Om någon mer mot förmodan skulle undra varför maken fick en dammsugare. Han hade såklart önskat sig en, eftersom han tydligen inte hade någon industridammsugare. Och min pappa gillar att köpa saker som det står Kärcher på.
Sen kan jag även berätta att han spenderade över en timma i källaren med att dammsuga. På riktigt, jag skojar alltså inte eller ens överdriver en smula. Han. Dammsög. I. En. Timma! Källaren är väl på sisådär 200 kvadrat, bara olika mysko stenutrymmen som tvättstuga, pannrum, källarförråd, verkstad och andra…utrymmen. Och han blev inte klar.
Vem fan dammsuger en källare i en hyresfastighet? Just ingen alls förutom han jag delar efternamn med?
Nu sprang han lyckligt ner för att dammsuga klart.
Nåväl, det kommer inte gå lära den gamla hunden att sitta, lika bra att låta honom hållas.
Nu har vi varit och käkat så mycket att magen ligger i knät, gratinerade havskräftor till förrätt, miniburgare (jag) och pepparstek (de andra) till varmrätt och marängsuisse till efterätt.
Vad tjurskallen inte visste var att jag hade ringt ner innan och bett dem sätta något glatt i efterrätten. Så det verkligen syntes att han var ett födelsedagsbarn.
Det syntes. Ingen på hela restaurangen kunde missta sig på att han fyllde år och han hatar att stå i centrum.
Jag är verkligen den raraste frun jag känner.
Sen kom vi hem till två glada jyckar och Liten hade för en enda gång skull inte rivit ner en endaste liten sak från bänkar och bord. Då har man verkligen hundsäkrat på riktigt och så blir man jätteglad över att slippa plocka plastsmulor, metallsmulor eller diverse andra smulor som hans krokodilkäft har bitit sönder.
Intet ont anande om vad som komma skulle.
Liten är en bedårande hund, men han hoppar väldigt högt och mycket när han blir glad. Gladast i världen blir han när han varit övergiven i säkert två timmar och hans älskade matte och husse kommer hem. Då hoppar han högre än Patrik Sjöberg och pussas med sin klapprande krokodilmun, något vi övar på att få honom att sluta med, eftersom blåmärkena inte direkt blir färre. Stor är också en munhund, men han är mer av sorten att han lugnt tar ett ben eller en arm i munnen för att “bära”. Liten är också en bärare, egentligen mer än Stor eftersom han är en fantastisk apportör, men just vid glädjeyttringar vill han gärna komma åt saker högre upp som han kan “bita ner” och sen bära.
Idag gjorde han något han aldrig lyckats med tidigare, han gav sig fan på att bära min vänstra bröstvårta.
Herregudihimmelen vilket tag han fick i nämnda bröstvårta. Så hårt att jag allra minst trodde att den trillade av.
Jag gallskrek, tittade in under tröjan för att se om den satt kvar och det gjorde den. Men det gjorde något så obeskrivligt ont att jag förväntade mig att se den i slamsor. Men näe, inte en enda slamsa syntes.
Sen tog jag av mig tröjan för att inspektera lite noggrannare. Och upptäckte att insidan av tröjan såg ut så här.
Japp, det är blodfläckar. Men den hade ju åtminstone inte lossnat.
Däremot slutade det inte att göra ont som fan och att ha tröja skavande mot såret var inte att tänka på så jag började hysteriskt leta efter plåster. Till slut hittade jag mina “tröstisar” (jo, de plåstren heter så på riktigt).
Jag har tagit det här med tejpade bröstvårtor till en helt ny nivå. Elitidrottare tejpar sina för att inte tröjor skall skava, kändisar tejpar sina för att de har sådana urringningar att de inte kan ha BH och jag tejpar mina för att jag har en hund som kelar väldigt oschysst.
Nu sitter jag här med ett gosedjur på ena tutten medan maken dammsuger färdigt källaren.
Inget kalas utan kras.
Nu skall jag och Tröstis gå och lägga oss. Oklart om Liten får vara lilla skeden ikväll.
Av mina totalt 44 år på jorden varav 39 år med hund så är just det här en helt ny incident.
Livet med hund blir verkligen aldrig långtråkigt.
tigerlilja says:
Tycker på allvar synd om dig, jag fick en söndertrasad bröstvårta av en maskin på BB en gång och det var fasansfullt.
Fast just nu skulle jag behöva ett av dina plåster, jag drämde pannan i en skåpdörr nyss. Liknande blodvite, men skallen höll. Tror jag.
Victoria says:
Åh nej. Pannor som gör så ont att slå i. Du kan få en tröstis, jag förköpte mig när de såldes på apoteket och jag snålar på dem, men igår var det nödvändigt.
Anki says:
Ajajaj!!! Jäklar vad ont, kände nästa själv hur hutlöst ont det måste gjort. Det var tur du hade lite tröstisar hemma!! Låt Stor ligga sked ikväll så kan Lite sova med den glada jubilaren 🙂 Hälsa grattis!!
Victoria says:
Det slutade med att jag låg sked med ingen alls. Eller jo, tröstisen då. Mannen var i källaren och hundarna i köket. Inte ens katten kom och kelade. Ensamt (men skönt) 🙂
Humlan says:
AJ! Jag sitter och håller armarna för brösten när jag läser detta. Aj! Tur att du hade tröstisar hemma (vilket bra namn)! Frågan är hur man lär Liten att dra in tänderna, han har ju bitit dig lite överallt tidigare, i ren glädje och kärlek.
Visst kan det vara trevlig med en källare utan damm och spindelväv, man skulle kunna tro att han älskar att städa, men jag har fått ett intryck av att det inte gäller i era hem utan bara städning av udda utrymmen …
Victoria says:
Båda hundarna visar kärlek med munnen. Stor har lärt sig gränser nu, det har inte Liten. Än. Eller ja, det har ju blivit bättre – men alldeles tydligt inte bra för det gjorde verkligen åt helsike ont.
Jag hade ÄLSKAT om han älskade att städa sådär generellt, men näe. Bara båtar, torp och andra onödiga utrymmen. Aldrig någonsin hemma.
En lisa i livet says:
hey – affärsidé – hyr ut honom. Vad du sen använder pengarna till är ju din ensak. Han har ju fått roa sig 🙂
Annika K says:
Aj som fan! :/
Anette TE says:
Ajajaj!!!
Och aj igen!
Bröstvårtorna vill man ju gärna ha kvar på kroppen, även om de inte fyller någon funktion. Och man är ju rätt känslig där.
Ler åt att maken din, har börjat med efterrätten innan “bengalen” slocknat.
Antingen supersugen på desserten lr svårt generad över uppmärksamheten 😉
Victoria says:
Det sistnämnda. Visste inte riktigt var han skulle göra av uppmärksamheten 😉
Och ja, det gjorde PISSONT. Tur att jag hade en tröstis.
Tinna says:
Åhhh satan vad ont! Stackars dig. Jag passar på och gratulerar maken och Daisy hänger på med ett lååååång slick! Anette, visst har bröstvårtorna en viss funktion 😉 eller? Och som du säger, dom vill man jag gärna ha kvar.
(Bra val med Kärcher, dom har en enormt säker tillverkning :))) sa hon som levererar till dem)
Anette TE says:
Jo du har rätt Tinna 😉 🙂
Victoria says:
Hahaha jamen en liten funktion kanske de har. Maken tackar för slick och grattis 😉
MonasUniversum says:
Det var väl en jävla tur att jag höll mig undan då. Räcker med K1´s humör, som förvisso råkar vara just kvitter. Fattar ingenting.
Och bröstvårtan. Herregud. Jag hade dött. På riktigt.
Nu ska jag till Jack-Jane och hänga vid hennes pool. Och äta jordgubbar. Ska’ru me?
Victoria says:
Jamen vad fan är det med K1? Han kvittrar ju jämt nu. Har det slagit över helt?
Nu blev jag AVUNDSJUK! Jordgubbar och pool. Jag kan inte ens drämma till med båt och hav eftersom båtjäveln är på land.
Granntanten says:
Ajsomfasen, jädra jycke! Jag undrar om jag inte på ren reflex klippt till honom så han for in i grannkommunen om han gjort sådär mot mig…
Victoria says:
Jag hann inte. Han är snabbare än Fantomen och halare än en ål. Men när jag hade kontrollerat att den satt kvar brottade jag ner honom på golvet och bet honom i örat. Hårt.
Bibbi says:
Det där gjorde ont att bara läsa om. Jag tycker jättesynd om dig. Du kanske skulle satsa på behå i metall?
Lena C says:
AJJJ! 🙁 Grattis till maken! 🙂 Glömt att spela wordfeud igen eller (jag är en trist jjävla bitch, jag vet)… Krampåre!!!