För det första, jag instämmer med en del av er; förlåt så här i efterhand för att jag var tonåring kära föräldrar. Men det var ni som tyckte att det var en bra idé att skaffa mig, DET valet och den stunden hade jag inget med att göra.
Och om jag kollar i backspegeln så var jag nog tämligen lydig, men ganska stor i truten. Dock inte så stor i truten att jag har kallat mina föräldrar saker. Det började jag med först som vuxen. Eller ja, kanske inte att kalla dem saker, men åtminstone att svära osande ramsor åt dem. Någon gång måste man som barn klippa navelsträngen och i mitt fall var det väl närmare 40 när jag tyckte att de hade gjort sitt i sin uppfostran och att de inte behövde lägga sig mer vad anbelangar strumpor på golvet i mitt eget hus?
Min uppväxt var i skyddad verkstad i lite tjusigare förort i Göteborg. Med en grymt bra skola och grymt bra klass. Det vet vi ju redan eftersom vi fortfarande har kvar kontakten och det är dessutom en ganska nära kontakt. Skolan var det således inga problem med, inte heller med klasskompisarna. Vad jag kan minnas var jag tämligen ointresserad av killar på högstadiet, mer än som kompisar, men min dagbok från den tiden säger något helt annorlunda. Jag misstänker att jag tyckte det var kul att vara lite “olyckligt” kär på avstånd och i onåbara objekt, men i verkligheten skulle jag inte ens komma på tanken att fråga päronen om jag fick sova över hos pojkvän (plättlätt att inte komma på det eftersom jag inte hade någon) eller att någon skulle sova över hos mig. Sedan bodde jag ju ensam från sommarlovet mellan nian och första året på gymnasiet och då var det ingen som hade koll på mig alls.
Vad som däremot känns lite knepigt att tänka på nu, när allt kommer tillbaka, är att vi hade någon variant av afternoon tea VARJE vardag klockan 18.00. Var man inte hemma prick den tiden snackar vi utegångsförbud i minst två dagar. I en familj där alla är tidsoptimister. Föräldrarna också. Hur konstigt?
I sjuan hade jag tider när jag skulle vara hemma, både på vardagar och helger. Alltid en timma före alla andra så jag fick gå ensam och först hem. Från och med åttan var det frihet under ansvar. Inga tider alls, inte ens på vardagar, men det var liksom inget stök trots att jag aldrig var hemma. Pga förorten var vi ju alltid hemma hos någon vintertid och sommartid travade vi upp och ner på avenyn eller på Liseberg.
Förresten, dessutom är jag ju storasyster. Jag fick ju ta de värsta striderna medan jag banade vägen för lillasystern som åkte räkmacka efter mig. Månadspeng vet jag att jag fick, men inte hur mycket. Den räckte ju däremot aldrig till något vilket gjorde att jag och min dåvarande bästa kompis fixade jobb som hotellstäderskor och det höll vi på med från högstadiet och hela gymnasietiden.
Nu kommer min teori då.
Min tanke var att storstadskids kanske var lite hårdare just för att klimatet är tuffare i stora städer. I småstäder känner alla alla och många behöver skjuts för att ens ta sig någonstans.
Den tanken har jag förskjutit helt och fokuserar nu helt på småstäder. Det är där någonstans jag har fastnat, eftersom jag har inbillat mig att småstäder är trygga och gulliga.
HAHA! Säger jag åt mig själv när insikten kommer tillsammans med minnena av just småstäder som jag helt glömt av. Men som ena tonåringen, utan att veta om det, har påmint mig om. Min första sambo var från Fagersta och jag spelade ju lite halvtid själv i Strömstad även som yngre.
Nu kommer det antagligen lite fördomar blandat med halvsanningar, men jag är ju inte blind. Jag ser ju kidsen här i småstaden. Antingen sitter de hemma och spelar på datorn/läser böcker eller så hänger de i klungor och i hängklunga tror jag att det är lättare att skaffa pojkvän för att … tillfället gör tjuven. Typ?
Sedan finns det inte tillräckligt många invånare i förort till förort till småstad så klasser bryts upp och kidsen flyttas till närmsta större förort eller småstad där man kan samla ihop ett tillräckligt stort antal för att få ihop en klass. Det kan bli bra och det kan bli dåligt, men det där verkar vara ett jäkla lotteri inför högstadiet. Och här har jag gått i någon slags bubbla av oförstånd och trott att alla går i samma klass med samma kids hela grundskolan.
I just det här fallet får jag känslan av att kombinationen av att hjärnan fylls av hormoner istället för hjärnceller och uppbruten klass har varit rena rama skiten. Man är så osäker så att man ser skitenödig ut ändå som tonåring. Det blir inte bättre av att man blir tvungen att befästa någon slags position en gång till.
Och det här har hänt på ett halvår. Knappt. Eftersom det var ett halvår sedan vi sågs sist. För ett halvår sedan var det en jättebra idé att ha de här två under samma tak. Nu funkar de ungefär lika bra ihop som olja och vatten.
Det som gör mig mest bedrövad och beklämd är viljan att vara vuxen för snabbt. Och vad jag skall göra med informationen som jag vet inte förmedlas till föräldrarna.
Vad som däremot inte oroar mig alls är alkohol, cigg eller andra skumma substanser. Det är tjejen alldeles för grundsmart för.
Hur ÖVERLEVER man som förälder till tonåring?
MissK says:
Idag är det stor skinna redan när man är 11-12 år än när jag var i den åldern
När jag var i den åldern var jag fortfarande ute och lekte vi hade trädkojor, spelade brännboll och fotboll osv på gräsytor både på rasterna och efter skolan var stor skillnad när jag började i 7:an efter sommarlovet då man hade lekt som vanligt sen kommer man till högstadiet och då var det inte tal om några lekar längre varken före lr efter solan för nu “hängde” man bara med kompisarna på stan o i skolan
Idag “leker” de inte på samma vis lika länge utan blir tonåringar nästan redan vid 10-års åldern
Sen hade jag aldrig några direkta tider att passa hemma då jag var yngst
Men däremot sen i 8-9:an när man började ränna ute på helgerna så ringde ofta mamma o kollade om jag var hos mina kusiner var vi alltid hängde på helgerna då där nästan alltid var förädlar fritt då min moster mest var nere i skåne hos sin karl hon hade
I början när mamma ringde så skulle jag alltid komma hem, sen efter ett tag blev det att bara att hon visste om jag skulle sova där lr om jag skulle komma hem så slutade hon ringa hem mig
Hjälpte mest till hemma genom att städa mitt rum, sen i gymnasiet skulle jag ofta fixa mat till min ena bror när han kom hem från jobbet ibland kunde syrran ringa och fråga om jag kunde fixa lunch åt henne när hon jobbade ( där var en nackdel att vara 5-6 år yngre än de yngsta syskonen), de 2 äldsta hade redan flyttat hemifrån då de var 8-9 år äldre). Fick barnpensionen själv när jag började gymnasiet som fick räcka till nöje bara resten betalade mamma då summan inte var så hög
i min värld says:
Som vuxen med då fyra ungar i huset kan jag konstatera……Man överlever och hoppas på att det man har tjatat om i alla år har fastnat någonstans i den där hormonstinna hjärnan som med nöd och näppe funkar med jämna mellanrum. Alltså hålla tummarna och fortsätt tjata 🙂
Viljan att bli vuxen för snabbt tror jag att alla tonåringar lider av, våra led definitivt av den sjukan. Sen att klasser blir uppbrutna är skit och kommer alltid att vara skit, spec för tonåringar som är så osäkra redan och i stort behov av sina säkra positioner. Jag märkte det på yngsta grabben som råkade ut för det. Han förlorade sina bästa vänner för de delade på dom med vilje för att de levde för mycket bus ihop?! De lyckades alltså busa upp varandra på lektionerna…
Är det inte av vital fara så behåll infon och försök håll kontakten för att kolla läget utan att meddela föräldrarna men riskerar barnet sitt liv/mentala hälsa/kroppsliga hälsa ja du förstår hur jag menar så är det föräldrakontakt eller ngn annan vuxen som barnet kan lita på. Jag tror inget är rätt eller fel i det läget.
Victoria says:
Hear hear. Jag förstår hur du menar. Just den här infon är en liten balansgång om det är okay eller inte. För jag vet inte hur jag skall kunna hålla koll sen. Jag har fortfarande lite tid att värka på det.
Jag har väl också mina misstankar om att det är det nya svarta att bli vuxen snabbare. Men det där med skolklasser är ju bajs. Och känns som att det är mer vanligt i icke storstad. Om man nu inte busar för mycket?? Hade det inte varit bättre att lösa problemet istället?
I min värld says:
Visst hade det varit helt klart bättre att lösa problemen men tyvärr funkar ofta inte lärare på det viset. Jag o sambon försökte lösa problemen tillsammans med kompisens föräldrar och egentligen var det nog inget problem så utan den ena drog med sig den andre och så blidde det lite väl livligt ibland.
Lite besvärligt när man inte kan hålla koll själv. Går det att hinta föräldrar lite försynt om det riskerar att balansera på fel håll s a s?
Victoria says:
Herregud, ni försökte ju verkligen om ni tom var enade med kompisens föräldrar. Numera skyller väl alla på “någon annan”.
Just nu känner jag mig inte särskilt försynt. Alls. Snarare heligt förbannad. Eftersom jag går upp tidigare, jobbar tidigare för att åtminstone få en vettig dag med kidsen. Som ändå sover en stund och myser en stund, den ena. Den andra sover till eftermiddagen. OCH INTE UNDRA PÅ.
Igår bestämde vi att jag skulle offra två timmar. Sluta tolv istället för två. Göra skitkul saker. Jag och nummer ett gick och lade oss i tid, och halvfem gick jag upp och NUMMERTVÅUNGJÄVELN har alltså fortfarande inte gått och lagt sig. Då sitter hon på soffan och snapchattar eller pratar med sin kille eller GUD vet vad man gör vid den tiden. Min första instinkt är att be förälder komma och hämta henne cirka BUMS. För det är inte så att vi andra går och lägger oss som prydliga klosterbarn svintidigt, igår var klockan närmare ett, halvtvå-ish. Min andra instinkt är att inte låta henne komma undan enkelt med förälder hon är van vid. Hon skall få svara mig på vad i helvete hon sysslar med när hon är här frivilligt. Alla är väl vana vid föräldratjat. Tusen gånger värre om det kommer från EN ANNAN TANT SOM BRUKADE VARA SKOJIG. Hah. Those were the days.
Inte så försynt med andra ord 😉
PS: Just det. Hon fnissade även när jag kom ut i rummet över att jag “redan var uppe”. FNISSADE! Man håller käft vid den tiden, för det första. För det andra går jag upp tidigt för att kunna vara med DEM sen. Jag tittade bara på henne och sa “gå och lägg dig, GÅ OCH LÄGG DIG NU”. Sen sa jag inget mer. Jag hoppas att hon har ont i nerverna de få timmar hon kommer få sova, för om ett par timmar är det dags att väcka henne. Eller skita i det och dra iväg med nummer ett. Jag har ett tag på mig att fila på bestraffningen.
i min värld says:
Om vi säger så här: “Been there done that got the tshirt” Vi hade de ungarna vi också som satt uppe hela natten. Tyvärr för deras del är tant och sambo jävligt elaka för vi slet dom ur sängarna i vettig tid. Vi hade en regel och det var att efter klockan tio på fm togs ingen hänsyn till någon, då körde vi igång stereo, tvättmaskiner, dammsugare osv…. och var det bestämt att vi skulle något så slets de ur sängarna utan pardon. Har för mig att sambon t o m tippade sängen för en unge nångång 😀 Men då hade han lessnat totalt.
Men kör som du skriver, fråga vad i h-lvete hon sysslar med och upplys om vilka regler som gäller, ditt hus dina regler. Du har varit snäll men nu är det bra, det finns ett bra talesätt som min pappa alltid sa till mig när jag uppförde mig illa “Ge skit få skit” 😀 (japp jag är full av talesätt och ordspråk) Good Luck!!
Victoria says:
Jag VET att det beteendet inte är okay i hennes eget hem. Finns inte en CHANS eftersom hon har en hård och rättvis pappa (som i yrkeslivet är kriminalkommissarie. Honom lattjar man inte med. Alls. Fram till nu har det funnits en sådan där fader-dotter-dyrkan mellan de två, alltid. Sådär att man ler åt den. Den fanns sist i februari mao, men nu har jag ju inte sett dem tillsammans än. Misstänker att han kanske har taggat ner lite för att det är lätt att bli utanför i den åldern om man har en pappapolis hemma (det är ju förresten han jag har visat innan som är mitt frikort för han är så jävla snygg haha). Å ena sidan är jag glad över att hon fortfarande vill vara här i en jäkla vecka, egentligen två för sedan kommer hennes päron och skall semestra i en vecka till. Å andra sidan undrar jag varför, om hon ändå bara skall sitta uppe hela nätterna och snapchatta och prata i telefon och sen sova hela dagar? DET fattar jag inte riktigt vitsen med. Och jag jobbar fram till en viss tid, det vet hon. Men hon har också varit här SÅ många ggr att hon har två egna och utmärkta ben att gå ut med själv att hon inte behöver sitta och vänta på barnvakten. Och så retar det mig att jag tycker att det går ut över Célines besök.
Men JA. Det skall bli ett sant nöje att höra vad som sägs idag. När vi verkligen, det sista vid gjorde innan vi gick och lade oss, bestämde dagens planer och jag sa att jag kunde skippa eftermiddagen helt (jag hade egentligen tänkt skippa hela dagen helt, men det sa jag inte) och jag sa åt henne att ställa klockan. Då var allt fågelkvitter och enhörningar. Sen gick jag upp imorse. Och det var ju inte precis som om hon var på väg i säng då heller. Nu känns det som att hon bara har dåliga sidor och det har hon givetvis inte. Men hon är jävligt bra på att hjälpa till utan att man ber om det, dvs packa upp matvaror och alla sådana där vardagliga saker. Och då bor hon inte ens här vilket borde göra det svårare. Hon är artig, välartad och väluppfostrad. Men just nu är hon helt dum i huvudet. Så jo, jag skall prata med henne. PRATA. (måste kanske ta en kopp sprit först så att jag inte är överdrivet arg som jag är nu för att jag är i tvåbeningschock). Men jag funderar på om jag och C skall ha en väldigt trevlig dag först, medan hon sover. Det är dessutom ett ganska rättvist straff.
Jag var så älskad i 15 år. Sen slutade hon. Antagligen 😉
PJAK/Anna says:
Ok, med en far som var den som beviljade lånen på lokala banken, en mor på intensiven/uppvak/något annat samt en morbror som jobbade som vakt på häktet/fyllecellen, Lever man efter de premisserna (vilket min dotter också fick göra fast en generation bort) då gavs det inte mycket utrymme för några större äventyr. För antingen fjäskade folk som bara den eller så skvallrade eller så hamnade man hos modern/morbror och inget av alternativen var speciellt lockande……
tigerlilja says:
Så otroligt irriterande. På många plan. Och jag minns när min Äldsta kom hem från USA, där pojkvännen befann sig. Det här var på den tiden när telefon var DYRT, väldigt dyrt. Ömma fadern gick i taket när telefonräkningen kom och dottern satt ju och pratade obekymrat på natten, ja. Och pojkvännen jobbade i Arizona, inte många gemensamma vakna timmar då. Hon var iofs 20, men rätt omdömeslös på den här punkten. Och den morgon hon suttit uppe rätt länge och kom ut i köket med håret på ända och svepte juicen med repliken ‘nu är det SLUT’, så grät vi inte alls.
i min värld says:
Jag ser framemot att få höra vad förklaringen på beteendet är 🙂 Du kan ju alltid hota med föräldraskapet …. vilket nog inte är så poppis
Yvonne says:
Ja herregud, livet med tonåringar är fan inte lätt. Min yngsta grabb sitter gärna uppe länge på nätterna men han har alltid skött skolan så jag har låtit han hållas, hellre ha han hemma än ute och rännandes på stan. Det sysslade hans två storasyrror med och det är ångest på hög nivå, en tjej ute på stan mitt i natten och såklart med en urladdad mobil (de var alltså myndiga)
Nåväl, yngsta grabben som ju faktiskt också är myndig har skaffat sej ett jobb på nätterna, han delar ut tidningar och då är det mer legitimt att sova på dagarna.