Author: Victoria

Vilket HÄRLIGT år 2014 har varit hittills. Som en bal på slottet ungefär. Eller i lägenheten. Och ingen bal alls?

Skitsamma, nu skall vi prata allvar. För den här dagen är den dagen jag blir så oerhörd beklämd av att se på Facebook. Och det krävs ju inte att man tillhör hjärntrusten för att räkna ut vad som kommer hända på nyår om man har hund, katt eller grisar.

Häromdagen skrev jag ett inlägg på Facebook som var…lite…otrevligt. Riktat mot de som smäller och fyrverkeriar i dagarna tre runt nyår. Och en ännu mer otrevlig skopa till alla föräldrar som låter sina ungar springa runt med smällare överallt och hela tiden.

Jag önskade dem alla dit pepparn växer ungefär. Eftersom jag inte är så himla bra på att skräda orden när jag är irriterad och arg.

Jag är djurvän (vilket jag antar inte kommer som en överraskning) och inte så himla mycket människovän när människor är urbota korkade. För människor kan välja, det kan inte djur. Varken vilda eller tama.

Och så skrev jag att jag tycker att det är beklämmande att läsa om alla skrämda och bortsprungna djur på alla efterlysningssidor dagen efter nyårsafton.

Nu sitter jag här, och läser om just bortsprungna djur.

Först undrar jag såklart vad det är för fel på människor som tar med sin hund ut under tolvslaget för att kolla på fyrverkerierna, men det är en annan femma. Hunden förtjänar inte att bli bortsprungen bara för att den har en korkad ägare.

Men de som springer bort dagtid. För att någon korkad jävel bränner av en smällare på trottoaren och hunden sliter sig i ren skräck.

Då blir jag mordiskt lagd. På riktigt.

Bara på EN efterlysningssida har jag räknat till ett tjugotal bortsprungna hundar under gårdagen, som fortfarande inte hittat hem. Eftersom de antagligen blev ännu mer skiträdda under tolvslagets orgie i krutbrännande.

Här gick det helt okay. Stor bryr sig inte för fem öre, men Liten var skeptisk. Så vi hade en volym på TV:n som hade kunnat konkurrera ut en konsertanläggning och ge kronisk tinnitus för att han inte skulle höra. Men han höll sig åtminstone till att vara skeptisk och skälla på smällarna. Under tolvslaget fick han följa med in på toaletten som är ett ombyggt bankvalv och därmed väldigt ljudisolerat.

Idag har det fortsatt smälla med ojämna mellanrum, men han är inte hysteriskt rädd åtminstone. Nu har det övergått till ett skall av formen “jag vet inte vad det är som låter men om jag skäller mitt farligaste skall så skrämmer jag bort det för jag är en stor och TUFF hund”.

Så nu kommer jag ägna ett par dagar åt att hålla mig inomhus mest. Förutom när jag måste gå på koppelpromenad med de lurviga.

Medan jag hoppas att jag absolut inte får syn på någon unge, eller korkad vuxen som drar iväg en smällare. För skulle jag råka se det ansvarar jag inte för följderna.

Jag har varit en elak tant många gånger under nyår och påsk, och jag drar mig inte för att lyfta uppkäftiga barn i kragen och SLÄPA hem dem till mamma och pappa, om de inte ger fanken i att smälla när jag ber snällt.

Jo jag erkänner. Det har hänt. Mer än en gång.

Då är man inte en poppis tjej/kärring/tant.

Nu sitter jag bara och hoppas att alla bortsprungna fyrbeningar hittar hem igen.

Och att det skall blir skitförbjudet att smälla. Trots att jag rent generellt hatar förbud.

Helst skulle jag vilja placera alla med avsaknad av sunt förnuft på en öde ö.

I Berings Hav!

God Fortsättning på er allihop 🙂