En tanke slog mig förut när Karin tipsade Behå-Helene om att ett radioprogram letade efter den perfekta sportbehån i kommentarerna. Det jag gillar EXTRA mycket med min blogg är att den inte känns som min. De bloggar jag läser där kommunicerar de som läser i princip uteslutande med den som bloggar, men det gör inte ni. Ibland hijackar ni bloggen helt och tar över (och jag har inte en chans att få en syl i vädret hehe), oftast pratar ni inte bara med mig utan med varandra. Jag gissar att ni som faktiskt läser och kommenterar har järnkoll på vilka alla andra kommentatorer är? Eller?
Det gör mig rörd. Jag gillar att bloggen inte är min utan mer ett forum där det hänger folk som jag faktiskt tycker om som pratar med varandra.
Det känns som bloggkärlek. Eller är jag helt ute och cyklar och den enda som faktiskt tycker så?
Jag gillar det. För jag gillar er. Även ni som gömmer er i garderoben.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Och även frusit ihjäl lite grand. Jag är fortfarande stel efter en utomhusdag hos kamrater som bor i skogen.
Här har det varit vår sedan påsk. Verkligen skitvarmt, soligt och…jamen varmt. Idag hade jag ett uppdrag, jag skall som sagt fota ett bröllop i september, men även fotografera för inbjudningskorten. Det var vad som stod på agendan idag.
Nu vill jag bara påpeka att jag är extremt lättfrusen och alltid överklädd. Dunjacka i maj är inga som helst konstigheter, men eftersom jag vet att de bor i skogen och att det brukar vara varmare där än vid havet så slängde jag på mig tunna vårbyxor, t-shirt (???) och över det bara en fleecekofta. Barfota i seglarskor dessutom. Premiärvårklädd minsann. Jag har bara tisha på våren och sommar, all övrig årstid vill jag helst gå klädd i ylletröja, bävernylonoverall och skoterkängor.
Jag råkade bara glömma bort vinden. Och jösses som det vindade idag, trots att vi var i skogen. Nordanvindar kändes det som och det var ungefär så kallt att jag bara väntade på snöflingor i ansiktet. Svinsmart drag för utomhusfotografering, jag har aldrig varit så snabb på avtryckaren som idag. I vanliga fall hade det varit en session på minst en timma, men idag snackar vi fem minuter från uppställning till jag stod inomhus igen och var klar. Jag hann till och med in i värmen igen medan det stackars blivande brudparet fortfarande stod kvar på utsidan utan att ha kikat på och godkänt bilderna.
Det var antingen snabbhetsrekord eller så hade jag snott deras treårings mössa, något jag antar inte hade fallit i god jord.
Jag HATAR att frysa. Det var 15 grader i förrgår. Idag var det sex grader och storm. Blah!
När fingrarna har slutat vara likstela har jag lite foton att gå igenom, men jag är nöjd trots allt. Det blev bra bilder och precis som jag tänkt mig (ni skall få se när jag har tillräckligt med känsel i fingrarna för att kunna pilla ut minneskorten ur kamerorna).
MEN…nu var det ju inte det som var söthetsdöden. Familjen Bröllop har en hel drös med djur. Jag ÄLSKAR djur lika mycket som jag hatar att frysa.
Utan någon som helst söthetsordning skall ni få en djuröverdos idag.
Herr Bröllop är jägare och en enorm djurvän. I vintras råkade han skjuta ett dräktigt vildsvin, vilket inte är helt ovanligt. Vad som däremot antagligen är ganska ovanligt är att han, när han upptäckte att honan hade smågrisar i magen, faktiskt plockade ut dem, tog hem dem och hjälpte dem överleva. Flaskmatade dem, sov med dem och mot alla odds överlevde båda raringarna. Än så länge är de fortfarande för små för att klara sig utan mamma så de bor kvar (inomhus), men springer omkring utomhus och leker med barnen och familjens hundar. Det är så rart att man inte riktigt vet vart man skall göra av sig.
Näe, de kommer aldrig att hamna på matbordet. De är numera kelgrisar och namngivna. Det finns jägare och så finns det annorlunda jägare.
Sen har de även två väldigt rara getter. Lata getter. Som gärna ville vara tuffa och stångas. Lite halvhjärtat sådär.
Slutligen vill jag presentera familjens ena hund. Som jag har känt sedan han var valp för typ sju år sedan. En dogue de bordeaux som inte har en aning om sin storlek och som bara lufsar omkring och är dumsnäll. Sitter gärna i knät, vilket kan te sig en smula opraktiskt även om han är bedårande.
Ända tills man råkar hitta en pinne och bara hinner fundera på om man skall ta upp den och kanske kasta den till honom. Då är det något som säger SPROIIINK i hjärnan på jycken och livsandarna vaknar … lite för mycket kanske.
Det. Är. Hans. Pinne. Och han tror att han leker lika milt som om han vore en chihuahua. Det är han inte.
Ja, jag är hönsig. Det är jag som säger “akta, akta, akta” till treåringen i familjen. Som tänkte gå fram och ta pinnen för att kasta den.
Det enda jag såg framför mig var hund som leker kast med liten treåring i andra änden av pinnen.
Det räckte så bra att jycken lekte kast med stor 45-åring gången efter filmningen och buffade omkull mig genom att skalla mig i knävecket för att få tag i pinnen före mig.
Bortsett från svinkylan från Arktis och att det känder som att jag hade råkat hamna på Nordkapp så var det en väldigt trevlig dag.
Alla dagar med många djur är fantastiskt trevliga, det är människor som är överskattat.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
1. Hur kan det ta två dagar att städa en trerumslägenhet? Och då har jag inte plockat, bara skurat för att få bort rökstanken. Den är fortfarande förnimbar i vissa delar av lägenheten.
2. Om man skurar golven tio gånger på två dagar och dammsuger ungefär lika många gånger får man ryggskott. Det var tydligen ingen ergonomisk arbetsställning. Herregud som jag hatar att ha ont i ryggen. Ryggont gör mig pms-ilsken sådär generellt och jag har varit tvungen att undvika både medmänniskor och motmänniskor.
3. Kusinbarnet (fyra år) ägnade ungefär hela påsken åt att tala om att han var rädd för mig och i förlängningen mina saker. Min iPad dög inte att använda för att kolla YouTube, den var läskig, han skulle ha mammas eller pappas. Hur man nu kan vara rädd för tant iklädd OnePiece? Eller kanske just därför?
Nu har förklaringen kommit, efter hemkomst. Lillkillen är rädd för mig för att jag har en stor båt.
Fniss.
Någon som vill ge sig på logiken i det sistnämnda?
Nu skall jag utföra något för första gången sen Den Stora Havregrynsbranden. Jag skall åka och plåta inbjudningskort inför ett bröllop till sensommaren. Det är lite för fint väder för att få bra ljus ute.
Enda gången jag klagar på solsken och blå himmel.
Jag återkommer – förhoppningsvis med bilder – vad gör ni?
// Hon med det ständigt dåliga samvetet
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Först måste jag bara säga att jag har haft en fantastisk påsk i pensionärskuvösen på ön.
Vi tog båten ut på påskafton för att hänga med systerfamilj och kusinfamilj och på natten när det var dags att rulla ner från kuvös till brygga var det sådan enorm fullmåne att båten såg ut att vara belyst med uv-ljus. Vid midnatt var ljuset så starkt att jag gav mig själv en skugga på stranden, men givetvis hade jag ingen vettig kamera med mig och mina fåniga försök att ta kort på nattljus med mobilen gick sådär. Man kan säga att jag såg att det var ljust, det såg dessvärre inte kameralinsen i mobilen och nu har jag ett gäng svarta bilder. Sedan var det premiärsovning för i år på båten och jag sov trots fullmånen. Kors i taket.
Det här vaknade vi till.
Nej, vi har absolut inte gått på grund även om det ser ut så, på våren är det verkligen fånigt klart vatten. Klart vatten ihop med vindstilla gör att det ser ut så här bakom båten vid bryggan. Det såg ut som att man skulle kunna ta ett kliv rakt ut i vattnet och gå på botten och jag tror att jyckarna var lite fundersamma med. Det var ljuvligt.
Sen ville jag att hundarna skulle modella lite för mig, men den lille hade för bråttom och det var bara Stor som passade på att carpa lite diem.
Jag älskar ön.
Och sällskapet med. Vilket var tur eftersom båten inte startade. Att ligga med två kylskåp och en värmare på i 16 timmar ville inte startbatteriet vara med på så det där med att starta var bara att fetglömma. Batteriet fick ligga på laddning hela dagen, alla utom kusinfamiljen åkte hem och jag lallade omkring i vuxenpyjamas (onepiece).
Sen startade båten till kvällningen och jag ville inte åka med hem, jag ville stanna med kusin, kusinsambo och kusinbarn. Maken kunde inte stanna för han hade utlovat vissa tjänster dagen efter, tjänster som involverade väldigt tidig uppgång och rörmokarsaker. 20 minuter i solnedgång startade båten och kvart i solnedgång hade jag plockat åt mig liten hund och vinkat adjö till make och stor hund. Enda nackdelen med att stanna kvar var att jag missade Halvkusin som bara var på besök i Strömstad i ungefär fem minuter (det är möjligt att hon var här lite längre men det KÄNDES som fem minuter).
Det blev alltså ytterligare en kväll i pensionärskuvösen med godis och snicksnack och precis som jag sa igår, den här gången kan jag inte be om ursäkt, för man har absolut inget behov av uppkoppling alls när man sitter där. Man bara sitter. I timmar. Stirrar på havet och pratar. Under tiden skulle ett tredje världskrig kunna starta i resten av världen och kuvösfolket är glatt ovetande. Ljuvligt.
Dagen efter blev jag hemkörd. I förrgår alltså. Igår tittade vi på Hollywoodfruarna och idag fick jag sota för den extremt lugna påsken.
Morgonen började med tjutande brandlarm under tiden som jag satt i godan ro och åt frulle i form av havregrynsgröt. När man hör det börjar man nervösbajsa eftersom man bor på tredje våningen med tre husdjur. Ut i köket i ljusets hastighet enbart för att upptäcka att en klåfingrig hund har varit framme igen och försökt snika åt sig saker från diskbänken, men kommit när ett reglage till spisen och satt på en platta. PÅ plattan stod min papperspåse med havregryn.
Ifall någon undrar så går det på ett par minuter innan pappret i påsen har brunnit upp och man har rostade havreflingor över hela spisen. FÖR fort.
Fruktansvärd morgon med en stank som fortfarande ligger som en blöt yllefilt över lägenheten.
Den avslutades inte särskilt mycket bättre. För jag hamnade här efter att ha varit ute och gjort ärenden.
Lånad bil med bensinmätare som inte funkade. Jag var inte särskilt kaxig när jag stod på motorvägen och kände mig som en vägpirat. Samtidigt som jag var svinförbannad över att ha en lånad bil som brakade ihop, DÅ visste jag ju inte att det var soppatorsk, mätaren visade att det var två tredjedelar kvar i tanken. Som tur var hade jag nästan hunnit hem, bilen kollapsade en mil före hemmaavfarten så det var bara att sitta där och vänta på räddare i nöden i form av make på motorcykel/permobil och en dunk bensin.
Efter att ha spenderat 45 minuter på en obefintlig vägren och sett både livet och en miljard lastbilar passera revy (helvete vad fort och nära folk kör) var man överlycklig över att äntligen köra in och se välbekant vy hemmavid.
Den här dagen kan ta sig i prutten faktiskt.
Nu tänker jag gå och lägga mig i rökskadade lakan, imorgon skall köket skuras så det slutar stinka. Efter det skall jag sluta gnälla.
Jäkla skitdag. Men kanonpåsk.
Innan jag drar något gammalt över mig säger jag dock grattis till Elefantpenismannen (aka make till Enlisailivet) som fyller år idag och hoppas att hans dag är bättre än min.
Jag hoppas faktiskt att allas dag har varit bättre än min.
Living on the edge.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
Hur har jag kunnat missa att fruarna börjar idag? Jag visste inte ens att de hade ny säsong färdiginspelad.
Och den här gången ber jag inte om ursäkt över min frånvaro. Jag fastnade i pensionärskuvösen på ön och där glömmer man av att internet existerar. Man sitter bara och tittar på havet, äter lite och pratar. Det har varit sysselsättningen sedan påskafton och jag återkommer i ärendet, men det var fullkomligt ljuvligt faktiskt. Verkligen ljuvligt och extremt vackert väder.
Först tittar vi på fruarna va?
Jag skall bara akutåka till affären och köpa glass för att göra Gunilla Persson till en ännu större njutning genom att ha Ben och Jerry som sällskap också.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
