Igår gjorde jag det där jag har skjutit upp cirka 334 dagar. Vet ni, det där ordspråket stämmet inte alls, att om man skjuter något på morgondagen gör någon annan det till slut. 334 dagar senare gav jag mig på kartongerna i ladan som stått sedan flytten.
Vetskapen att innehållet i 99 % av lådorna var tåliga saker har gjort det okay att prokrastinera, för alla klädkartonger och annat man inte vill ha möss ätande och bajsande på, står utspridda på övervåningen på torpet. Däremot visste jag att maken hade missat en låda eller två med lakan och kläder. Det var alltså dags igår. Den kallaste dagen hittills. Om man nu ändå skall lida kan man göra det ordentligt tänkte jag.
Det blev gjort och jag hittade min dagbok från 1982 till 1988. Vilken skatt. Kär var jag hela tiden, men objekten varierade från en dag till annan.
Dessutom konstaterade jag att det är ett smärre mirakel att jag är gift, för mina skills när det handlar om att flirta lämnar allt att önska. Har aldrig kunnat, kan inte nu. Är mer av sorten som antingen blir ihop med någon jag redan känner och är kompis med eller så uppför jag mig som Papphammar framför den stora kärleken.
Det är ju bara att läsa här. Jag var 14 och dödskär. Hade samlat mod för att sätta mig bredvid objektet för min ömma låga enbart för att han satt med två av mina klasskompisar. Sen lämnade de bänken och jag blev kvar ensam med den vacrkre.
Det enda jag hasplar ur mig är en fråga om att få låna 35 spänn?
Till vad? Det är det enda som går runt i skallen på mig nu. Behövde jag ens låna?
Och sedan få svaret att han inte kan för alla pengar han har skall han ha till sprit (det var Sune & Doris helgen efter).
Vi pratar om kidsen idag. Jag var 14 och han var 15 och vi var högst normala tonåringar där vi bodde. Vi har även blivit ganska trevliga och normalbegåvade som vuxna.
Men kär var jag i honom. Nästan varje dag hela åttan. Enligt dagboken var han även ganska snäll mot mig ibland och skjutsade hem mig på både cykel och moppe om vi var långt hemifrån. Det närmsta jag kom var en slaskig folkölskyss som jag inte tror att han minns, men som jag vårdar ömt i minnet.
Faktum är att jag inte ens tror att han visste om att jag kastade trånande blickar varje dag.
Ibland trånar jag lite fortfarande för han exakt den båten jag vill byta vår till. Och inte en enda spetsgardin.
// Victoria 14 år
PetraH says:
Vilken liten söt tjej 🙂
Kommer ihåg känslan och tunghäftan 😉
Anette van der Gronden says:
Vem var det Thomasson? Jag håller på att dö på alvar här av nyfikenhet
Victoria says:
Fniss. EGENTLIGEN borde du veta. Nu är jag ju livrädd för att skriva ifall någon läser som jag inte vet om. Men om jag skriver Walle då? 🙂
Annika K says:
Ja ujjujuj.. tänk den ungdomskärleken.
Jag minns på gymnasiet. 2 killar som gick träteknisk var såååå snygga. De satt dessutom OFTA där jag hade mitt skåp. Ooooooo myyy!
Jag vågade dock aldrig säga eller fråga nått. Men såååååå kär man var
Humlan says:
Åh, visst kommer jag ihåg hur det kändes då, allt man ville säga eller visa och inte fick ur sig. (Och jag är egentligen inte blivit bättre på det heller.)
Jag tittar på bilden och funderar på vem du påminner mig om. Jag kommer nog sitta här resten av kvällen och stirra på bilden … Eller vet du vem som är din tvilling? 🙂
Victoria says:
På den tiden, Glenn close i Farlig Förbindelse. Sa alla. Jag var inte glad. Var det möjligen hon? 😉 Men hur vågade grabbarna styra och vara coola då?
Humlan says:
Nehej, jag tror att det är någon fotomodell eller liknande. Får grunna på det ett tag till.
Anette says:
Vilken söt tjej! 14år åh herregud vad fjärilarna fladdrade i magen när föremålet för den ömma lågan närmade sig. 🙂 fast jag tror att killarna var lika nervösa och rädda för det förväntades ju att de skulle ta första steget. Vilken press de och vi levde under! Man skulle vara snygg o poppis man fick absolut inte vara någon tönt. tur att man slipper just den pressen nu.
Victoria says:
Det har du säkert rätt i, de hade sina ok och vi hade våra. Det hade nästan varit kul att fråga honom nu. Vi är fortfarande kompisar men inte riktigt så tajta. Det går inte att bli det med ungdomens olyckliga kärlek.
Anette says:
Haha fråga honom, Troligen hade han ingen aning om att du var dödskär i honom eller så var han lika kär och blyg som du 😀
Carina says:
Wow vilken vacker handstil du hade!
Karin says:
Exakt vad jag tänkte också.Herregud jag skrev ju knappt läsligt även då…..Men hur tänkte du med Ronaldo inlägget Fb?
Victoria says:
Betalt och färdigskrivet 😉