En säng i realtid. Liten gör som vanligt sin älskade matte sällskap, särskilt när han känner sig lite slokörad efter ett bett i tungan (fråga inte hur det gick till, de bråkade om ett ben i vardagsrummet).
I sängen, under mitt täcke, hittades ett annat ben. En guldgruva tänkte Liten och glömde allt vad slokörighet heter.
Då kom Fega Stor. Som aldrig vågar knycka något från Liten, utan kör “jag gråter hjärtskärande till husse och/eller matte ledsnar på (o)ljudet och ger mig det”. Stor var stursk, för en gång skull, och snodde det helt sonika från Liten som blev lite slokörad igen.
Men var inte det mitt ben?
Tänkte Liten.
Morrrrrr! Kan du fetglömma lillskiten.
Sa Stor och ignorerade ihjäl Liten.
Näevaddå, jag skulle ju bara lägga mig här och se rar ut. Inget annat.
En helt vanlig händelse när man ligger och lyssnar på ljudbok på av hundarna angiven plats i sängen.
Har man hund skall man inte ens försöka inbilla sig att man äger sin säng.
Man lånar utrymme. Men får väldigt mycket mer kärlek än man förtjänar.
Nu skall jag fortsätta lyssna på boken medan jag kliar hundmage.
Oklart vems, men jag antar att det blir Liten som får vara lilla skeden.
Har ni någon som helst bestämmanderätt i sängen?
(Till tonerna av Mercurium av Ann Rosman – tack för det tipset)
tigerlilja says:
Med bilder och allt! Försökte nyss gå in och titta vad som fanns under din nya rubrik och då kom bara halva texten upp (fast jag visste förstås inte att det var halva) men det var enbart den biten och ingen mer text alls – ingenting. Då trodde jag en liten stund att du lyckats spränga nätet… Så den lättnaden när man fick se dom i full omfattning, tack för det!
Victoria says:
Men se! Det börjar. Jag känner mig som Nostradamus.
Humlan says:
Är liten alltid sådär hjärteskärande söööt?
(… dum fråga att fråga hans matte! 😀 )
Victoria says:
Jag som är så objektiv när det handlar om hundarna. Svaret är såklart ja 😉
PGW says:
Nämen lille plutten. Bli av med tuggben sådär brutalt, inte undra på attan ser olycklig ut.
Victoria says:
Umm…fast rätt åt honom eftersom det är han som är obarmhärtig tjyv i 99 fall av 100. Han har inga skrupler och S är för snäll.
En lisa i livet says:
Fniss. Här hemma har maken varit borta på veckorna ett tag nu och det har varit jag och hunden i sängen. Sängen är 180 cm och hon tycker att det är lämpligt att hon tar ca 140 av de centimetrarna och lämnar 40 till mig. Och då får jag inte ens täcke som räcker över ryggen….
Victoria says:
Jag känner igen det. Väldigt väl. Men skulle nog inte vilja ha det på något annat sätt ändå. Jag fattar bara inte riktigt hur det är möjligt, för man verkar kunna ha hur stor säng som helst men ändå inte få plats eller täcke? De blir ju orimligt långa och breda när de sover? Och så tjuvar de täcke 😉
En lisa i livet says:
Och snarkar… så där gulligt… som maken inte gör.
Victoria says:
Hahahaha åh ja! De snarkar ju faktiskt väldigt rart. Och “pratar” i sömnen. När de gör det låter det ju bara väldigt mysigt. Till skillnad från somliga.
ia-Maria says:
Familjens prinsessa-på-ärten är mycket bestämd i åsikten att “mitten” är hennes. Mitten av allt mysigt. I sängen innebär det (nu låter det liiiite märkligt, men med go vilja kan ni ju kanske fatta) mitt emellan mattes ben. MEN ovanpå täcket då. En Gordon Setter är ingen liten hund. Blir lite som att sova i skruvstäd. På morgonen hinner jag nästan ur sängen innan hon bekvämt försöker snurra ihop sig på kudden, men elaka matte är lite bestämd på att har kapten lämnat skutan är det bara för besättningen att masa sig efter. VARJE morgon i sex års tid har hon således sett lika förvånad ut över denna obarmhärtiga regel.
Victoria says:
Hahaha det där känner jag igen. Jag förstår precis vad du menar. Gärna ryggläge med alla tassar i olika väderstreck mellan benen?
Man lär sig ligga still?
Men det där med besättningen var en bra idé. Vi skall ta ett snack om det här med att lära gamla (bortskämda) hundar att sitta. Jag känner lite spontant att jag inte är kapten över min egen säng faktiskt.