JAG DÖR!

Jag vill bara meddela att jag har tittat på gårdagens avsnitt av Hollywoodfruarna nu. Och så har jag tjyvkollat på nästa veckas avsnitt. Råkade glömma att jag har Viaplay och att de släpper allt en vecka i förtid. Som kompensation för gårdagens miss fick jag två till priset av ett.

Först, det absolut mest underhållande från gårdagen. Gunillas sedvanliga utbrott på morsans hemtjänst. Heja Lita (hette hon va?), som drog säsongens bästa one liner. Inte dåligt att göra det redan i första avsnittet, för det kan inte bli bättre än så här.

gunilla

Till och med den filippinska hemtjänsten har koll på VAD kärringen är. Jag sitter bara och golfklappar händerna i ren förtjusning. En gnutta skräckblandad sådan, men bara en gnutta. Och det var när hon skrek så den lilla kattungen blev ännu mindre och rädd. Jag är inte så mycket människovän som jag är djurvän.

Men en varning inför nästa vecka. På riktigt. Bör med fördel tittas på med en STOR skämskudde i närheten. Frumiddagen hos Fru Bomull. Åh.Herre.Gud. Gunilla har ju sån stil och uppfostran. Verkligen. Maria är lite rart pantad, medan Fru Bomull är…ja jag vet inte än, men hon har helt klart potential.

Jag kan rekommendera min strutskudde som skämskudde nästa vecka. Löp och köp. För ni kommer behöva den, det lovar jag.

strudde

Detta kan vara det bästa som någonsin producerats i TV-väg. Jag älskar skiten.

Men bara om Gunilla är med.

Vad tyckte ni?

Och jag råkade klicka hem en likadan jacka som Britt Ekland har på sig i nästa veckas avsnitt utan att ha en aning om det. Alltså innan jag tittade på programmet. Jag måste nog lämna tillbaka den när den kommer, för nu SÅG jag verkligen hur en medelålders – i hennes fall mer en_fot_i_graven – skata ser ut i den. Jag kommer inte se ut som en piffig tonårstjej, jag kommer se ut som en 80-årig Eklandska. Inte ens cougar, det är bara leopardtajtsen som fattas. Hoppsan.

 

Men så snällt att maken också får presenter…

…har han verkligen gjort sig förtjänt av dem?

Idag kom det paket på posten från Mona, och inte bara till mig utan även till maken. Världens finaste koppar som jag varit avis på skitlänge såklart. Så, jag blev verkligen jätteglad när jag packade upp dem.

Men lite förvånat konstaterade jag att inte bara jag hade fått. Den med “goddess” är ju självklart min. Den andra är ju helt klart till maken.

20130819_180547_resized

För han är min bitch.

Tack Mona, it takes one to know one. Puss.

 

Man vet att man är desperat när…

…det inte finns NÅGOT att äta och man ändå lyckas äta.

Om inte jag får frukost så blir jag jäkligt gramse. Av alla dagar som finns så kan eventuellt den här vara den sämsta att starta gramse. Jag är frukostfascist. Dagens viktigaste mål och allt det där. Helt sant för min del, får jag inte frulle kan jag lika gärna lägga ner dagen innan den har börjat.

Min plan, eftersom det inte fanns en chans att jag orkade handla igår, var att det svintidiga läkarbesöket skulle rädda mig. Köpefrulle på väg dit, och sen kunda jag handla lite nödvändigheter på väg hem. Men när jag väl kollade på posten klockan skitsent igår kväll hade de skickat en lapp om ändrad tid. Och då orkade jag inte fundera över konsekvenserna.

Nu har jag funderat, och levt mig igenom en frukost utan något som helst vettigt i varken kyl eller frys. I frysen fanns en kartong frysta blåbär och hallon, som legat där i en evighet (villintetänkapåhurlänge). I skafferiet fanns en påse jordgubbsshake. Samt havregryn.

Första arbetsdagen började alltså med en tallrik micrad havregrynsgröt, med enbart frysta bär till. Och lite jordgubbsshake att dricka till.

20130819_074736_resized
Väldigt torr och skitäcklig men uppäten “gröt”

Nu vet jag inte om jag skall må lite dåligt över den fullkomligt vidriga frukosten eller om jag skall vara glad över att jag inte sitter hungrig.

Men okay, klockan är i vilket fall som helst tio över åtta och det är arbetstid. Hur gör man?

 

Borta bra och hemma skitsämst

Sista skälvande minuterna av semester. Jag har inte ens orkat vara arg, men han jag bor med har fått ett par riktigt stroke-framkallande utbrott. Tre stycken bara under den korta resan hem, för att hans pappa ringde och frågade varför TV:n inte funkade (för femtioelfte gången). Och maken hade inte riktigt tålamod att vara pedagogisk med en soon to be 84-åring som inte tagit på sig hörapparaten och därmed varken hör eller förstår teknikens under.

Tre gånger lade maken luren i sätet bredvid och bara primalskrek rakt ut innan han klarade att ta den till örat och fortsätta försöka förklara. Två gånger slängde han luren i örat på fadern. Sista gången dängde fadern luren i örat på sonen. Eller ja, det är ju inte lika effektfullt numera, eftersom det där härligt förlösande lurslängandet är ersatt av ett fånigt litet knapptryck, men andemeningen är ju densamma.

Jag vet inte hur många gånger han skrek “DRA UR STRÖMKABELN OCH SÄTT IN DEN IGEN!. Men det var helt klart ett par gånger för mycket för både maken, mig och svärfadern. För jag satt ju bredvid och var tvungen att lyssna på eländet.

Nu ligger jag i soffan. Totalignorerar tre veckors post för att jag är pubertalt motsträvig.

Men, en sak blev jag lite inspirerad av. I övermorgon kommer Gunilla tillbaka i TV-rutan. För det var väl på tisdag?

När livet kastar citroner får man göra saft. Som jag har saknat Gunilla.

gunilla

Det kommer att komma fler ord här…

…men för tillfället är jag fullt upptagen av semesterångest deluxe.

Om fyra minuter trillar vi in på sista torsdagen. Då är det över. Och 49 veckor som inkluderar en höst och en vinter kvar till nästa sommarsemester. Plus en ny jul- och nyårsafton. Ytterligare en födelsedag närmare graven.

Jag är en vår och sommarmänniska. Passionerat hatar jag den förbannade hösten. När andra ser årstidens vackra färgskiftningar, ser jag bara döda träd. Där synnerheten andas in den friskt krispiga morgondoften känner jag enbart stanken av ruttna löv. Mörkret kommer tidig eftermiddag och under perioden som den mer besynnerliga delen av befolkningen myser med en kopp te i skenet av levande ljus, sitter jag under lysrörens sken och väntar på att plingplongbilen skall hämta mig och dressa mig i den där vita jackan med ärmar som knyts fast under pattsvetten.

När det är dags för första morgonen med frost på vindrutan, då sitter jag och saliverar och vaggar okontrollerat fram och tillbaka medan jag fingrar på min cyanidkapsel.

Bara så ni har koll på vad jag sysslar med.

Jag är som sagt strängt upptagen med att ta ut väldigt många morgondagar i förskott.

Ser jag en enda kommentar om mysfaktorn i kantarellplockning och tedrickning åker ni på däng.