Category: Klimakteriekossan

En långtorsdag senare …

Posted on | by Victoria | 22 Comments on En långtorsdag senare …

Vi drog till sjöss för att slippa spektaklet i stan. För att guida mycket ung engelsman bland kobbar och skär.

Nu skall jag göra en kort historia väldigt mycket längre, precis som vanligt.

Efter mitt livstecken i förmiddags ringde en kompis här i stan, den kompisen har en dotter (och en son för all del, men han hör inte hit just nu) och dottern som typ alltid har varit max sex år har helt plötsligt råkat bli 17 år och skaffat sig en pojkvän (jag lovar, hon var sex år för max en kvart sen, hur går det till?). En engelsk pojkvän. Det vill säga en rosaskimrande gänglig sak från mitten av England som, på riktigt, aldrig hade varit på sjön eller åkt båt någonsin i sitt liv. Kommer man från mitten av England är inte båtåkande en vanlig sysselsättning och såvitt han kunde minnas hade han turistat vid havet (i England) ungefär två gånger. En rosa, givetvis rökande, brittisk landkrabba helt enkelt, men väldigt väldigt rar. Det här var hans första besök i Sverige och vår kompis, engelsmannens “svärfar”, frågade om vi var sugna på en tur på sjön och om de i så fall kunde få hänka på för att visa snubben vad man gör när man bor vid ett hav istället för en landsväg.

Först vill jag bara påpeka att det blåste nordanvind idag, vilket betyder att även om solen sken så var det väldigt kallt i vinden. Detta var dock inget som hindrade tillresta norrmän i båt, för det var smockfullt i gästhamnen. Folk satt även på uteserveringar (med folk menar jag norrmän, men det utgår jag ifrån att alla förstå med tanke på att det är skärtorsdag). Om man bortser ifrån att man behövde vindtät jacka, mössa och vantar så var det en vansinnigt vacker dag.

IMG_6109

Jättestora båtar. Norska båtar. Den här nöten är grymt svår att knäcka. Båtar är dyrt i Sverige, men ungefär dubbelt så dyrt i Norge och ÄNDÅ kommer de i dubbelt så stora och dubbeldubbelt så dyra båtar än vad vi svennebananer har. Oerhört fascinerande. Landet i väst har dessutom hästkraftsskatt vilket gör motorer fånigt dyra. Att äga en båt för tio miljoner i Norge verkar lika vanligt som att en svensk har en optimistjolle.

Men som sagt, det var en fin dag, om än lite blåsig.

Vi mötte upp med Familjen Kompis och Brittisk Pojkvän vid båten och killen var lyrisk redan på bryggan. Så exalterad att hans gängliga armar for bekymmerslöst åt alla håll och kanter. Vi hann inte längre än precis ut ur hamnen när han först frågade om det fanns hajar i vattnet. Intet ont anande svarade vi på det och nästa fråga var om det fanns maneter. Jo, maneter finns men inte så här års. Slutligen frågade han vad det var för temperatur i vattnet och fick till svar att det nog var runt fem grader.

“Då vill jag BADA!!!”, exklamerade brittisk yngling med precis så många utropstecken som i texten.

Föreställ er en båt full av människor som sitter med ytterkläder på sig, en jätteglad rosa britt och att alla människor på båten utom just britten viftar bort påståendet i tron att det var ett skämt. Nordanvind och fem grader i vattnet, då badar man inte.

Det var inget skämt. Den unge britten var dödligt allvarlig skulle det visa sig.

När vi hade åkt runt och visat 352 kobbar och 895 skär frågade han om det möjligen gick att stanna så han faktiskt kunde få bada, vi fnissade och sa “men of course, klart killen skall få bada” i fast övertygelse om att det bara inte skulle hända. Det räckte ju att lämna båtens brödrostvarma innandöme och gå ut på akterdäck för att frysa arslet av sig, att kliva ner i vatten med isbergstemperatur fanns inte på kartan.

Sen vet jag inte vad som hände för det gick snabbt. Så snabbt att jag inte ens hann få upp telefonen. Ena sekunden stod han inne i båten iklädd ylletröja och jeans, andra sekunden hade han strippat av sig alla kläder och dykt ner i vattnet.

IMG_6107

Jo. Fotot är taget tidigare idag. Inte förra sommaren.

Jag hann nämligen fippla upp telefonen och filma innan han kom upp och det verkar inte ha varit så milda temperaturer som han trodde.

 

 

Man överlever mycket när man är ung och vital tydligen.

Däremot höll vi på att inte överleva utlånande av handduk efter badet. Vi har hundar, våra handdukar har hundhår på sig och han var visst allergisk och hade astma. Han hade bara missat att tala om det och vi blev varse när han fick rota fram sin inhalator.

Det känns lite som att vi har spenderat dagen med Olika Sätt Att Ta Livet Av En Engelsman?

Till mitt försvar vill jag bara säga, “vem fan tror att killen har astma och jätteallergi när han röker som en skorsten?”.

Sen ville han hoppa i igen och snorkla, men då lade vi in medelåldersveto. Det känns inte okay att skicka hem killen till sina päron med lunginflammation?

Men det var en fantastiskt vacker (men kall) dag på sjön och kvällen avslutades hos ömme fadern där syster med familj hade kommit på påskbesök.

Jag kan fortfarande inte smälta att snubben badade.

Glad Påsk.

Men herregud?

Posted on | by Victoria | 18 Comments on Men herregud?

Det känns som att bloggen är en scen och att jag är en skådis som missar sin egen föreställning varje kväll. Jag tänker på massvis av saker, men får inte tummen ur anus rektum. Det betyder att jag inte kommer längre än till kulissen, där står jag och kikar på er i smyg bakom ett draperi och skäms.

Det här har varit en konstig vecka. Eller ja, det är egentligen inget större fel på veckan alls. Jag skall inte skylla ifrån mig på någon stackars oskyldig vecka faktiskt, det är jag som har varit konstig den senaste veckan.

Kontinentalplattorna har rört sig snabbare och mer än vad jag har gjort de senaste två veckorna.

Med det sagt är det dags att shejpa upp sig. NU. Det är skärtorsdag, jag sitter och tittar på fiskmåsarna och deras bäbisar på hustaket mittemot och det är knallblå himmel. Jag struntar i vad folk tycker, det är banne mig ett av de vackraste ljuden i världen för då är det verkligen vår.

IMG_6104
Bara för det blev det två skator. Men vi låtsas att det är fiskmåsar, okay?

Igår var det första april och det gick mig helt förbi om man bortser ifrån att jag fnös åt en del fåniga nyheter, för mig låg dagens storhet i att köpstoppet är slut och det första jag gjorde var att köpa fyra nya t-shirts på nätet. Något jag hade gjort oavsett köpstopp eftersom den typen av kläder är förbrukningsvara, så köpstoppsslutet var ju inte direkt något jag firade med pukor och trumpeter.

OCH att det var exakt två år sedan på dagen sedan vi hämtade Liten. Liten fick därmed en present. En alldeles ny och luddig leksak. Man skulle då lätt kunna tro att han skulle rycka på axlarna och lägga den i högen med alla andra leksaker (dvs allt i lägenheten som står/ligger/sitter under 150 cm) och högen i det här fallet är golven där vi vadar igenom tjuvade skor och egna leksaker, men icke då.

Den här leksaken var tydligen högst speciell.

IMG_6096
Det är inte ostädat med skor i köket, det är tillpysslat av Liten. Det ser ut så när man lever med en extrem munhund och en halvextrem.

Ser ni att han är lite stel på fotot? Inte det näe. Såklart, eftersom foton är stela by default. I vilket fall som helst så är han stel och rör inte en fena samtidigt som han morrar det högsta han kan och det är inte högt alls. Faktum är att han aldrig riktigt lärt sig att morra och man hör det enbart om man a) har super sonic-hörsel och b) nyss har revaxörat öronen. Då blir det inte enklare att höra om man har en ljuddämpare i munnen i form av ett får.

Förklarligt nog har Stor således lite problem att förstå och respektera det mufflade överljudsmorret och Stor uttrycker sitt missnöje som en mer normal hund. Väldigt högljutt.

Japp, Stor är MISSNÖJD. Liten är statyhund. Jag går ed på att han morrar dock, även om det inte hörs. Och jag kan inte låta bli att fnissa åt hans stelhet och bestämt ihopknipna käkar. Han. Tänker. Inte. Släppa. Fåret. Punkt.

Han och fåret var oskiljaktiga hela kvällen igår och Stor var syrak. Idag ligger fåret utspritt bland övriga leksaker, skor och kartonger på golvet och vi har lagt ytterligare en sak till inredningen som man får vada igenom.

IMG_6100

En snitslad bana av … saker? Nu blev jag blev tvungen att ta kort i realtid från min plats i soffan, man kan säga att hundarna sprider ut sig lite mer än den arma katten, de har hela lägenheten och bakom kudden och min rygg ligger katten och spinner.

IMG_6102

Igår ingick det även i somligas arbetsuppgifter att åka till ett företag på Koster för att uträtta lite i något av sina projekt. Jag drömmer vansinnigt vridna stressdrömmar på nätterna om somligas projekt eftersom SOMLIGA inte kan göra en sak i taget och göra klart utan måste datta lite här och lite där. Som att bygga gästrum slash man cave av det gamla pannrummet, renovera torpet så att det för närvarande ser ännu jävligare ut än det brukar göra och annat som innefattar många verktyg och lite hantverkare som kommer och går. Jag är alltså inte somliga eftersom jag är metodisk och gillar logistik. Jag avskyr fem halvfärdiga projekt och att somliga bara förflyttar sig mellan projekten för att greja lite här och sedan greja lite där.

Igår erkänner jag att jag var avundsjuk på somligas brist på metodik och logistik eftersom det innebar en tur till Koster. Med egna båten. I knallsol och ett hav blankt som silke. Medan jag satt inne och tittade på årstidsskiftningen genom fönstret.

Nu babblar jag. Så blir det när man hänger i kulisserna i flera dagar och har ett uppdämt behov.

Idag skall jag gå ut på stan för att jag faktiskt måste gå till apoteket. Av alla dagar jag haft att välja på när det kommer till att gå just till apoteket så väljer jag givetvis den mest vidriga dagen av dem alla. Skärtorsdagen. Då centrala stan stängs med avspärrningar och kommunen har bestämt att systembolagen skall vara de enda stängda i hela Sverige för idag invaderas vi av norrmän i konvoj som kör runt runt i cirkel (där det inte är avspärrat) och sedan dricker de så mycket att man blir påverkad bara av att vistas i samma kommun.

Det är en fin norsk studenttradition att komma till Strömstad. Och en tradition för alla andra att kila över gränsen med, eftersom skärtorsdagen är ledig dag i Norge.

Det blir ännu finare om man läser den här artikeln om avspärrningarna.

Gissa vilken gata jag bor på?

Nu skall jag gå ut. Jag säger Glad Påsk lite i förskott, för det kan hända att jag lägger mig i fosterställning när jag kommer hem igen.

Eller så drar jag till Norge. Där torde det vara tämligen tomt idag?

Ni vet när man inte har pratat med sin bästis på länge?

Posted on | by Victoria | 38 Comments on Ni vet när man inte har pratat med sin bästis på länge?

Och så drar man ut ännu mer på det för att man har dåligt samvete, inser att man kommer prata jättelänge eftersom så himla mycket har hänt och därmed måste ha väldigt gott om tid och så har man … jamen dåligt samvete. Då skjuter man på det en dag till.

Så har jag gjort med bloggen de senaste dagarna. Sedan i fredags åtminstone. Fram till i fredags hade jag absolut inget alls av ens minsta lilla intresse att förmedla (det kom snö … SNÖ … när jag hade tagit fram Sandhamnsjackan och var förberedd på att snart skutta omkring i sandaler, vilket dämpade livsglädjen en ANING) och sedan dövade jag det dåliga samvetet med att ha en läsorgiehelg, vilket var helt ljuvligt måste jag erkänna. Jag har inte ägnat en minut åt något som kräver internetuppkoppling. Inte ett enda asocialt media har fått min uppmärksamhet. Däremot har jag läst oerhört mycket böcker, lättsamma och lättsmälta böcker skrivna av britter och fnissat högt hur många gånger som helst.

Tips, Nick Spalding. Jag har verkligen ingen aning om vem snubben är, han råkade bara dyka upp på läsplattans tipslista och han har fått mig att skratta högt hur många gånger som helst. Fat Chance rekommenderar jag som startbok. Handlar ungefär om Biggest Loser, fast i England och ur ett gift pars deltagarperspektiv. Engelsmän har väldigt skojig humor, det är alltså inte så tillrättalagt som amerikansk komedi. Det är fantastiskt underhållande icke-tillrättalagt faktiskt.

I alla fall, jag HAR väldigt dåligt samvete (som vanligt när jag är tyst) för det känns som att jag struntar i mina bästisar. Förlåt. Det har hänt förut och det kommer hända igen. Men jag säger förlåt i alla fall. Det är så stönigt när det blir flera dagars tystnad för då hinner det bli så mycket att prata om även om det har hänt sällsynt lite på den här fronten. Vi måste prata om köpstoppet som bara har några dagar kvar till exempel.

Så, låt se. Det har alltså inte hänt ett smack nästan. Eller jo, jag är tydligen fysiskt kärnfrisk. Doktor Byst ringde mig i fredags för att tala om att alla triljoners triljarder prover de tog när de tömde mig på blod var fantastiska. Vilket betyder att jag inte har näringsbrist längre, ingen vet varför jag hade det och ingen vet riktigt hur det försvann men den här gången kollade de allt från kortisol (heter det så?) till glutenintolerans och ALLT därmellan. Med tanke på mängden blod var det verkligen hur många olika resultat som helst, jag tror faktiskt aldrig att jag har testats för så oerhört mycket på en och samma gång någonsin.

Och det var ju för all del trevligt att få reda på, men det hade varit en smula praktiskt om de hade hittat åtminstone något litet, lätt åtgärdat såklart, fel som förklarar alla andra fel (de i skallen alltså). Nåja, jag gnäller inte. Jag är en lätt överviktig och frisk medelålders vit kvinna. Fint så.

Sen har jag funderat över hur det kommer sig att hundar som normalt inte dreglar speciellt mycket förvandlas till regelrätta blodhundar när någon i familjen äter något riktigt mumsigt. Kommer ni ihåg 80-talsfilmen (eller 90-tal?) Turner and Hooch, när Tom Hanks fick en ofrivillig kumpan i form av en extremt sölig hund?

20080823104697_2727278487_6d9b78d563_b.jpg_w450

Så här gör bara inte Stor och Liten om det inte vankas mumma. Eller om de får vänta alldeles för länge innan deras elaka mamma säger varsågod till resterna från middagen. Dock är det en enorm skillnad på både mängd och densitet helt beroende av vad som ligger på tallriken.

Så här såg Stor ut i torsdags när husse åt räkor.

IMG_6084

Det är inte normalt för en hyfsat prydlig vattenhund, om han inte ser just räkor. Eller skaldjur generellt. Väldigt Turner och Hoochigt. Liten dreglar däremot inte så mycket över skaldjur, han är mer en efterrättskille.

I övrigt har vi väl gjort som alla andra, ställt tillbaka vågen tio kilo och klockan en timma. Sommarvikt och sommartid är det numera sägs det, vilket innebär att jag kommer vara jetlaggad i en vecka eller så.

Ni fattar nivån på oviktigheter som har hänt de senaste, snöfläckiga, dagarna?

Vad har ni gjort?

// Den Kärnfriska

Kärring 2.0

Posted on | by Victoria | 15 Comments on Kärring 2.0

Idag ringde doktorn, givetvis när maken var ute på ett ärende och jag inte var med. Den enda informationen jag fick var att läkaren hade sagt att blodtrycket var åt helvete för högt (det var antagligen inte den medicinska termen för det) och att hon skulle skriva ut medicin direkt som han kunde hämta.

Jag trodde att blodtrycksmedicin var sådant man var tvungen att hitta rätt dos och ha koll på den första tiden, men det hade hon tydligen inte sagt något om. Jag trodde även en drös andra saker som hon inte heller hade sagt och till slut blev tanten jag är gift med irriterad och sa att jag kunde ringa upp läkaren själv. Det enda hon hade sagt var att det var just åt helvete för högt, att han kunde gå och hämta medicinen och sen trodde han att hon skulle kalla till återbesök om en månad. Men det där var lite oklart tydligen, han hade nog inte lyssnat så noga och var lite osäker på om det var han som skulle ha koll på återbesöket eller om han skulle bli kallad. Killen med kollen.

Herregud, jag trodde jag körde selektiv hörsel vid medicinsk overload, men han lyssnar verkligen inte alls och ställer absolut inga frågor? Och vilka vidriga biverkningar det var på den typen av medicin? Sådär så att det nästan är tveksamt om det inte är bättre att ha väldigt högt blodtryck?

Nåja, jag anser blodtrycket vara avklarat och väntar nu på mina provsvar istället. Senast imorgon sades det, annars ringer jag.

Däremot har jag inte kunnat sluta fundera över den impromptu bröstundersökningen (som förvisso inte var oangenäm alls), om man kollar allt och lyssnar på hjärta, lungor och allt det där andra är det verkligen standard att få brösten klappade på också?

Sedan ägnades eftermiddagen åt något vi inte har gjort tillsammans på jättelänge, vi åkte och handlade livsmedel tillsammans. Något som alltid får mig att vilja skriva skilsmässopapper. Vi är verkligen inte kompatibla i några affärer alls, men jag trodde det skulle funka eftersom vi behövde ytterst lite matvaror och inga konstigheter. Smör, bröd och mjölk typ, det är ju bara in, kasta ner i korgen och sedan ut kvickt som ögat.

Pilutta mig. Jag glömmer verkligen vem jag är gift med. Inte bara en vanlig tant, utan en kupongtant. Jag vet ju det egentligen eftersom han har Icakort och öppnar alla kuvert med kuponger och erbjudanden med omsorg, men jag brukar ju slippa uppleva det eftersom jag brukar vägra samhandling.

Vi hann inte mer än in genom entrédörrarna (och då hade jag mentalt handlat klart och stod redan i kassan med de tre saker jag skulle kasta i korgen – jag är inte så avslappnad i mataffärer – ju större desto värre) när jag såg att han pillade ut alla sina Icakuponger ur plånboken. Där och då insåg jag att vi inte skulle vara så goda vänner om han skulle leta efter allt han hade kuponger på. Det skulle han såklart.

Jag gillar att han är ekonomisk (men däremot motsatsen till snål), men den här synen får mig att vilja lägga mig på golvet vid godishyllan och sparka och gallskrika ihop med resten av alla barn i affären.

IMG_0055

Se så nöjd han ser ut?

Och han hade en kupongpolare som syns lite i bild, en 90-åring med både rullator och kryckor.

Det här kan inte vara normalt beteende hos en man?

Det är även anledningen till att han oftast handlar alldeles ensam med inköpslista eller att jag springer igenom valfri mataffär som om det vore tjurrusning i Pamplona.

Jösses vad jag saknar att kunna handla mat på internet och få det hemkört, det var verkligen världens bästa grej.

Tala är silver och tiga är guld

Posted on | by Victoria | 24 Comments on Tala är silver och tiga är guld

Jag brukar ju prata enligt Arne Anka i vanliga fall, vilket har försatt mig i en del penibla situationer.

arne-anka_83465137

Ofta går det bra, men ibland önskar jag att jag hade haft ett eller kanske flera filter mellan talcentrat i hjärnan och slutprodukten som kommer ut genom munnen. Det har jag inte.

Vi blev lite sena när vi skulle rusa ut genom dörren imorse för att NÅGON hade möblerat bort nyckeln och två av kompostgallren jag brukar tapetsera hallen med, samma NÅGON satt dessutom redan i bilen och väntade medan jag sprang runt i åttor och letade resultatlöst. Även mitt blodtryck kändes därmed en aning för högt när jag väl satte mig i bilen och jag skulle också till farbror doktorn för att ta prover. Av outgrundlig anledning har jag ju brist på D-vitamin och folsyra vilket tydligen är någon slags näringsbrist?

Strunt samma, det var mitt första besök på just det här vårdetablissemanget eftersom jag brukar gå i Göteborg oavsett vad det gäller, men jag tänkte slippa åka 32 onödiga mil igen bara för att ta lite prover och de hade fått en remiss.

Först klev vi in och anmälde oss. Ägghuvudet först med sin mackapär och damen i receptionen frågade honom om han skulle prata med någon eller bara lämna in apparaten. Redan där höll det på att skita sig och jag var på ett mullrande humör efter lägenhetsspringandet eftersom maken svarade “jag vet inte, men om jag bara kan lämna den så går det ju snabbare”.

Jag avbröt honom innan han hade hunnit säga klart hela meningen med orden “DU skall inte bara lämna …” medan jag vänder mig till damen i receptionen och säger “… blodtrycket har ju varit skithögt, han behöver GIVETVIS prata med någon”.

Sedan när det var min tur att anmäla mig blev han inropad utan att jag märkte det och var därmed spårlöst försvunnen. Det var ju inte riktigt planen, men nu blev det så eftersom min doktor kom och ropade upp mig ungefär en nanosekund efter anmälan. Men då var jag åtminstone hyfsat lugn som hade avstyrt enbart en lämning och att han faktiskt hade knatat iväg för att prata med någon. Någon skulle läsa av den och en läkare fattar ju om snittrycket inte är finemang tänkte jag.

Bra så, då fokuserar vi på mig. Trevlig läkare och dessutom förvånansvärt grundlig för att bara ha fått en “order” om att ta det och det provet. Han ställde en miljon frågor, lyssnade på lungor och hjärta och bad mig att ohyfsat räcka ut tungan åt honom (det minns jag inte ens när jag gjorde sist?). Sedan blev jag ombedd att lägga mig på britsen för han skulle ta blodtryck och känna på magen.

Till mitt försvar vill jag bara säga att de har panoramafönster med utsikt över hamninloppet från den vårdcentralen, det var ren meditation att bara ligga där och titta.

Sedan när tar läkare blodtrycket förresten, brukar inte det vara syrror som gör det?

Nu återkommer vi till att det var bråttom innan vi åkte. Jag kastade alltså på mig närmsta klädhög och i den klädhögen råkade det inte ligga någon BH.

Där ligger jag på britsen och mediterar medan han tar trycket (finfint tackar som frågar, 110/70 om jag inte minns fel) och sen lägger han händerna under tröjan på magen och trycker lite här och lite där och VIPS har han flyttat händerna från magen, dragit upp tröjan och börjat knåda brösten. Som INTE hade BH. Det var jag inte ett dugg beredd på och det kändes som att han knådade brösten i ungefär en halvtimma (vilket kanske var 20 sekunder i verkligheten men jag var så häpen) medan han muntert säger “förlåt, jag är nog lite kall om händerna, jag har inte hunnit bli varm ännu”.

Där ligger jag med brösten i vädret (hängandes nedanför britsen) och de visar tydligt att a) någon faktiskt har knådat dem och b) denna någon var hyfsat kall om händerna och jag hinner påbörja meningen “ingen fara alls, det är så trevligt så, det var längesedan sist”.

Tack och LOV hejdade jag mig efter första så:et. Jag brukar inte hejda mig och särskilt inte i lite obekväma situationer som jag gärna vill skämta bort (ja jag vet att han är läkare och att det är normalt men det betyder inte att JAG är van vid att okända karlar tallar mig på brösten).

Jag hann alltså bara säga “ingen fara alls, det är så …” innan hjärnan skrek på munnen att göra en tvärnit, munnen lydde och slog råbandsknop på tungan.

Det är sällan munnen lyder och jag är så jäkla glad att det hände just idag. Det hade varit en smula opassande.

Är det inte väldigt konstigt att man gärna säger konstiga saker just sådana situationer?

Jag har gjort många konstiga saker i läkarundersökningsrum och detta var absolut inte det mest vrickade, jag blir skitstressad när jag känner mig utsatt.

Det absolut mest pinsamma jag har gjort hos en läkare är att verkligen säga färdigt en mening utan att tvärnita och dessutom välja väldigt fel ord, något jag aldrig kommer glömma. Min mamma och mormor är opererade för struma och det är lite ärftligt vilket betyder att jag har tagit ämnesomsättningsprov minst en gång per år sedan jag var sisådär 20 år. Problemet var bara att jag inte visste att det var ämnesomsättningen de kollade när jag fortfarande var ung, jag visste bara att det satt i halsen (visste inte ens att det var sköldkörteln då) och jag kallade det för strumaprov. Som bonus finns det ett par ord jag gärna blandar ihop trots att jag faktiskt vet vad de betyder, men jag säger fel ibland om det går fort. Struma är ett av de orden jag lätt ersätter med ett annat.

Jag var 24, hade slutat röka och blivit tjock och skulle till ny läkare i ny kommun. Läkaren öppnar dörren och ropar in mig och är inte en dag över 30, skitsnygg och hade inte vit rock på sig utan sina vanliga kläder. Det enda jag såg var hans Levisarsle och ut ur munnen kommer meningen “hej, jag skulle behöva ta ett spermaprov i halsen”.

Jo, jag sa det. Handen på hjärtat och på min scoutheder. Det är just sperma och struma jag blandar ihop.

Sen dog jag inombords och rodnade ner på knäna medan läkaren gapskrattade och sa något för att lätta upp stämningen som jag absolut inte minns. Jag minns bara hur mycket jag ville skämmas ihjäl.

Det besöket avslutade med att han petade mig på mina rökfria valkar och upplyste mig om att jag faktiskt snart skulle fylla 25 och att jag borde tänka på vikten eftersom det är lättare att gå ner ju yngre man är. Skjut mig?

Dessutom borde det faktiskt vara någon slags lag på neutral vit rock eller andra illasittande doktorskläder?

Dagens besök avslutades i alla fall med att jag lämnade en hel drös med blodprov medan maken stod och blundade bredvid mig i labbet, nålar är hans enda riktigt stora fobi och sedan när jag frågade vad hans läkare hade sagt om blodtrycket så visade det sig att han i alla fall bara kommit in till en syrra och lämnat apparaten och fått beskedet att en läkare skulle höra av sig när han hade tittat på det.

Han kunde alltså lika gärna bara tagit av sig den och lämnat den i receptionen.

Och nej, ingen alls har ringt ännu och den inbillningfriske (tack Camilla, ljuvligt ord) har redan glömt av det så nu kommer jag få tjata varje dag.

Snälla säg att jag inte är ensam om att blanda ihop vissa ord och säga dumma saker i fel situation?