BREAKING NEWS

Det där med crowd funding ÄR fiffigt. Särskilt när allt tar så lång tid att man hinner glömma att man väntar på grejorna.

Idag fick jag ett sms från UPS att jag skulle kontakta dem angående ett paket med en, för mig, väldigt okänd avsändare. Väldigt spännande, så jag ringde ju såklart upp innan jag ens hade läst klart sms:et.

Jag VET att ni minns de här.

Screen Shot 2014-12-19 at 18.19.55

Det var MIN RINGLY.

Som kommer på måndag.

Screen Shot 2014-12-19 at 18.15.06

Hello Santa vad jag har varit en snäll flicka i år.

Det enda som oroar mig en smula är storleken. Jag har ju dasslockshänder och de gjordes bara i storlekarna 6, 7 och 8. Jag är egentligen en 9:a. Och de går inte att förstora eftersom det är lite teknik i dem.

Då gör jag som Askungens elaka styvsystrar helt enkelt (fast de gjorde det med en sko, same same but different). Jag kommer hårdbanta ett finger. Eller karva bort lite för att få på mig den. Har hört av säkra källor (Behå-Helene) att grönsaksmandolin kan lösa problemet, för PÅ skall den. One way or another. Den ser ju så oerhört vacker ut, och så med de blinkande swarowskikristallerna på sidan när telefonen ringer i det svarta hålet (handväskan). Praktisk och svinsnygg och JÄVLIGT mycket på tiden att någon gör teknik som appellerar till blingigt kvinnfolk.

Det enda som RETAR mig är att de numera gör en i silver. Men den kom inte förrän långt efter de släppte den och jag högg snabbare än en kobra. Eftersom jag egentligen inte är en gulguldsperson. Dessa ilandsproblem.

Just det, det påminner mig. Jag fick en annan grej från den där crowd funding-sidan för ett par veckor sedan som jag glömt visa. Inte en ring, men den sitter i alla fall på fingret. Den hade jag verkligen glömt av eftersom den påbörjades för nästan två år sedan, men är fortfarande lika unik och högaktuell. Håller man exempelvis mycket föredrag eller möten på jobbet är den här VERKLIGEN en fiffig idé.

Någon som kan gissa vad det är?

IMG_5538

Imorgon är det lilla julafton för småfolket och vi har antagligen köpt för mycket julklappar som vanligt.

Men VAD är vitsen med att ha syskonbarn om man ändå inte får skämma bort dem samt köpa saker som väsnas jättemycket?

Det var nära att grabben fick en elgitarr med förstärkare. Bara för att den LÄT.

Vi är onkel och tante som barnen älskar, men föräldrarna hatar och det är alldeles alldeles underbart faktiskt.

Strapatsen och fylletomten

När till och med ens personliga bankkvinna mailar för att tala om att tomten ligger på sniskan, då är det dags att göra något åt det. Eller ja, hennes exakta ord var inte att han låg på sniskan, hon frågade mer om tomten hade varit ute på äventyr och faktiskt däckat.

Vi har en väldigt god relation med vår bank och extremt speciella kundförmåner. Det är sällsynt med bankkontakter som har koll på svirande båttomtar faktiskt.

Men ja, det var dags. För det gick att se, lite vagt, på webbkameran att tomten inte stod upp lika mycket som han låg ner. Och vi har verkligen orimligt fint väder (även om det blåser en miljon m/s ungefär) så jag antar att han har gett små barn väldigt traumatiska tomteupplevelser?

(Mitt elaka jag var inte ett dugg sugen på att resa tomten, mitt elaka jag var däremot väldigt sugen på att gå ner och limma fast en tom spritflaska i handen på honom och lägga en fejkspya på däck. Men mitt elaka jag fick inte komma ut och leka mer än i tanken.)

Anropa ömme fadern, förklara problemet och fråga om han hade lust att knata med ner så jag kunde ta med jyckarna. Koppelpromenader med två portugister på stan är mer än vad en fungerande hand klarar. Och med tanke på att pappan påstår sig ha blivit fet efter att han slutade röka så var han inte sen att haka på. Fet i det här fallet är en ganska stor överdrift med tanke på att han såg ut som en tvåmeters tarm innan han slutade, han har mer fått lite … rondör … efter rökstoppet.

Vi trotsade stormen och knatade ner till båten, snoret rann mer än på Skinnarmo när han skidade över någon av polerna och kinderna fick spisrosor som sträckte sig någonstans ner under brösten. Det spelade ingen roll åt vilket håll vi gick, vi jobbade i motvind eftersom det blåste från alla upptänkliga väderstreck. En STRAPATS.

Väl nere på strandpromenaden fick jag syn på fylletomten och började tokfnissa. Verkligen sådär hysteriskt så tårarna rann. Tomten är ju liksom inte uppblåst en gång utan blåser upp sig själv medelst en värmefläkt i fötterna så att han aldrig skall kunna sluta dansa och vinka. Och det gjorde han, men istället för att stå upp och dansa och vinka så liggdansade han. Dessutom hade han vält åt det ovinkande hållet, så han liggdansade med vinkande hand uppåt. Synen som mötte oss var alltså en tomte som låg ner, försökte dansa hulahula medan han hade en hand i luften som vinkade frenetiskt.

DET ville jag ta kort på. För ungefär samtidigt som jag fnissade så jag nästan gjorde i byxorna kom en barnfamilj där barnet fascinerat pekade på fylletomten (stackars barn).

Jag VET att jag gick ut med en fulladdad telefon, men den bara tokvägrade att starta när jag skulle ta kort på det roligaste av roliga. Då blir man lite gramse faktiskt, för dylik tomte kräver bildbevis. Och det spelade ingen roll hur mycket jag bråkade med telefonen, den Bara Vägrade Starta. Och nej, det fanns ingen hjälp att få från pappatelefon. Han har fortfarande samma skitmoderna telefon som jag gav honom i present anno 2006 och han älskar den telefonen. Sen att han (såklart) har köpt en smartphone så ligger den fortfarande hemma, fulladdad, på köksbänken och så använder han den för att kolla vädret (det står ju i displayen). Jävligt dyr och meningslös väderstation tycker jag, han är av motsatt åsikt.

Så för att ni skall få LITE grepp om hur det såg ut från strandpromenaden så fick jag rita.

IMG_1215

Där låg han, glad som en speleman, envist vinkande från liggdans iklädd hulahulkjolen.

Ni hajar ju traumat (och det stora suget att vara lite lite elak).

Skutt upp på båten och tappra försök att försöka hitta någon slags vindriktning för att snöra upp honom ordentligt, vilket visade sig vara näst intill omöjligt när det är blåsigt.

Nu står han åtminstone upp. Hyfsat. När jag lämnade honom såg det ut som att han hade svårartat form av diskbråck eftersom det där med “upprätt” inte funkade alls.

Tomten ser numera ut som en hybrid mellan Ringaren i Notre Dame och en tomte med svårt ryggskott.

Men hellre det än totaldäckad över fördäck tänker jag?

Jag misstänker att det kommer bli dags för strapats imorgon igen eftersom det inte verkar sluta blåsa.

Man får vara glad så länge han inte bestämmer sig för att skutta i vattnet antar jag?

Och de där Hurtigrutarna, de har stiltje. De som, enligt alla väderleksrapporter i hela världen, skulle få orkan.

Olika falla ödets lotter.

Tydligen.

Men telefonen startade igen så fort jag kom hem. SÅKLART.

Alltså är det bara jag som ser konstigt här?

Nu vet vi ju redan att jag har sett jättekonstiga saker istället för just en tomte genom webbkameran.

Men idag alltså?

FullSizeRender(2)

Är det bara jag som tycker att det ser ut som om Ronald McDonald har snott båten?

Det är något med färgerna.

Proudly Presenting Julbåten

Vi pyntar ju båten varje år och det började väldigt småskaligt eftersom vi inte var ute efter själva pyntet, vi var ute efter att kunna gå in och kika på webbkameran från huset i Gbg för att kolla så att strömmen inte hade pajat. Pajad ström betyder att den där propellern vi har under båten för att det inte skall kunna bli is runt båten slutar funka och även om båten klarar lite is så är det inte så himla BRA. Det är i alla fall en av de viktigare anledningarna till att det är obra om strömmen lägger av.

Första året körde vi igång lite diskret med en enkel julstjärna i fönstret på båten. Huvudsaken var ju att ljuset syntes i webbkameran när det var mörkt och det gick att konstatera att strömmen var up and running.

Men varför hålla sig till en simpel julstjärna liksom? När både jag och maken ÄLSKAR blinkade ljusslingor och gärna saker som sticker i ögonen på folk. Året efter kläddes båten i blå ljusslinga. Året efter det kläddes den i ännu mer ljusslingor, som blinkade, i olika färger. Och så har det eskalerat efter det.

Förra julen skulle ju båten få The Pynt of All Pynts. Maken köpte den två meter höga tomten från USA och var glad som en speleman när vi testade den hemma.

bild 2(4)

Den har hulahulakjol liksom. Den är helt enkelt oslagbar.

När det väl var dags att pynta blev det årets storm, fyra helger i rad blåste det så mycket att det faktiskt inte gick att sätta upp en tomte som måste ha varmluft för att stå upp och dansa och vinka. Sen blev det julafton och efter julafton var det tydligen PINSAMT att pynta enligt somliga. Alltså jag vet inte om ni minns det, men JAG var inte enig alls. Det var trams. Vi behåller ju ändå alltid vårt båtpynt till långt in i mars och det slutar vara sådär mörk och eländigt.

I vilket fall som helst så kunde inte ens vilda hästar övertyga honom och det var första året båten bara låg och såg skittråkig ut hela vintern.

Men nu är det alltså gjort. Samt att vi har möblerat om lite bland båtplatserna så vi ligger med aktern in mot bryggan och fören mot strandpromenaden. Så det kanske var meningen, eftersom tomten skulle stå på just fördäck och förra året hade den ju fått vinka och dansa åt fel hål. Det hållet som den inte hade synts mot hela strandpromenaden.

I år dansar den och vinkar mot just strandpromenaden = positivt.

För säkerhets skull hade det även beställts fem extra rullar med led-slingor. Ifall de gamla inte skulle räcka (som har lyst upp båten som ett kärnkraftverk ungefär, men man vet ju aldrig faktiskt).

Pyntning är nu ÄNTLIGEN avklarad. Efter ett års försening.

När jag stod på en helt tom strandpromenad och fotade båten kom en endaste liten hurtfrisk motionerande människa förbi. Hon tvärstannade mitt i sin joggning, tog fram mobilen och ställde sig och fotade båten hon med. Då blev jag extremt fnissig. Man undrar hur många kort folk kommer ta på den och vad exakt de kommer tycka om den. Jag gissar att folk kommer fota och förfasa sig.

För så här ser den ut.

DSC00349

Den är så nedrans vacker att jag blir alldeles lycklig. Nej, jag är inte ironisk. Jag är på riktigt barnsligt förtjust i blinkande lampor och numera även dansande hulatomtar. Ju mer “Ett päron till farsa firar jul” desto bättre liksom.

Men eftersom ljusen epilepsiblinkar räcker det ju SÅKLART inte med ett foto. Nejdå, det blir såklart film med.

Något extra skall ni väl få för att ni fick vänta ett år och nu en dag extra.

 

 

Sen blir det ju lite mörkare med film eftersom jag filmade med telefonen. Men just det kan jag dessvärre inte göra något åt.

Just nu älskar jag båten igen. Och tycker jättesynd om alla som har sina båtar på land och inte kan göra så här skojsiga saker med dem på jul.

Och så undrar jag hur länge tomten får stå orörd på båten.

Nu kan ni dessutom ha järnkoll via webbkameran om vi har ström eller inte. I dagsljus ser det inte ut som att tomten är en tomte genom den kameran dock, det ser snarare ut som om det står en jättestor snopp på båten.

Jag tänker inte ens fråga OM ni tycker det är vackert, jag tänker fråga HUR vackert ni tycker att det är?

Och då menar jag inte webbkamera i dagsljus utan kvällstid via foto och film.

 

God Fortsättning

Äntligen är det över. Och äntligen har jag fattat att nu får det vara slut med julfirande. För det går liksom alltid litegrand åt skogen. Den där myskänslan man hade som barn, och fortfarande inbillar sig att man skall ha, finns inte. Vilket innebär att man regresserar och blir elva år och svinbesviken.

Det här är möjligen ett litet steg för mänskligheten men ett gigantiskt steg för en julnazist som jag hehe.

Maken hade ju glömt köpa potatis igår, så han blev utskickad för att köpa just det. Snabbt som attan. På vägen åkte han och hämtade Tyson och en polare från hummersumpen. För att festa till det lite extra så där på dopparedan.

bild(5)

För att vara västkustbo är jag så jäkla fjantig. Jag äter gladeligen allt havet har att erbjuda, men är livrädd för småkrabbor som springer över fötterna när man badar från strand. Och då badar man aldrig från strand, man badar där det är så djupt så man kan vara helt säker på att exakt ingenting kan bitas i tårna. Helst mer än 200 meter djupt.

Inte nog med det, efter att ha känt Tyson i ett par månader och ömkat honom redan från början, fanns det ju inte ens janne att JAG skulle klara av att mörda honom. Dubbelmoral kallas sådant har jag hört. Saker skall vara färdigmördade innan jag kan lägga det på tallriken. Men Tyson var ju en gammal rackare som har klarat sig så jäkla länge, för att sedan få sitt snöpliga slut genom att bli lurad in i just vår hummertina. Tänk vad många hummertinor han har undvikit i sitt liv, eftersom humrar lätt kan leva i sisådär 50 år.

Dessutom vägde han lika mycket som vår katt.

Så jag gick i köket och ojade mig medan maken kokade upp vattnet och förberedde mordet. Under tiden låg Tyson med polare på bordet och jag skalade potatis, lyssnade på musik och pratade om hur HEMSKT det var.

bild(6)
Det blå till höger i bild är en högtalare. Jag vet att den ser fånigt liten ut, men ljudet är stort. Och musiken var Robbie Williams “Swing both ways” på högsta volym.

Då säger maken:

– Men för helvete. Sluta oja dig över hummern (ja det var bara Tyson jag kände en relation till). Tänk istället på att det SISTA stackarn för höra innan han skall kokas levande är Robbie Williams. Hade jag varit honom hade jag längtat efter grytan.

Mhmm…maken gillar verkligen Robbie. Inte!

Sen råkade jag se när Tyson blev nerstoppad i kastrullen. Och jag såg även när han viftade med bakpartiet som om han försökte simma därifrån. Jag har dessutom väldigt livlig fantasi.

Och så bestämde jag mig för att äta exakt ingen hummer alls den dagen. Jag är dum i huvudet på riktigt.

Så var det dags att hämta svärfar, lasta in all mat i bilen ihop med julklapparna och köra flera meter till pappans nya hus där det hastigt och lustigt blivit bestämt att vi skulle vara.

Svärfar 84 år skulle prompt se Kalle, maken skulle prompt se Karl-Bertil och däremellan var det absolut ingen fasta. Men jag åt i alla fall inte hummer. De andra fick glufsa i sig Tyson.

Och så var det julklappsutdelning. Jag hade inte önskat mig ett smack i allmänhet och hade inte heller sett något paket som skulle kunna vara till mig från maken så jag hade ingen förhoppning alls. Men det var ett paket där helt plötsligt. Storlek och tyngd hintade om att det skulle kunna vara precis vad som helst i teknikväg. Och det är ju inte precis så att han jag bor med inte känner mig. Jag funderade och funderade och hoppades till slut på något tillbehör till min kamera. Sånt brukar han vara skitbra på att köpa. Det var det inte. Det var en…robothundvalp.

Screen Shot 2013-12-25 at 1.37.38 PM

Jag är fortfarande en smula mållös. Och hundarna gillar den inte.

Medan maken fick en svindyr morgonrock för att lära sig att det är mysigt med myskläder. Japp, han är en sån där som kliver i jeans och tröja det första han gör och sen lägger sig på soffan. Det är ju rakt av omöjligt att mysa i jeans?

Och tydligen passade den herrn, för så här ser det ut idag.

bild 2(2)

Och så fick han ju den där radiostyrda bilen av sig själv.

Någon gång efter det körde jag hem svärfar, mig själv och hundarna medan maken hjälpte päronen att flytta över sängarna från det gamla huset till det nya så de inte bara skulle kunna fira jul i det för första gången utan faktiskt även sova där.

Väl hemma i soffan blev jag Scrooge och bestämde mig för att sluta fira jul.

Och inte kan jag dra på hotell med Mona heller, eftersom hennes man hade planerat värsta överraskningen. Som hon hade förtjänat som fan.

Så. Vad fick ni och vad gjorde ni?

Mördade ni några djur på julafton månntro?