Vi var ju några som pratade om samåkning från Göteborgstrakten, men nu vet jag att en av samåkarna inte skall sova över. Och det skall jag.
Så, jag kastar ut frågan på bloggen. Är det någon från trakten som vill samåka och som skall sova över och festa som rockstjärnor?
(Inte troligt, jag kommer somna med huvudet i tallriken efter en heldag på varuhuset.)
Det är ju så himla fint för miljön att samåka.
Och så mycket roligare.
Jag och Liten knatade in i mitt krypin skittidigt, för han var så trött så trött. Så vi släckte alla ljus så han fick lugn och ro, medan jag kollade på en film.
Klockan halvfem imorse bet han mig i armen. DEN lyckan. Då tyckte han även att det var dags att äta, dra upp för trappan till de stora pojkarnas sovrum och OJ vad inte poppis vi blev.
Jag levde ju med två syskontikar som blev runt 16 år, än idag vet jag inte vem som bestämde och var högst i rang eftersom de aldrig slogs om något. Vilket är skitkonstigt med tanke på att tikar inte är det ultimata att ha tillsammans. De slåss ju till döden om de ryker ihop, har inte den där instinkten som hanar har att en lägger sig. Men som sagt, de här två slogs inte. Bortsett från ett par gånger nattetid.
Den yngre systern var inte så trött som den äldre, och kunde ibland råka trampa på den äldre när hon vandrade i sängen. Då vaknade hela familjen, för då blev det livat och o-glatt.
Ungefär så var det inatt när Liten smet upp. Man väcker inte Stor hur som helst, och absolut inte mitt i natten. Stor blev så upprörd att han morrade ända från rövhålet. Och jag blev tvungen att tända i taket för att se Liten…vilket föranledde morrningar från maken.
Vi kände oss hyfsat ovälkomna faktiskt, så det var bara att bära ner klumpen igen. Sen klockan halvfem har jag alltså legat och läst och kliat hundmage. Jag är väldigt opigg idag. Men han bet mig i armen, det var det mest viktiga och ett sundhetstecken. Och så bar han på en UGG.
NU till frågan. Jag vet inte varför jag började tänka på det men jag misstänker att det beror på någon passage i boken.
Alla har ju mobiltelefon numera, och för ett par år sedan hörde jag att den yngre generationen har slutat med armbandsur. Min generation gör ju den där vridapåarmenförattkollaklockan utan att ens tänka på det, medan den yngre har bytt ut den mot att dratelefonenurfickanochkollaklockan.
Så här ser min arm ut. Dygnet runt, året runt. Det enda som ändras är vilken klocka som sitter där. Mitt värsta i-landsproblem var när jag opererade handen och inte kunde ha klocka på tre veckor. Eller snarare, klocka på fel arm. Fungerade inte.
Jag tror jag kollar klockan en miljard gånger per dag, utan att vara medveten om det. Medveten blir jag ju om det inte sitter något där.
Meeeen, sen fick jag höra att även min generation gått över till telefonklocka och bytt ut armrörelsen mot telefonrörelsen.
Kan det verkligen stämma? Och hur stor dinosauriefaktor är det på mig då?
Telefonen funkar som väckarklocka. Inget annat.
Så, berätta nu för tant att tant inte är ensam om armbandsur.
Är jag det så har jag banne mig en fot i graven.
Shoot.
Stor var mycket riktigt lite gramse på Liten. Och väldigt intresserad av såret på örat, så han fick ta på sig en lampskärm. Stor alltså, så han inte kommer åt örat på Liten.
Liten såg ut att vara lätt salongsberusad, och ville inte ens ha en gotta. Han ville bara sitta och vingla på golvet medan jag kliade haka. Och inte bet han mig i armen en endaste gång.
Nu ligger fyllot och sover på min axel. Snarkar högre än husse. Och jag vågar inte röra mig.
Han får sova av sig drogerna precis där han vill.
Under tiden har jag paddan (som synes), och får väl ägna ett par timmar åt en film.
Sen får jag inte bli kissenödig heller. Eftersom jag inte har hjärta att resa mig.
Nu vet ni vad vi gör i alla fall.
De ringde från Stora Djursjukhuset en minut över ett och sa att Liten var renoverad och sydd.
Då hade jag suttit och tänkt på hur ledsen han säkert var i en bur i en timma. Minst.
Sköterskan sa att det hade gått bra och att han var klar, och vaken men trött eftersom de inte hade gett honom den riktiga uppvaksprutan ännu då han var orolig och ledsen.
Men vad faaaan? Får man säga så till en hypokondrisk matte (det gäller alltså bara hundarna, inte mig själv)? När jag inte ens får vara däääär?
Snacka om snuvad hund. Glad i hågen följde han med den roliga sköterskan imorse enbart för att upptäcka att detta skulle bli den värsta dagen i hans elvamånaders liv? Vi kommer få gå i djursjukhusterapi efter det här. Mest jag kanske?
Maken hämtar honom klockan två.
Stor befinner sig fortfarande på SPA.
Jag kommer ägna resten av dagen åt att pussa ihjäl Liten som antagligen kommer se ganska rolig ut med ett rakat öra och ett hårigt.
Och så skall jag tänka väldigt elaka tankar om maken och hans sax en stund.
I morse vaknades det i svinottan och två förvirrade hundar stod och stirrade på oss precis om “vad i hela friden gör VI uppe så här dags…VI tänker i alla fall inte gå ut ifall du trodde det?”.
Ingen frulle till Liten, och Stor såg lite förtvivlad ut i sin förvirring och sen var det på med kopplet, ge husse bästa leksaken och en miljon pussar på Liten och sen drog de till sjukhuset.
Till en början tyckte Stor att det nog hade hänt något läskigt, och låg kloss an ytterdörren. I typ fem minuter. Sen blev han KUNG. Han sover och sover och sover och sover. Och det är ingen som hoppar på hans huvud, ingen som gnager i hans öron, ingen som tar hans mat, ben och leksaker. Herrejösses, det märks knappt att det bor en hund här. En hund som mentalt har checkat ut och checkat in på något slags SPA och bara njuter av friden.
Kan man göra annat än att låta honom vila upp sig inför kommande drabbningar?
Och NU börjar matte få myrkrypningar med dåligt samvete. Husse lämnade på djursjukhuset, gav sköterskan leksaken och Liten knatade glatt med medan han viftade sönder sin svans. Han kollade inte ens på husse för sköterskan med leksaken var ju så himla rolig. Bra där. Och så var det lurendrejeri. Jag vet att han får bo i bur i väntan på operationsbordet, jag vet att han får bo i bur efteråt och jag är inte där. För jag luuuurade honom imorse. Jag är en elak mamma som aldrig förtjänar förlåtelse.
Det är tarvligt att man får vara med sina kids på sjukhuset när de vaknar men man får inte vara med sina jyckar. För i det senare fallet lider husse och matte (mest matte) mer än jycken av att inte vara där.
Nu väntar jag bara på att de skall ringa och säga när han är klar att hämta.
Men jag misstänker att Stor inte alls väntar. Så som bonus kommer Liten komma hem skitglad och lite trött och bli på plats-satt av Stor. Som sig brukligt när de varit ifrån varandra i mer än tre minuter. Så Liten aldrig skall få en chans att glömma vem som är herre i huset (jomen eller hur).
Och under tiden plågar jag mig själv med att tänka att han sitter i en bur med sin stackars leksak och gråter hjärtskärande efter mamma.
Jomen jag har mycket sunt förnuft, det har jag.
Bara kanske inte så mycket när det kommer till hundarna.
Varför ringer de ALDRIG?