Och att feminister är rabiata manshatare. Eller var det rabiesfeminister? De har inget på mig. Jag är den jämlikaste i världen just nu. Det kan omöjligt existera någon på denna jord som är mer jämlik i sitt hat. Jag avskyr alla. Han som hon som hen. Bryr mig inte, och diskriminerar ingen. Jag tycker inte om människor, jag tycker om ost. Ost är ett bra sällskap. Vi har chitchattat om det i kommentarsfältet tidigare, men det har blivit värre med åren.
Jag är helt enkelt en semestermisantrop.
Och jag kommer fortsätta med det i ett par dagar till, beroende på om folk runt mig skärper sig. Och det här gången menar jag inte maken. Kors i taket.
Vi har haft en liten “situation” här. Som jag döpte till dumskallen och dilemmat.
Det där med att bo på båt har jag redan dryftat. Det är ju som att bo i ett akvarium mitt i staden man bor i och känner “alla”. Omöjligt att gömma sig, fönster överallt. Går inte ens att gömma sig på toa.
Men nu har vi en snubbe i periferin som måste vara felnavlad på något sätt. Jag kallar honom dumskallen hädanefter. Det är det här dilemmat jag behöver hjälp med, är detta verkligen normalt?
En av våra närmast sörjande köpte en motor till sin båt av en totalt okänd snubbe som jobbar på en känd motorfirma någonstans i Norge. Från början hörde jag bara talas om honom, för han fixade något på vår båtmotor med, och han var tydligen ett snille när det kommer till båtar och motorer. En sån kille man egentligen älskar och uppskattar att ha som kontakt, för att han är duktig och tar väldigt lite betalt. Sjukt bra. Som kontakt.
Efter motorpillet började han komma ner till stan, han är bosatt 15 mil härifrån, för att hänga. Hårda bud i Mellerud har fått en helt ny betydelse för mig efter det kan man lugnt påstå. Maken och kompisen var schyssta och hängde med honom första helgen han var här. Det var den fredagen och lördagen jag bara såg arslet på maken när han gick ut genom dörren hela tiden och försvann.
Den helgen träffade jag honom första gången. Mamma med make var ju här för att passa jyckar. De stannade, och vi hade en fantastiskt söndag på båten. Eller ja, vi SKULLE ha.
Söndag förmiddag skulle vi ta ut mor med make på sjön, käka gott och bada. Dumskallen, kompisen och maken stod och dividerade på bryggan om alla skulle åka på en båt (där och då var med andra ord alla tre dumskallar). Jag klampade fram och upplyste om att VI hade besök, och att det INTE var en grabbhängdag. På vår båt skulle det vara vi, mamma, man. Punkt. Jag pratade med hela handen när jag sa det, gick inte att missförstå.
Dumskallen missförstod såklart.
När alla har hoppat på båten hör jag honom säga:
– Jamen då åker jag med XXX (maken), så slipper jag åka egen båt.
Och vips hade han hoppat ombord och gjort sig hemmastadd.
Nu var min ömma moder mer human än jag, och tyckte det var helt okay. Medan jag mullrade som tordön. Och bestämde mig för att hata honom för evigt.
Att spendera en heldag med dumskallen var en upplevelse. Han var en sådan där typ som inte känner av någon situation alls. Dessutom var han inte bara bra på motorer, han kunde allt och kände alla i hela världen. Han både kedjepratar och kedjeröker. Dessutom är han kedjeirriterande. Semestermisantropen i mig ville be honom fara åt helvete. Men gjorde inte det för makens skull.
Nu kom han tillbaka den här helgen igen. Och försökte leka bästis med grabbarna.
Det enda han har åstadkommit är att bli portad av “frun” på kompisens båt, och bli portad på vår båt av mig. Maken vågar inte ta ombord honom, för jag har sagt att jag kommer säga EXAKT vad jag tänker om han sätter foten på båten. Den kontakten är värd att tappa i min värld.
Och ja, det var han som stoppade in huvudet genom fönstret klockan ett på natten i lördags när maken låg och halvsov, och bjöd in sig själv.
Jag vet att jag är en semestermisantrop. Det är möjligen inget vidare trevligt drag, även om jag tycker att det är svintrevligt – för mig.
Men dumskallen måste det ju vara fel på på riktigt?
Kommer han en helg till tar jag inte ansvar för mina handlingar.
Det måste man inte alltid väl?
