Snabb fråga apropå röster

Man läser ju ofta mer än en blogg antar jag? Personligen läser jag nog väldigt få i jämförelse med andra, men de jag läser är jag sjukt trogen. Sedan har jag en hög med bloggare som jag kan glömma av i flera månader och glatt komma på att jag inte har läst på ett tag vilket betyder att jag har massor av läsning för att komma ikapp.

Äh. Nu kom jag av mig. Som vanligt. Jag skulle inte skriva om antalet bloggar man möjligen läser, utan hur man läser. Som vanligt funkar inte min rubrik för det blir aldrig snabbt. Jag är inte snabb.

När jag skriver ett blogginlägg hör jag ju min egen röst i huvudet. Såklart. Eftersom det är jag som plitar ner orden.

Problemet (som egentligen är ett icke-problem ända till jag skapar en fundering kring det) är ju att man läser alla andra bloggare med sin egen röst också. Eftersom man sällan har författarens egna röst att tillgå, man har liksom aldrig hört den. För mig är det så självklart, det fanns ju inget alternativ på forntiden när bloggen blev ett hett socialt media. Det var med min röst jag började läsa andras underfundiga formuleringar och det är fortfarande med min röst jag läser.

Man kan utgå ifrån att det inte riktigt är så längre med tanke på att det finns YouTube-stjärnor och poddar. Och jag har precis hittat en ny (för mig) blogg som jag gillar jättemycket för att hon är skitsnygg och har en lika snygg kille och båda lever ett skitsnyggt liv tillsammans och trots det verkar de löjligt trevliga. Ingen skitenödighet i varken blogg eller videoklipp. Janni Delér heter hon, för den som skulle råka vara nyfiken.

När jag läser hennes blogg blir det lite fel i huvudet på mig, för jag vet ju hur hon låter eftersom hon petar in vloggar ett par gånger i veckan.

Till och med jag har ju faktiskt börjat lägga ut mer och mer filmer och det känns mindre onaturligt för varje gång. Nu senast lade jag ju även på ett röstspår (och fick värsta finaste komplimangen för min gräsliga röst som jag har ägnat så många år åt att skämmas över) och då började jag fundera IGEN. På samma sak som jag har funderat på innan.

Hur läser ni?

Alltså, till exempel är Backman en blogg jag glömmer av i perioder. Mest kanske för att han glömmer av sin egen blogg i perioder. Sedan kommer jag på det och fnissar högt och förtjust åt dårskaperna.

Han är skånsk. Det betyder att bloggen är skriven på skånska. När jag tänker på det sparkar hjärnan bakut på mig. Eftersom jag läser den på typ göteborgska.

Ni hajar vad jag menar och vad det är jag funderar över? Det stämmer liksom inte.

Den här bloggen, liksom många andra bloggar, hade noll ljud till en början. Hur konstigt var det när den fick röst och kroppsspråk?

Och visst läser ni alla andra bloggar med egen röst i huvudet?

Eller är det bara jag som lägger för mycket tid åt att fundera på helt onödiga saker?

Nu skall jag återgå till ytterligare onödiga funderingar. Jag fick magsjuka igår förmiddags och har tyckt väldigt synd om mig själv i ett dygn. Det finns få saker som är så ovärdigt och äckligt som magsjuka. Framför allt ovärdigt. Och kanske även lite onödigt när det är fint väder.

Men jag har sett ett tiotal avsnitt av “Once upon a time” åtminstone.

#positivttänkande

Någon mer som fastnat?

Det är fortfarande ganska mycket sofflock här, men vädret har för all del bättrat sig.

Från och med imorgon skulle jag vara ledig. Helt ledig var tanken. Helt ledig om man bortser från några saker som blev kvar i surdegen (fast det är ingen sur deg, jag gör bara roliga saker). Men vem kan säga nej till kamrat krogägare när han ringer och ber det snällaste han kan. Trots att det är söndag. Och att jag kanske inte hade svarat om jag visste vad han ville. 

Nu ryker morgondagen. Antagligen även övermorgondagen. Det ingick inte i planeringen på sofflocket.

Ikväll tog jag mig ut åtminstone. Sällade mig till skaran.


Utan att fånga ett enda liten varelse. Trots att jag säkert gick förbi tio gym. 

Spelet måste vara sönder.

Och fråga inte ens om namnet. Jag provade en miljon bra namn utan att få kontakt med servern och sen när jag blev sur och skrev något jag inte ville heta, då fick jag minsann jättemycket kontakt.

Någon mer som har provat?

Jag är mest sur över att det inte finns något i skogen. De borde finnas i skogen. Sex rådjur passerade vägen en i taget när jag åkte hem, men inte en enda Pokemon.


Passerade, överlevande och jag var så förvånad över antalet och att en var svart att jag inte fick fram kameran snabbt nog.

Det är ju helt utan rim och reson.

Ni vet den där känslan när man inte har pratat på ett tag?

Då går man och drar sig för att ringa det där samtalet för att man har dåligt samvete. Sedan skjuter man på det lite till. Den känslan har jag haft sedan igår för igår hade jag kunnat åstadkomma något slags skriftligt. Planen var att jag skulle göra det också, men jag sköt på det. För att vi inte har pratat på ett tag och det är enbart mitt fel. Förlåt.

Dessutom var vi ju ute med båten i tisdags (eller vilken dag det nu var?) och jag hade filmat massor för att ni skulle få haka på. Men jag hann inte redigera det innan jag började känna mig lite uschlig, som mormor säger, och då fick jag dåligt samvete över det med. Har man lovat att man skall få haka på båttur duger det ju inte att komma med ett halvdant inlägg utan båttur?

I vilket fall som helst så mår jag inte helt hundra än, men jag känner mig inte sjuk. I flera dagar har jag gått omkring och känt mig som om något skall bryta ut, men inte gör det. I torsdags försökte jag vila mig på topp igen och gick och lade mig igen efter lunch utan att gå upp mer på hela dagen. Det funkade sådär. Och idag har jag migränkänningar för andra gången på nio månader. Förra gången blev det åska, det återstår att se vad det är för väder huvudet larmar om den här gången. Fascinerande att botox kan ta bort både migrän och spänningshuvudvärk men tydligen inte väderskalle.

Det finns med andra ord inte så mycket att berätta med tanke på att aktivitetsnivån har varit och fortfarande är lägre än Glocalnet. MEN! Jag har gjort klart filmen från båtturen idag, dessutom har jag handlat lite online och så tycker jag att Facebook är ett befängt hånfullt socialt media. Mycket mer än så har jag inte åstadkommit.

Facebook hade ju antagligen en vacker tanke bakom sitt “dagens minne” eller vad det nu heter? Ibland är det fantastiskt fiffigt med de där minnena som presenteras. Härförleden påminde de mig om vårt förlovningsdatum till exempel, och fick mig att framstå som en sjusärdeles fru som mindes nioårsdagen av vår förlovning. Vem minns sådant utan hjälp?

Men idag var det hånfullt. Vid närmare eftertanke kan det ligga till grund för huvudvärken faktiskt. Oj så irriterande det var.

Den här bilden slängde de upp i ögonhöjd och utropade glatt att “DET HÄR GJORDE DU IDAG FAST FÖR TVÅ ÅR SEDAN”.

seedoo

Sommaren 2014 alltså. Den där sommaren som bara blev varmare och varmare och varmare och jag till och med badade. I princip vindstilla och 35 grader varmt varje dag och på just den här bilden är den lilla gula båten utlånad till kamrats fartglada dotter och hennes kompisar.

Det här fotot på båten tog jag nu.

IMG_0952

Båtar skall vara i vattnet när det är juli månad. De skall inte stå på tomten för att de har varit trasiga i nästan två år. Särskilt inte i hällregn och samma temperatur som på julafton 2015. Igår var det ju kanonväder, jag satt ute i säkert en timma och fick lite solbränna väldigt lokalt på höger överarm och även lite i urringningen.

Men det finns en liten solskenshistoria om den förbaskade båten också.

Förresten, apropå inget alls, jag fick lära mig förra helgen att man aldrig skall uppge för sin bankman att man har båt om man vill låna pengar. Tydligen räknas inte båtar som “egendom värd pengar” på banken, utan snarare som “egendom som kostar pengar när de går sönder”. Om det inte hade varit så sant hade det faktiskt varit skitroligt.

Jo, solskenshistorian. Den lilla gula båten gick ju sönder för två år sedan och jag vet att jag berättade det när det hände, men ingen begär att man skall komma ihåg det efter så lång tid. Den korta versionen; växelspaken har fastnat på full gas. Det vill säga, full gas fram och full gas bak. Att krypköra är alltså helt omöjligt för det går fort utav bara helvete åt båda hållen. Hur det felet kändes får ni gärna visualisera själva med tanke på att det hände under en båttur och man behövde ta sig in i hamn.

Före det snodde någon vår båtkärra, samma år, men tidigare på sommaren. Sedan dess har vi inte haft någon kärra till båten vilket har varit en smula opraktiskt. Men kärran var liksom skräddarsydd för båten och vi köpte båda samtidigt. Någon i familjen skulle ha anmält stölden eftersom båtkärror är dyra och någon skulle även kontakta försäkringsbolaget så vi kunde fixat en ny båtkärra. Denna någon har inte gjort det och vi har inte haft någon båtkärra på två år.

I tisdags när vi var ute med båten åkte vi och kollade på lite olika grejor och åkte på ställen vi inte brukar vara på, bland annat var vi i en av hamnarna där vi tidigare hade vinterförvaring av gamla båten och där stod en bekant kärra. Utan båt på. Men vi kunde ju inte vara säkra innan vi hade kollat chassinummer och lite sådant. När vi kom hem letade maken upp det och tog bilen in, mycket riktigt var det vår kärra. Lite kantstött och med lite bortplockade saker, men hel i övrigt. Så vi tog tillbaka den och kunde äntligen hämta lilla gula båten för att laga den trasiga gasen.

Om man vill vara lite trött och negativ kan man lägga till det på listan över projekt där saker behöver lagas och fixas. Men kärran var en bonus, det var den.

Nästa vecka skall jag konsultera juryn om hur vi skall göra med boktävlingen och vinnaren där som inte har presenterats. Författaren själv är ganska involverad i tävlingen vilket är kul, men juryn och jag måste klura ut om författarens idé är genomförbar.

Nästa vecka skall jag även vara nästan helt ledig och då vet vi ju vad det kommer vara för väder. Men vi har inte planerat färdigt och skall inte ut med båten än. Ut med båten skall vi dock den här sommaren, om det så är snömodd och drivis. Sedan har vi ju ett bröllop i slutet av sommaren som skall bli hur roligt som helst. Jag älskar att gå på bröllop. Och så skall jag till Stockholm. Lite tid och mycket att planera och utföra.

Men först skall ni få hänka på till Koster när vi var där i tisdags.

Jag har till och med lagt på röstspår. Som jag inte har gjort sen jag läste till journalist och det var riktigt roligt.

Om man vill höra det bör man alltså ha ljudet på.

Nu skall jag vila mig lite, är jag förlåten?

Förlåt, men jag somnade visst lite …

… och har totalt tappat räkningen på vilket datum det är. Samt veckodag. När var jag här senast?

Dessutom inser jag nu att vissa skitviktiga saker inte har kommit med i min tonårsdimma. Men vi börjar kronologiskt. Någorlunda kronologiskt i alla fall. Vilket blir ett skutt tillbaka till december 2015 i det här fallet, när vi sålde och flyttade ur huset i Göteborg.

Ni minns antagligen när jag köpte den nya svarta och fantastiska bilen i januari, men har jag berättat om min lilla grå pärla i Göteborg? Bilen som jag köpte nästan ny 2004 för att jag verkligen tröttnade på de höga bensinräkningarna till och från jobbet (totalt sex mil per dag). Och nu kommer tantmottot igen, “det är inte de höga inkomsterna som gör det, utan de små utgifterna”. Jag var så urless på att betala runt fem papp i månaden bara för att åka och jobba så jag köpte en liten silverfärgad Opel Corsa, med en ännu mindre motor i, och sedan kände jag mig så äckligt jäkla förnuftig och vuxen att jag ville gråta okontrollerat.

Sedan slutade jag grina när jag upptäckte att det bara kostade mig 800 spänn i soppapengar att åka och jobba.

De fem år som föregick heltidsflytten till Strömstad åkte bilen kanske 50 mil per år (nej jag har inte missat en nolla) eftersom vi helgpendlade med storbilen. De två år (och lite till?) som gått sedan heltidsflytten har den stått på gatan utanför huset i Göteborg och när det var dags att flytta var ett gäng nycklar spårlöst försvunna. Bland annat nyckeln till Corsan såklart. Och till huset, husets garage och husets soprum. Just då var det tur att vi sålde till kusinen och kunde säga att “ni får dem när vi har hittat dem i någon flyttkartong”. Det är ju bara så himla svårt att hitta saker i flyttkartonger när de står där de hamnade i december eftersom man inte är så snabb på att packa upp dem. För att vi inte vet var vi skall göra av innehållet.

Nu backar vi lite till i tiden. Vi flyttade ju ut på torpet när det började bli hösttrist. Oktober 2015 kanske? En övernattning blev två, två blev tre och tre blev aldrig mer stan igen. Nästan aldrig mer stan igen i alla fall.

Förra veckan tog jag på mig ett par mjukisbyxor som hängde över klädstolen i sovrummet i stan, kände något i fickan och fick upp en nyckelknippa med de försvunna nycklarna på.

Förklara det den som kan? Vi flyttade till torpet på nästan-heltid i oktober, packade ihop huset i Göteborg i december och körde allt till torpet och i juli 2016 hittar jag de vilsegångna nycklarna i joggingbyxor på stol i stan.

I vilket fall som helst var det bra. För om man inte har en endaste nyckel till sin bil måste man ta den till närmaste Opelverkstad för att de skall kunna programmera en nyckel. Det finns ett visst moment 22 i slikt utförande för har man ingen nyckel kan man inte ens öppna bildörren (fast det verkar ju inte så svårt om man är lite tjuv?). Man kan absolut inte bogsera för man kan inte slå på tändningen och då är fiffiga rattlåset på. Alltså har vi skjutit och skjutit på det för att vi har insett behovet av bärgningsbil och en sådan kostar stålar och vi har sagt att vi tar det efter sommaren.

Tydligen fanns det en mening med det.

Vi körde ner det här coola kiddot till Landvetter för att lämna över till mormor och morfar i fredags.

IMG_0874

Det finns inget jag hatar mer än att säga hejdå. Särskilt efter att ha levt som siamesiska tvillingar i tio dagar.

Sedan åkte vi, med bilnyckeln i säkert förvar, för att hämta pärlan som bara åkt på besiktning och service de senaste fem åren och de senaste sex månaderna inte rört sig en millimeter. Den bilen går som en klocka. Lite batterihjälp och sedan start på första försöket.

Nu har vi tre bilar och en traktor på gården. Och en permobilmotorcykel.

IMG_0877

Känslan av att ha hittat bilnyckeln, flyttat bilen och äntligen kunna sälja den är ganska underbar faktiskt. Eller snarare, känslan av att den inte står och är meningslös på en gata i Göteborg är ganska underbar.

Sedan blev det extra underbart när jag kom på att jag hade lämnat in ett par solglasögon för att byta till slipade glas. Ett par solglasögon som legat på hyllan eftersom jag inte kan använda solglasögon pga att det inte finns linser som löser mina förhatliga synfel. Jag älskar snygga solglasögon och hade hur många par som helst, men de flesta paren har jag gett bort och bara behållit de som är så tjusiga att jag skiter i att de inte går att använda. Bara jag får sitta och beundra dem i en hylla.

Tidigare fanns det inte spegelglas i så många färger om man har synfel a’la mig. Bara blått och grönt. Nu fanns varenda jäkla nyans hos Synsam. Det fanns med andra ord exakt samma nyans som det var på glajjorna innan. Och jag har väntat och väntat och väntat för att glasögonen är så jävla snygga att man faktiskt tuppar av lite. Om man får lov att säga så själv. Jag tänker även säga att jag har sjukt bra smak när det gäller glasögon. Vilket nästan ingen håller med mig om. Ingen i det här huset i alla fall.

Nu minns jag inte detaljerna, men jag har en gammal scarf som jag älskar och som kommer från Gucci. Blommönstret är något som Kennedy och Jackie O var iblandade i (det är där jag har tappat detaljkännedomen och jag orkar inte googla). Det är gammalt faktiskt. Helt plötsligt fanns det någon limited edition på solglasögonen där min scarf var instoppad i plasten (det är alltså tyg inuti på något sätt). De har legat på hyllan och varit ledsna för att de aldrig har fått följa med ut på galej någon gång.

I fredags hämtade jag dem.

IMG_0866

Nu skall de få vara med vad jag än gör och oavsett om det snöar eller regnar för jag ser igenom dem.

När jag kom hem lade jag dem på scarfen och beundrade lite extra.

IMG_0875

Här syns det verkligen att det är en scarf instoppad i glasögonen. Däremot kanske det inte syns lika bra att spegelglasen är ljusrosaguldiga.

Enda skillnaden på de här och originalglasen är att det inte står Gucci i ena hörnet.

Det kommer säkert störa någon finare dam som bums kommer tro att det är kopior.

I så fall bjuder jag på det. För finare glasögon har jag nog aldrig haft.

Detta var alltså i fredags. Efter lämning, bil- och glasögonhämtning och hemkomst somnade jag. Och jag är inte helt säker på att jag har varit vaken så mycket sedan dess. Jag har ett svagt minne av att jag var vaken lite i lördags och att det var ganska fint väder. Idag är det inte det och jag skall sova igen.

Har ni semester, vad gör ni och vad är det för väder?

Tankar från en fyrbensmamma

För det första, jag instämmer med en del av er; förlåt så här i efterhand för att jag var tonåring kära föräldrar. Men det var ni som tyckte att det var en bra idé att skaffa mig, DET valet och den stunden hade jag inget med att göra.

Och om jag kollar i backspegeln så var jag nog tämligen lydig, men ganska stor i truten. Dock inte så stor i truten att jag har kallat mina föräldrar saker. Det började jag med först som vuxen. Eller ja, kanske inte att kalla dem saker, men åtminstone att svära osande ramsor åt dem. Någon gång måste man som barn klippa navelsträngen och i mitt fall var det väl närmare 40 när jag tyckte att de hade gjort sitt i sin uppfostran och att de inte behövde lägga sig mer vad anbelangar strumpor på golvet i mitt eget hus?

Min uppväxt var i skyddad verkstad i lite tjusigare förort i Göteborg. Med en grymt bra skola och grymt bra klass. Det vet vi ju redan eftersom vi fortfarande har kvar kontakten och det är dessutom en ganska nära kontakt. Skolan var det således inga problem med, inte heller med klasskompisarna. Vad jag kan minnas var jag tämligen ointresserad av killar på högstadiet, mer än som kompisar, men min dagbok från den tiden säger något helt annorlunda. Jag misstänker att jag tyckte det var kul att vara lite “olyckligt” kär på avstånd och i onåbara objekt, men i verkligheten skulle jag inte ens komma på tanken att fråga päronen om jag fick sova över hos pojkvän (plättlätt att inte komma på det eftersom jag inte hade någon) eller att någon skulle sova över hos mig. Sedan bodde jag ju ensam från sommarlovet mellan nian och första året på gymnasiet och då var det ingen som hade koll på mig alls.

Vad som däremot känns lite knepigt att tänka på nu, när allt kommer tillbaka, är att vi hade någon variant av afternoon tea VARJE vardag klockan 18.00. Var man inte hemma prick den tiden snackar vi utegångsförbud i minst två dagar. I en familj där alla är tidsoptimister. Föräldrarna också. Hur konstigt?

I sjuan hade jag tider när jag skulle vara hemma, både på vardagar och helger. Alltid en timma före alla andra så jag fick gå ensam och först hem. Från och med åttan var det frihet under ansvar. Inga tider alls, inte ens på vardagar, men det var liksom inget stök trots att jag aldrig var hemma. Pga förorten var vi ju alltid hemma hos någon vintertid och sommartid travade vi upp och ner på avenyn eller på Liseberg.

Förresten, dessutom är jag ju storasyster. Jag fick ju ta de värsta striderna medan jag banade vägen för lillasystern som åkte räkmacka efter mig. Månadspeng vet jag att jag fick, men inte hur mycket. Den räckte ju däremot aldrig till något vilket gjorde att jag och min dåvarande bästa kompis fixade jobb som hotellstäderskor och det höll vi på med från högstadiet och hela gymnasietiden.

Nu kommer min teori då.

Min tanke var att storstadskids kanske var lite hårdare just för att klimatet är tuffare i stora städer. I småstäder känner alla alla och många behöver skjuts för att ens ta sig någonstans.

Den tanken har jag förskjutit helt och fokuserar nu helt på småstäder. Det är där någonstans jag har fastnat, eftersom jag har inbillat mig att småstäder är trygga och gulliga.

HAHA! Säger jag åt mig själv när insikten kommer tillsammans med minnena av just småstäder som jag helt glömt av. Men som ena tonåringen, utan att veta om det, har påmint mig om. Min första sambo var från Fagersta och jag spelade ju lite halvtid själv i Strömstad även som yngre.

Nu kommer det antagligen lite fördomar blandat med halvsanningar, men jag är ju inte blind. Jag ser ju kidsen här i småstaden. Antingen sitter de hemma och spelar på datorn/läser böcker eller så hänger de i klungor och i hängklunga tror jag att det är lättare att skaffa pojkvän för att … tillfället gör tjuven. Typ?

Sedan finns det inte tillräckligt många invånare i förort till förort till småstad så klasser bryts upp och kidsen flyttas till närmsta större förort eller småstad där man kan samla ihop ett tillräckligt stort antal för att få ihop en klass. Det kan bli bra och det kan bli dåligt, men det där verkar vara ett jäkla lotteri inför högstadiet. Och här har jag gått i någon slags bubbla av oförstånd och trott att alla går i samma klass med samma kids hela grundskolan.

I just det här fallet får jag känslan av att kombinationen av att hjärnan fylls av hormoner istället för hjärnceller och uppbruten klass har varit rena rama skiten. Man är så osäker så att man ser skitenödig ut ändå som tonåring. Det blir inte bättre av att man blir tvungen att befästa någon slags position en gång till.

Och det här har hänt på ett halvår. Knappt. Eftersom det var ett halvår sedan vi sågs sist. För ett halvår sedan var det en jättebra idé att ha de här två under samma tak. Nu funkar de ungefär lika bra ihop som olja och vatten.

Det som gör mig mest bedrövad och beklämd är viljan att vara vuxen för snabbt. Och vad jag skall göra med informationen som jag vet inte förmedlas till föräldrarna.

Vad som däremot inte oroar mig alls är alkohol, cigg eller andra skumma substanser. Det är tjejen alldeles för grundsmart för.

Hur ÖVERLEVER man som förälder till tonåring?