Om ett träd faller i skogen?

Men ingen hör det, gör det då något ljud?

Den filosofiska knuten har nog de flesta hört och funderat över?

I år känns det lite som att man kan lägga till ytterligare en filosofisk fundering. Om den nu är så himla filosofisk alls?

Just det här året känns det som att många, mig själv inkluderad, verkar ha dragit ner på julklapparna på riktigt och istället lagt krutet på valfri god gärning. Det är fint. Och god gärning betyder så mycket, det behöver nödvändigtvis inte betyda att man skriver en check. (Finns ens checkar längre?)

Men då kommer filosofiska frågan. Gills det inte om man inte basunerar ut det på olika sociala medier? Gärna med skärmdumpar från att ha sms:at HAV eller vad det nu kan vara?

Det verkar inte räcka att veta själv vad man gör, man måste även berätta för omvärlden vilken oerhört fin människa man är, ända in i decimalerna. Man verkar vilja vara en 200,78 kronors god människa för flyktingarna och 158,92 kronor god människa för utsatta barn. Och så vidare.

Är det bara jag som får en lite lite fadd smak i munnen av det, även om jag tycker att det är jättebra att folk skänker till höger och vänster?

Det känns lite som att man är ute efter de där www-klapparna på ryggen om vilken förträfflig person man faktiskt är och om man inte talar om det så vet ju inte www om att man gjort det. Vilket betyder att det faktiskt inte räcker att göra något fint som mottagaren vet, man själv vet och med en gnutta renare samvete kanske man sover lite bättre om natten.

Det där med träd som faller och ingen hör, den kan jag inte bestämma mig för. Men min åsikt om goda gärningar som basuneras ut, den är solklar. Genom att göra god gärning till tonerna av internetfanfarer och trumpeter och därmed få minst lika många cyberklappar på ryggen som antal kronor man gett, det ger gåvogivaren minst lika mycket om inte mer. Och förträffligheten vet inga gränser.

Det tycker jag är dödsläskigt. Man vill ha något för att man ger. Och ju fler sociala medier desto mer av folkets jubel.

I alla fall. Dan före dan som vi skall fira som två pensionärer på torpet. Inte ens med julmat faktiskt, utan med precis det vi är sugna på. Stor skall vara tomte och Liten skall vara pepparkaksgubbe och jag skall fotografera dem så mycket att minneskortet antagligen kommer ta slut och ni skall få se dem så mycket att ni kommer tröttna på dem. Om det nu ens är möjligt att tröttna på lurvskallar. Särskilt utklädda lurvskallar.

Det är vad jag ser mest fram emot på julafton. Att fotografera papperstjuvhundarna. Och att äta precis vad vi vill framför brasan.

Men först skall jag ut och köpa de två sista julklapparna enligt order från ömma mormodern.

Och du, Katja. Det var din lapp som låg på tungan i Litens mun, eftersom han var gamig nog att först ta en lapp och sedan en till och allt höll på att bli fel.

Du har härmed stående inbjudan till småstaden för att komma hit och gå på bio med mig.

Jag bjussar på det tröstpriset och hoppas att du inte bor i Långtbortistan? Och ber om ursäkt å Liten hunds vägnar.

En ny dag med nytt hopp och nya grejor

Jag är rätt trött måste jag medge, eftersom jag har sovit med ett öga öppet och hjärtat i halsgropen i två nätter.

I morse fick vi reda på att de skjuter operationen en dag till, till i morgon alltså. För att det verkar ha kommit en busslast (bildligt talat) med jättesuperakuta fall och mormor ligger med dropp för att hjälpa hjärtat tills vidare. Det känns ändå inte helt okay, men hon är i alla fall på rätt ställe. Och jag skall åka dit idag. Oavsett.

Jag är fortfarande så himla generat tacksam och framför allt glad över att ni tänker på mormor och mig med alla fina kommentarer, även om jag varit genomusel på att svara de senaste dagarna. Tar hon sig bara igenom det här och får en nystart av hjärtat kommer mormor antagligen överleva mig med.

Men, något helt annat nu. Två saker egentligen. För jag skall be er om en grej och så skall jag visa en grej.

I går när jag gick och lade mig var hallen utanför sovrummet tom. Efter att jag hade gått och lagt mig slamrades det även lite i hallen.

I morse stod den här utanför sovrummet.

FullSizeRender-3

Den står för all del där fortfarande.

Det är en sandblästringsmaskin. Som tydligen är ett måste i var mans hem, medan jag inte kan komma på en enda sak som jag spontant känner för att sandblästra.

Näe, jag har inte ens orkat fråga om det. Eller jo, jag frågade, lyssnade på början av utläggningen och hörde “jättebra när man skall göra till exempel bla bla bla bla bla bla blaaaaa…. Det är något med män och verktyg. Däremot förklarar det inte vad den gör i hallen istället för att bo i källaren?

Eftersom min hjärna är hyfsat tom just nu tänker jag be er om hjälp. Jag vill fortfarande skriva, eftersom jag tycker om distraktionen skrivandet ger mig, men det kräver ju idéer.

Vad vill ni höra?

Frågestunder känns väldigt 2005, men det kanske funkar fortfarande?

Kan ni dela in er i smågrupper här nedan och diskutera vad jag borde skriva om så har jag något att pyssla med kanske i flera dagar framöver?

Hemläxa i form av grupparbete för er del alltså.

Under tiden åker jag till mormor.

Men jag kommer ta närvaro och ni får inte kasta sudd på varandra även om det råkar vara lärarlös lektion.

Okay?

Helga och Jasmin

Ifall ni inte visste det så blåser det en SMULA idag. Litegrand bara. Kanske lite mer än igår när det också blåste lite mer än vanligt.

Trots det jobbade männen på taket mitt emot med att lägga ny takpapp och takpannor under gårdagen, vilket gjorde mig så bekymrad att jag var tvungen att kika på dem minst en gång i kvarten för att se så att ingen trillade ner. Oklart varför egentligen, jag hade inte kunnat göra något åt det, men jag oroade mig för dem och tyckte de skulle sluta jobba och gå hem. Jag fattar fortfarande inte varför inte arbetsgivaren skickade hem dem med tanke på att vind plus takpannor är en rätt kass kombination.

Idag skulle jag göra några ärenden så jag bestämde mig för att titta Helga rakt i ögat och fråga om hon möjligen kunde dämpa sig lite. Det kunde hon inte sa hon och blåste nästan omkull mig. Hela armen skakade på mig när jag, med risk för eget liv, filmade det läskigt bruna vattnet som brukar vara stilla, knallblått och vackert.

Om vän av ordning undrar varför det är så brunt så är det inte lortigt. Det råkar bara bli så när det blåser mycket i just den här riktningen. Det lortiga är sötvatten som i vanliga fall omärkligt brukar rinna vidare ut i det stora havet, men det orkar inte rinna just någonstans när stormar som Helga dyker upp. Sötvattnets stillsamma rinnande har liksom inget att sätta emot.

Det är även ganska svårt att förstå att där vattnet elakt slår mot stenpiren är samma ställe som Liten brukar skutta på stenarna för att bada fossingarna och jaga tångruskor. Han hade inte fått bada så mycket som en tåspets idag.

Så. Ja. Det blåser en del. Vilket gjorde att det var heldött på stan. Så jag kilade inom thaimassagen på väg hem för att kolla om hon hade kunder eller om hon hade tid att fotvårda mig. Hon hade tid med mig för hon hade inte en endaste kund i skitvädret.

Jag blev alltså dagens längsta och enda kund. Först fick jag fotvård i en timma och sedan en helkroppsmassage med jasminolja i två timmar och nu doftar jag som en badbomb.

Blåsten i kombination med tre timmar kroppsvård gör att jag känner mig lite mör. Och ännu mer blond än normalt. Man får definitivt fetvadd mellan öronen av att ligga på en brits med varm olja.

Får man gå och lägga sig nu eller är det för tidigt?

*klipper med ögonen*

Från kust till kust

Jag fick ett sms igår kväll, från Husfruen, med lite bilder som fick mig att börja gapskratta. Husfruen och Sanna var på shoppinggalej och när de knatade förbi en Synsambutik gick de in och provade glasögon. Sjukt snygga glasögon dessutom. Spridningen från västkust till östkust gick snabbare än en zombieapokalyps.

12205109_10153241300882634_723162074_n

De funkar ju klockrent på Husfruen och Sannas val var skitsnygga de med. Men larmen kunde ju varit lite mer diskreta eftersom det ser ut som att det hänger en spionkamera anno 1999 på skalmen. Då är det ju bara “trist” att Husfruen faktiskt inte behöver dem eftersom hon har lika bra syn som en hök.

Idag skulle vi åkt till Göteborg för att tömma huset. Nu har det varit än det ena och än det andra som har gjort att vi har skjutit på det dag efter dag sedan i måndags. Men idag var det spikat. Ristat i sten. Bestämt.

Ända till igår.

Han den där som glatt inreder med spetsgardiner har ett till särintresse. Gevär. Jag tycker kanske att det är två intressen som inte riktigt går ihop, men han verkar helt obrydd. Lite som arsenik och gamla spetsar, fast i nytappning. Det betydde såklart att han ställde in dagens avresa eftersom väldigt efterlängtat gevär kom i posten idag efter lång väntan på vapenlicens.

Det var väldigt längesedan jag såg honom kvittra upp tidigt på morgonen för att åka iväg och ha vapenvård och provskjutning. Eller ja, det var inte längesedan jag såg honom ha vapenvård, men det där morgonkvittrandet är så sällsynt att det är utrotningshotat.

För egen del betyder det ännu en dag med hetstänkande inför packning av hus.

Nu har jag haft stresspåslag över den här uppgiften i en vecka. Imorgon är det dags. Inga mer “jag skall bara”. Vi hinner inte med fler “jag skall bara” om vi skall hinna ut ur huset innan de nya ägarna knatar in.

Men ja. Nu vet ni vad jag gör. Jag har ågren över huspackning och maken skjuter lerduvor.

Han är tack och lov alldeles för blödig för att använda samlingen till att skjuta riktiga djur, där går gränsen vid flugsmälla.

Hobby eller mani?

Men här ligger jag i sängen och målar fjärilar.

 
Lycka och tacksamhet Anette.

Jag råkar veta att även Husfruen målar fjärilar på andra sidan Sverige.

Klassas det som mani när man tar med pennor och målarbok i sängen?