Author: Victoria

Väldigt Viktig Fråga

Posted on | by Victoria | 23 Comments on Väldigt Viktig Fråga

När det gäller föräldraskap, tonåringar och regler. Nu vill jag verkligen ha så mycket svar som möjligt, för jag har en teori som behöver underbyggas. Efter ytterligare ett par dagar har jag ju även konstaterat att jag suger som “förälder” av tvåbening och att det måste vara det skitsvåraste jobbet i världen oavsett ålder på tvåbeningen, men antagligen jävligt mycket extra komplicerat när och om de blir sådana där hormonella tonåringar.

Så. Jag har en teori. Som dels handlar om hur hormonell man blir (och på vilket sätt) och uppförandet därefter och dels hur geografisk placering spelar en viss roll. Sedan tror jag kanske inte att teorin är särskilt vetenskaplig, men att det kan ligga något i det och att det kan finnas ett visst underhållningsvärde i det. Det kan inte bli så vetenskapligt med enbart två exemplar av homo juvenis.

Nu har jag alltså ett antal frågor som jag vill böna och be om svar på. För jag minns exakt hur det var att själv vara tonåring och hur jag tänkte (eller kanske inte tänkte). Särskilt minns jag ju vad jag gjorde och med risk för att låta som en stofil känns det som att man inte ändrar sig ett dugg som tonåring oavsett om det är 1983 eller om det är 2016, däremot känns det som att omvärlden ändrar sig. Till det sämre, om man nu skall envisas med att jämföra 1983 med 2016. Det är väl just den sista meningen som får mig att känna mig lite stofilaktig?

De här exemplaren har alltså sommarlov mellan åttan och nian. Jag vet exakt var jag och mina kumpaner gjorde i både åttan och nian. Och vad man fick och inte fick göra.

Då kommer frågorna om hur det funkar idag, och hur man har tänkt uppfostra även om man just inte har kids som lirar mellan åttan och nian. Sen kan man ju veta saker om andra även om man inte har egna barn. Och om det åtminstone var i modern tid som man hade tonåringar kan man berätta hur man gjorde i dåtid (grattis till alla som tagit sig igenom det säger jag också, även ett stort grattis till mina egna föräldrar).

  1. Månadspeng/veckopeng – hur mycket och vad skall det räcka till?
  2. Vad skall man hjälpa till med hemma mer än att stöka ner?
  3. Tider. Alltså, nu antar jag bara. Har man en tid när man senast skall vara hemma på veckodagar/helgdagar och lov? Och har man läggdagstider i den åldern på vardagar?
  4. När är det dags att börja extrajobba?
  5. Får man sova över hos flickvän/pojkvän eller får flickvän/pojkvän sova över hemma?

Jag kommer säkert komma på en hel drös med frågor till, men det här känns som att de passar min väldigt ogenomtänkta teori just nu. Och teorin kan man inte presentera före man har fått svar på frågor, men jag erkänner såklart om teorin är åt helsike.

JUST DET. Även skitviktigt på riktigt. Hur bor man? Centralt i storstad, centralt i småstad, på landet utanför mindre centralort, på landet utanför större centralort … jamen ni hajar?

Min tidigare teori har rasat som ett korthus i och med min nya teori och det är sjukt fascinerande att lära sig att behöva tänka om.

Dessutom, jag har absolut inga tankar på att det ena sättet skulle vara bättre än det andra. Olikheterna gör mig bara väldigt nyfiken.

Och jag kan LÄTT erkänna att om jag hade haft barn hade jag inte låtit dem göra ett skit. Jag hade, utan konkurrens, varit Sveriges hönsigaste och mest stränga mamma. En sådan där mamma man drömmer mardrömmar om och som har vissa likheter med Askungens styvmor.

Kan vi prata om det här nu och hjälpa den barnlösa med olikheterna?

(Men jag är faktiskt ganska snäll. Mot tvåbeningar. Och ganska bra på att hantera fyrbeningar.)

IMG_0812

När man tömmer en gigantisk påse med undanlagda toalettartiklar bondar tonåriga tjejer.

Åtminstone en liten stund. En väldigt liten stund

En och en går tydligen an?

Posted on | by Victoria | 21 Comments on En och en går tydligen an?

Men i flock gör de mig totalt oförstående. Tonåringar alltså, och jag menar människotonåringar. Herregud, allt på fyra ben är ju urenkelt att hantera i jämförelse förstår jag nu.

Och förresten, jag har givetvis inte glömt bokpoesitävlingen trots att hela min värld blev lite pausad i väntan på Mini. Juryn har ju kunnat jobba trots det och det har de gjort. Nu försöker vi bara komma fram till en slags prisutdelning som funkar för alla. Jag återkommer i ett annat inlägg om det.

De här tonåringarna då. En alldeles egen ras med väldigt specifik rasstandard skulle jag vilja påstå. Åtminstone när de är fler än en, för då är det busenkelt. Mitt minne är gott men kort så jag minns inte riktigt om jag berättade att vi fick en till? Eller hur vi fick en till?

Strunt samma, en kort förklaring. Ni vet ju redan att Johanna var här och lämnade Céline i onsdags. Céline och jag hade planerat att gå på Liseberg eftersom hon älskar de där vidrigheterna man åker i. Fast jag vill verkligen inte säga att man åker i dem. Numera är det inte åkattraktioner, det är mer bli kringkastad medan du hänger upp och ner och ut och in-attraktioner. Jag inser självklart betydelsen av egen ålder, men inflationen i de sk. åkattraktionerna är SÅ mycket högre per år än vad min ålder är. Om man börjar må illa av att stå på marken och kika på en grej (Mechanica) så är det ILLA.

I vilket fall som helst så tyckte jag att jag var skitsmart som då raggade upp en lika gammal sådan där tonåring så Céline skulle slippa åka allt ensam. (Det här har jag skrivit förut känner jag i fingrarna nu) Det blev dottern till kompisarna i Borås som brukar vara här varje sommar. Förra sommaren var det här exemplaret inte helt rasspecifik eftersom vi kunde sitta och göra mest inget alls eller bara måla naglarna en hel dag. Senast vi sågs var på båtmässan i januari och inte heller då uppfyllde hon rasstandard. Nu gör hon det. Vilket blev en förfärlig chock för tant som inte var beredd.

På Liseberg var det ju enkelt. Det var bara att ge så simpla instruktioner som möjligt. Typ “styvmodern, lilla systerbarnet och jag går och kikar efter trygga och snälla kaniner, ni gör det ni vill, ring om två timmar ungefär så har vi en avstämning”. Funkade toppenbra och det var verkligen världens bästa dag för folk som vill betala för att bli kringkastade. Bilparkering fanns i överflöd utanför Liseberg och där inne var det ingen kö till alla attraktioner. Hur mycket jag än gräver i minnet kan jag inte komma på en enda gång i mitt 46-åriga liv som det varit mer tomt på folk och kortare köer. Då skall man veta att jag, under hela mina yngre tonår, spenderade orimligt mycket tid på Liseberg tack vare Volvoföräldrar med Lisebergskort. Även om man inte åkte allt varje gång så “hängde” man. Avenyn och Liseberg hade ett fint utbud av unga och söta pojkar som man kunde knata fram och tillbaka i timmar och titta på. Hade man riktig tur pratade de med oss också, men då snackar vi verkligen riiiiiktig tur.

Vi spenderade fem timmar på Liseberg och jag tror att tjejerna snittade fyra åkgrejor i timman. Det säger allt. Sen käkade vi och de tvingade mig att åka med i Flumeride och Kållerado innan vi drog hem igen.

Sen tog vi med oss tonåring bördig Borås tillbaka till Strömstad för att jag hade en plan. Planen var att tonåringarna skulle hänga i flock och att min existens skulle bli av underordnad betydelse. Jag VILL vara av underordnad betydelse lite då och då (ganska ofta). Även om flocken inte var särskilt stor i det här fallet och bara två. Men två är åtminstone en flock till skillnad från en. Det enda jag inte var helt säker på var ju om de skulle klicka. Sådant vet man ju aldrig när det blir påtvingat sällskap för båda, men med tanke på att de klarade sig alldeles utmärkt på egen hand på Liseberg borde de ju klara att åtminstone kommunicera med varandra utan tolk även i Strömstad. Kanske till och med ta lite egna initiativ och fråga varandra om de skall gå ut och äta på egen hand.

De här tonåringarna är trasiga. Sönder. Ur funktion. Helt klart defekta.

Båda klarar att prata med mig utan problem. Till och med prata mycket. Om jag gör något annat, som nu när jag ignorerar båda och skriver här, sitter de istället och stirrar på varsin telefon. Gärna med lurar. SOM OM DEN ANDRA INTE EXISTERAR. Båda är välartade och väluppfostrade raringar.

Istället för att ge mig egentid fick jag ännu mindre. Eftersom ingen av dem pratar samtidigt med mig utan en i taget.

Antingen är jag totalt förlegad och mer gammalmodig än vad jag var medveten om eller så kommunicerar kids idag medelst telefon i handen utan att säga något.

Jag överväger att lämna dem. Bara gå rakt ut ur lägenheten, lämna en nyckel till dem ifall de skulle komma på tanken att faktiskt gå ut utan mig, och inte komma tillbaka förrän till kvällen. Låta dem lösa “problem” i form av hunger, kaffesug och allt annat jag blir inblandad i.

Igår föreslog jag att de kunde gå ner och käka alldeles ENSAMMA och sedan gå på bio ihop. Eftersom restaurangen ligger hundra meter från lägenheten och bion ligger i samma lokal var det ju inte direkt som att be dem göra någon väldigt komplicerad tillitsövning ihop. Icke sa Nicke. Jag skulle gå med. Trots att jag inte var hungrig. Och det gör mig jättestressad. Eftersom jag inser att vi sitter alla tre vid samma bord och båda pratar med mig och ingen med varandra. Då slutar det med att jag känner mig som en översättare som smått hysteriskt förklarar bakgrunden för den ena om vad den andra pratar om och vice versa.

Skall det vara så?

Jag älskar båda och de är underbara ungar. Tydligen bara en i taget.

Nu saknar jag kaninlandet på Liseberg. Det var enkelt. Det är även enkelt kvällstid när det är läggdags och jag tvingar dem att ha filmtajm i sängen som vi delar alla tre. Frivilligt från allas sida, vi har fler sängar så det råder ingen som helst brist på sängplatser.

Behöver jag ens nämna att jag ligger i mitten med filmen?

Jag behöver ju inte oroa mig för att de ränner ute på nätterna i alla fall, den saken är klar.

Hjälp mig?

IMG_0750

Trots att jag kände mig som hundra år när jag hade bestigit kaninberget.

Kanin-kanin-KANINTE!

IMG_0757

Mina NERVER

Posted on | by Victoria | 59 Comments on Mina NERVER

Det kom ett samtal från maken på Facetime och jag trodde att han hade tryckt på att ringa tillbaka på fel samtal. Sådär som man kan göra om man har en iPhone. Och vi pratade på Facetime igår kväll så det var inte helt orimligt.

Min första fråga var om han hade ringt fel och då förväntade jag mig en liten men högljudd svordom, ett jakande svar och en omringning.

Istället visade han mig det här.

IMG_0772

Då slutade jag andas i flera minuter, började stortjuta och sedan var han tvungen att prata med mig jättelänge. Fast han behövde inte säga något, bara han höll telefonen så jag kunde se Mini.

Nu kan jag andas igen. Och äta. Det här har varit årtiondets bästa diet. Med tanke på att jag haft besök i princip non stop sedan Mini försvann har det varit lite problematiskt när jag inte riktigt har förstått att andra har blivit hungriga när jag själv inte varit det alls. Nu har Céline varit här sedan i onsdags och igår tog vi med oss ytterligare en tonåring från Liseberg. Man antar att de har FÖRVÄNTNINGAR. Som jag kanske har varit lite dålig på att uppfylla, men löst genom att parkera maken på torpjour. Någon har ju varit tvungen att vara där.

Idag gick maken på den vanliga rundan i ladan och i skogen. Ingen mat försvunnen som vanligt, men helt plötsligt var det något som rörde sig i ögonvrån uppe på höloftet. Och där VAR hon. Helt plötsligt. För hon har inte varit där i en vecka och två dagar. Var någonstans hon HAR varit vet ingen utom hon, men jag har aldrig varit så glad över att vi har haft dåligt väder och regn. För det betyder att hon har fått vatten. Vilket är absolut viktigast för att en liten vilsegången katt skall överleva.

Man kan även vara ytterligare helt säker på att hon inte har varit i ladan eftersom hon inte har rört mattallriken med sin bästa och godaste mat på.

Då trodde jag att hon kanske skulle vara lite svag på grund av matbrist. Och gjorde mig beredd att direkt åka till veterinär. Trots att jag egentligen vet att de klarar sig rätt bra bara de inte får vätskebrist, men som sagt har vi ju inte lidit brist på just vätska. Hon var inte svag för hon orkade minsann protestera mot att bli upplyft i famnen. Maken får ju inte lyfta Mini hur som helst, skall någon överhuvudtaget lyfta henne skall det vara jag. Och det är inte ens säkert att jag får göra det. Men jag får klia henne.

Lite mager (jag trodde det var nästan omöjligt att bli mindre än vad hon redan är), ganska hungrig och med två fästingar på huvudet kom hon in och ringde mammamatten.

Jag trodde verkligen inte att hon fanns mer. Av alla gånger hon har knatat ut har jag vetat att det har varit okay, men den här gången var det inte det och jag trodde allt från rävar till brunbjörnar.

Nu har hon ätit, blivit kliad på så mycket att hon låter som en dieselmotor och man kan anta att hon kommer ägna åtminstone resten av den här dagen åt att tvätta sig och att sova. Medan maken fortsätter ha jourverksamhet så att hon inte blir dålig av maten och att hon äter för mycket på en och samma gång.

Själv är jag hungrig (kanske inte så mycket längre efter att ha kastat mig över det första jag såg vilket råkade vara en påse chips som jag har tryckt i mig under tiden jag har skrivit), törstig, och sömnig samtidigt. Man fattar tydligen inte riktigt anspänningen förrän det löser sig. Och på bästa vis den här gången.

Tack. Alla. Herregud, verkligen tack. Jag är överväldigat lycklig.

Det känns lite som att tonåringarna får klara sig på egen hand idag medan jag tar igen förlorad sömn och gladgråter i kudden.

Man behöver väl inte passa 15-åringar?

Och det är ingen bra idé att åttaåriga innekatter börjar gå ut. Inte när de inte har vett på att svara när man pratar med dem utomhus. Mina nerver är för klena för att hantera en sådan här omgång till.

Älskade älskade katt. Jag skall ägna resten av sommaren åt att klappa på alla mina husdjur med nio dagars extrakelande för Mini.

Det här är för bra för att vara sant.

IMG_0984

IMG_0981

Fortfarande frustrerad och på gränsen …

Posted on | by Victoria | 8 Comments on Fortfarande frustrerad och på gränsen …

För givetvis har den lilla svarta nosen inte kommit hem än. Och siktats någonstans av vare sig oss eller hundarna.

Vilket gör mig så ledsen att jag mår lite illa. Hade hon inte varit en inneskyggis hade jag varit lite coolare, men nu är hon ju det. Även om hon har övat på utegångar ganska mycket i perioder så har hon inte övat så HÄR mycket. Det är som sagt något som inte stämmer. Intuitionen och magkänslan är skit rent ut sagt.

Idag har maken och hundarna jouren på torpet medan jag försöker tänka på annat genom att ta med Céline till Liseberg. Hon har längtat efter att åka upp och ner och in och ut sedan i vintras. Jag lider vid bara tanken och har därmed klokt nog raggat upp en annan tonåring. Dottern till kamrat från Borås. De som brukar vara här en vecka varje sommar.

Han kör dit sin extremt tonåriga dotter och lämnar henne i min ömma vård. Med “dit” menar jag Liseberg, så vi möts där. Dessutom skall jag ta med mig styvmodern och sexåriga systerdottern.

En 15-åring, en fjorton-soon-to-be-femtonåring och en sexåring. Det finns enklare sätt att bli ett nervöst vrak har jag hört. Jag är GLAD att styvmodern följer med som extravuxen. Eftersom jag mår illa redan innan vi har åkt och jag ens har sett de vidriga karusellerna på avstånd.

Nu är det dags.

Jag tar emot alla tips just nu. Allt från spåtanter till spårhundar (jag skall jaga fatt på ID-hund igen).

Sen skall jag gå och smyggråta på Liseberg.

Det är så många som gråter där ändå så jag kommer knappt märkas gissar jag.

Nej, lilla Mini är inte hemma :(

Posted on | by Victoria | 29 Comments on Nej, lilla Mini är inte hemma :(

Det är bäst jag börjar så. Då vet ni det jag vet och det är inte mer än så. Och jag är frustrerad, ledsen, arg, orolig på en och samma gång. Vet inte om det finns ett enda ord för den där samlingen av känslor man får när en pälsbäbis är borta.

Men jag måste skriva om tipset Marie lämnade i kommentarerna. Sök på ID-hund. Där står det både hur man gör om en katt eller hund försvinner och i vissa områden har de hundar som kan söka upp djur som gått vilse. Vi hade turen att ha en sådan sökhund precis nästgårds, på Koster, men oturen att hunden hade skadat tassen och behövde vila. 

Jag visste inte om ID-hund innan. Det är ju som ett Missing People fast för djur? 

Fan, jag kan bli så trött på att det inte finns vettig och centraliserad hjälp för djur och när någon kommer på något fantastiskt bra (som tex Djurambulansen) så skall det vara vara svårt och ofta falla på byråkrati.

Sedan, och nu kommer jag ryta ordentligt här, är det förbannat ansvarslöst och slarvigt att ha husdjur och inte ha försäkring på dem. Har man råd med ett djur så har man råd med försäkringen. Precis som man har råd att köpa mat och allt annat som behövs. Det här är min arga sida. Det är lätt att även bli arg på hela världen när man är ledsen. Men det här är åtminstone åsikter jag står för oavsett humör, men kanske skriver lite mildare om i vanliga fall.

Det är åt helvete för enkelt att bara skaffa sig ett djur, särskilt katt eftersom det finns ett överflöd av kissar pga idioter. Katter kostar därmed alldeles för ofta inget alls i inköp och då finns det alldeles för många som anser sig ha råd. För de skiter i att ta reda på vad man behöver göra för att katten skall ha det bra. Det är ju ändå “bara” en katt. Det har gett katten så låg status att folk i det närmaste blir CHOCKADE över att en katt kan kosta pengar. 

Efter det kommer blandrashundar. Grundprincipen är likadan. De är billiga i inköp.

Låga priser har lättare att locka till sig fel sorts köpare. Långt ifrån alla såklart, men en del. 

Jag förstår inte och kommer aldrig förstå varför det är skillnad på djur som kostar en halv förmögenhet i inköp och djur som kostar ingenting. För oavsett inköpspris behöver alla samma sak. Kärlek och omvårdnad. Det sistnämnda kostar pengar och brukar, för de snälla och logiska, komma automatiskt med det förstnämnda. 

Nästa chock för idiotiska djurägare brukar komma vid första veterinärbesöket. Som i princip alltid är akut för idiotiska mattemammor (och pappor). Det där med årliga hälsokontroller och vaccinationer, det vet man ju inte om. Det är svindyrt att gå till doktorn med ett husdjur eftersom djursjukvård inte är subventionerat på samma sätt som människosjukvård.

Tänk alla kvällar och nätter jag har suttit på Blå Stjärnans Djursjukhus för att något akut har hänt (det händer ju såklart alla, men jag åker hellre en gång i “onödan”) och nästan varje gång kommer minst en idiot med sitt djur som blivit bitet/brutit ett ben/fått akut sjukdom och det slutar med avlivning enbart för att det är det billigaste alternativet. Det har hänt att jag har hört folk fråga, som om de vore på en restaurang och tittar på menyn, “jamen vad är billigast att göra då?”. Då har det även hänt att jag får bita mig fast i soffan för att inte nita puckad person.

Så länge djur anses vara en tingest i lagens ögon och så länge djur, av fler anledningar än så, har låg status kommer inget att ändras.

Mini kostade ingenting när hon var åtta veckor och flyttade hem till oss. Men hon fick veterinärbesiktning, vaccinationer och efter ett par månader blev hon steriliserad. Hon hade inte betytt mer om hon hade kostat en miljon.

Och jag är arg och ledsen för att jag inte vet var hon är, när hon var så glad och lycklig över att ha börjat våga skutta utomhus efter så många frivilliga år inne blev hon mer och mer MODIG.

Magkänslan är inte bra nu. Även om fem dagar inte låter mycket med en kisse så är det jättemycket när vi inte sett så mycket som svanstippen på henne och hon har inte rört sin mat i ladan.

Vi måste hitta henne. På något sätt. Jag är inte främmande för några förslag. Och det är alltid någon hemma på torpet sedan ett par dagar tillbaka ifall hon skulle skymtas någonstans. Just nu är det maken. Jag är ändå helt värdelös och går bara där och gråter och snörvlar medan jag klappar på Minis saker och försöker få henne att tala om var hon är medelst telepati.

Istället är jag i stan. Johanna kom förbi (hur förbi det nu är att åka via Strömstad på väg från Skillingaryd till Stockholm) och lämnade avkomman Céline i min vård för ett tag framöver. Så länge torpet aldrig är obemannat och jag har en man som spenderar 90% av sin dag utomhus där Mini har dykt upp tidigare och han går åtminstone inte runt och fulgråter som jag. Män kan tydligen vara störtoroliga utan att gråta. Då är det bättre att han tar mitt skift med, jag får något annat att tänka på och när jag vill gråta en skvätt kan Céline klappa på mig.

Förut idag när de kom fikade vi på båten innan Johanna åkte vidare. Då kom den här killen och hälsade på och pussade på sin mamma. Herregud som Liten saknar Mini, de två var ju ett team. 

Ludde behövde också tänka på annat. Tydligen.


Jag längtar så mycket efter Mini att en del av mitt hjärta har gått sönder.