Jag rimmar på både mina och andras klappar, skrattar så jag gråter åt andras kommentarer och under tiden går TV:n på tomgång med, just nu, väldigt bra musik (SvT 2).
Men, jag råkade kolla upp förut när det var Aktuellt.
VAD är oddsen att någon med det efternamnet är generalsekreterare i just Trygga Barnen?
Så, det vara bara det jag ville. Nu skall jag rimstuga igen.
Jamen jag VET att det är tabubelagt att prata om, och att ingen erkänner att de möjligen skulle ha det. Men jag kom att tänka på det här och tabun när jag såg ett svar bland kommentarerna och blev lite fnissig i efterhand.
Hemorrojdsalva är ju tydligen bara okay att prata om ifall man använder det mot rynkor. Det gör det fina folket i Hollywood har jag läst mig till i Veckans Nu. Jag har förvisso inte provat det mot rynkor, men det kanske funkar?
Det jag kom att tänka på var min och makens första utlandssemester tillsammans. Och då hade vi bara varit ett par i en dryg månad. Semestern hade varit bokad och planerad sedan länge, men då var vi ju bara kompisar som skulle åka med en annan killkompis. Dels för att semestra, och dels för att köpa lite båtar. På den tiden var det oerhört vinstgivande att åka till USA och köpa båtar och båtdelar, skeppa hem i en container och sedan tjäna pengar på det. Eftersom båtar i USA är löjligt billigt, och de har en slängmentalitet som är helt vansinnig. Försäkringsbolagen löser in båtar som bara har en skråma, och sen får man gå omkring på “båtkyrkogårdar” och ge skambud på det man vill ha.
Nu blev ju semestern lite tokig eftersom vi var nykära utav bara helskotta, och skulle göra någon slags transformation från kompis till rosaskimrande par. Och då blir ju en del saker pinsamma, som inte varit pinsamt förut.
Titta så kära vi var. Och så mycket nytt att hantera.
Som jag skrev i kommentarerna, jag VET att min mage fuckar upp av jetlag eftersom jag inte får gå och göra nummer två på MIN tid. Inte följa min äta-sova-skita-klocka. Där jag är som Skalman ungefär.
Vis av läxan hade jag smygpackat ner Xyloproct i alla dess former, och Lactulos. Gömt i ett fack i min resväska där nyblivna pojkvännen inte skulle behöva leta efter något.
Men jag är ju ett otursförföljt klantarsel. Och vi alternerade mellan att bo lite här och där, fördelade våra gracer mellan mina kusiner. Då hade jag turen att ha en av mina kusiner alldeles i närheten av Boston där de flesta båtauktionerna var, så vi bodde hos dem i en vecka. Grabbarna gick på auktioner medan jag hängde med min jämngamla kusin och hennes sexmånaders bäbis.
En dag skulle de vara på auktioner en heldag, så jag, kusinen och bäbisen drog till Marthas Vineyard för att hänga med en kompis till henne som bor där, och utforska ön. En av mina favoritöar för övrigt, får ni chansen att åka dit så gör det.
Färja dit på förmiddagen, hämtning av hennes kompis och sen sightseeing på ön. Och som avslutning på en finfin dag käkade vi middag hemma hos honom. Och kusinen hade kollat när sista färjan gick till fastlandet igen, kvart över sju på kvällen. Middag, häng och sen packade vi ihop oss för att dra till färjan.
När vi klev ut ur hans hus, som ligger nära färjan hörde vi ett mystiskt ljud. Det där ljudet som färjor säger när det är dags att lämna färjeterminalen.
In i bilen fort som tusan, köra på hollywooddäck ner till färjan…enbart för att se den försvinna i mörkret.
Japp. Det var den sista för dagen. Och den gick inte kvar ÖVER sju. Den gick kvart I sju.
Först…panik. Vi var fast på ön. Sen var det bara att lugna sig. Vi hade ju någonstans att sova (tack och lov), kusinen ammade fortfarande så barnmat hade hon ju gott om, och blöjor går att köpa.
Men då var det samtalet till hennes man där vi fick erkänna vår blondhet angående icke läskunnighet av tidtabell, och sen samma samtal till blivande maken. Det gick nog ingen nöd på dem alls, hennes make, min blivande make och kamrat K fick en grabbkväll och vi hade det rätt mysigt på ön vi med.
När vi väl kom tillbaka till fastlandet och hem till huset på förmiddagen dagen därpå och jag och maken var i vårt rum flinade han från öra till öra. Kollade på mig och sa:
– Du, jag letade efter (minns inte vad) igår, och hittade det här i din väska? Är inte det sådant som gamla behöver?
Och så höll han upp mina paket med Xyloproct-suppar och salva. Medan han gapskrattade.
Där och då dog jag lite inombords, rodnade ihjäl mig och blev asförbannad samtidigt. Helt orimlig reaktion. Men det var ju bara att erkänna att min mage inte funkar som den skall efter stillasittande på ett plan i elva miljoner timmar, och sen jetlag på det. Men fanstyget bara fortsatte flina.
Pinsamheten visste inga gränser. Vissa saker vill man hålla hemligt när man är nykär. Och givetvis var hans kunskaper ytterst begränsade plus att han aldrig drabbats själv. I hans värld var det bara gamla stofiler som kunde få sådana problem.
Under resten av resan missade han inte ett tillfälle att pika mig för det.
MEN…det var ju det där med karma.
När vi kom hem fick han en liten släng av det med. För första gången.
Jag kan inte påstå att han fick så vidare värst mycket medlidande från min sida.
Jag var så JÄKLA nöjd.
Och nu har vi slutat tabubelägga det.
Numera när vi åker på semester har vi ett gemensamt förråd av Xyloproct med oss.
Men det kan ju för fasen inte bara vara jag som lider av det när jag är jetlaggad?
I så fall tror jag ni ljuger.
Kort och koncist.
Hur kunde jag leva utan en Soda Stream? Efter ett par dagar börjar insikten komma att bubblor i vattnet som kommer ur kranen slår köpevatten med hästlängder. Och det tar ju aldrig slut. Kranen bara ger och ger så mycket jag vill.
Om kroppen består av 70% (eller är det mer?) vatten, så kommer hela jag vara kolsyrad ganska snart.
Fy fan så bra den är.
Hur får jag plats med den i handväskan så jag kan ta med den överallt?
Jag och Liten knatade in i mitt krypin skittidigt, för han var så trött så trött. Så vi släckte alla ljus så han fick lugn och ro, medan jag kollade på en film.
Klockan halvfem imorse bet han mig i armen. DEN lyckan. Då tyckte han även att det var dags att äta, dra upp för trappan till de stora pojkarnas sovrum och OJ vad inte poppis vi blev.
Jag levde ju med två syskontikar som blev runt 16 år, än idag vet jag inte vem som bestämde och var högst i rang eftersom de aldrig slogs om något. Vilket är skitkonstigt med tanke på att tikar inte är det ultimata att ha tillsammans. De slåss ju till döden om de ryker ihop, har inte den där instinkten som hanar har att en lägger sig. Men som sagt, de här två slogs inte. Bortsett från ett par gånger nattetid.
Den yngre systern var inte så trött som den äldre, och kunde ibland råka trampa på den äldre när hon vandrade i sängen. Då vaknade hela familjen, för då blev det livat och o-glatt.
Ungefär så var det inatt när Liten smet upp. Man väcker inte Stor hur som helst, och absolut inte mitt i natten. Stor blev så upprörd att han morrade ända från rövhålet. Och jag blev tvungen att tända i taket för att se Liten…vilket föranledde morrningar från maken.
Vi kände oss hyfsat ovälkomna faktiskt, så det var bara att bära ner klumpen igen. Sen klockan halvfem har jag alltså legat och läst och kliat hundmage. Jag är väldigt opigg idag. Men han bet mig i armen, det var det mest viktiga och ett sundhetstecken. Och så bar han på en UGG.
NU till frågan. Jag vet inte varför jag började tänka på det men jag misstänker att det beror på någon passage i boken.
Alla har ju mobiltelefon numera, och för ett par år sedan hörde jag att den yngre generationen har slutat med armbandsur. Min generation gör ju den där vridapåarmenförattkollaklockan utan att ens tänka på det, medan den yngre har bytt ut den mot att dratelefonenurfickanochkollaklockan.
Så här ser min arm ut. Dygnet runt, året runt. Det enda som ändras är vilken klocka som sitter där. Mitt värsta i-landsproblem var när jag opererade handen och inte kunde ha klocka på tre veckor. Eller snarare, klocka på fel arm. Fungerade inte.
Jag tror jag kollar klockan en miljard gånger per dag, utan att vara medveten om det. Medveten blir jag ju om det inte sitter något där.
Meeeen, sen fick jag höra att även min generation gått över till telefonklocka och bytt ut armrörelsen mot telefonrörelsen.
Kan det verkligen stämma? Och hur stor dinosauriefaktor är det på mig då?
Telefonen funkar som väckarklocka. Inget annat.
Så, berätta nu för tant att tant inte är ensam om armbandsur.
Är jag det så har jag banne mig en fot i graven.
Shoot.
Förlåt. Jag skall jobba bort mina zäta. Men det går nästan inte att stava det ordet utan ironi. Vi har dock inte käkat tacozzzzz.
I vilket fall som helst så beror inte tystnaden ikväll på att vi har åkt motorväg. Inte heller har vi spenderat kvällen med att ha taklyftarbråk. Visst är det nästan så man tror att jag ljuger?
Jag gillade förra fredagen. Det var infernaliskt skönt att samla vuxenpoäng genom att slänga sig raklång på soffan redan klockan fem. En pervers njutning helt enkelt. Och med tanke på Sven kommer det inte bli någon tomtefiering av båten i alla fall, för han kommer blåsa bort. Inte Sven alltså, utan tomten. Sven får gärna blåsa bort. Vi har inte klurat ut hur vi skall lösa vindfångsfaktorn, just nu lutar det åt hederlig maffiametod. Cementera fast fötterna på honom. Frågan är väl mest bara hur bra teakdäcket kommer må av det.
Så, jag har helt sonika spenderat kvällen på arslet i soffan. Utklassat Åsa här på bloggen i Wordfeud (min blogg, jag kallar två vinster utklassning hehe), och pillat navelludd.
Jag säger bara en sak. Ni som lever opendlande liv vet inte hur bra ni har det. För oj vad jag har njutit.
Nu har jag bäddat ner mig. Stängt av ljudet på mobilen och hotat maken med påsklämmor runt bröstvårtorna om han glömmer stänga av sina. Jag har storartade planer för morgondagen som innefattar sömn, sömn och lite mer sömn. Och promenad i skogen.
Men vad skådade mitt norra öga när jag knatade genom hallen på väg till min sovplats? Ni vet ju redan om makens osunda relation till dammsugare (och avfallskvarnar). Jag trodde nog verkligen att centraldammsugaren på båten var the shit. Nu var han klar. Inga andra dammsugare skulle han hava jämte centraldammsugaren.
Jomenvisstellerhur. I hallen stod något och blänkte som jag inte kände igen. Dessutom stod den bredvid en dammråtta stor nog att bita av hälsenan.
Jag trodde att det var något han hade plockat fram ur sin dammsugarsamling, och frågade vad det var.
– Doh! En grovdammsugare seruväl?
Sa han lite avmätt.
– En ny? Frågade jag. Med förvåningens finger i häpnadens mun.
Japp. Dagsfärsk.
MEN VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ HONOM?
Nu vet jag inte hur många dammsugare vi har längre. Men jag är rätt säker på att vi har fler dammsugare än dammråttor. Vilket säger en hel del med tanke på att dammsugarna mest fungerar som dammsamlare, och inte används särskilt frekvent.
Är det någon som har lust att förklara varför man köper minst fem dammsugare i halvåret men aldrig använder dem. Särskilt inte centraldammsugaren på båten.
Imorgon vill maken åka 20 mil för att köpa en snöskyffelmonteringssats som man sätter på gräsklipparen, så att den kan transformeras till åksnöskyfflare vintertid.
Han är en hamster.
Precis som om vi behöver mer prylar. Tanken är liksom att vi skall börja småflytta ur huset nästnästa vecka. Och bo på 60 kvadrat.
Och han har mage att klaga på min skosamling.
Han måste vara den enda mannen i världen som, utan överdrift, har fler dammsugare än skor.
Jag tror att det är dags för professionell hjälp.
Den här fetischen har gått överstyr.