Ni vet ju att naglarna gick åt helsefyr under de där veckorna jag var sjuk och inte ååååårkade måla och fixa med dem. Det visar ju graden av sjuka faktiskt, för man orkar alltid fixa med sina naglar. Eller ja, jag orkar i alla fall.
Två eller tre naglar gick av, jag minns inte ens längre. Men jag hade fortfarande en chans att styra upp det. Ända tills jag lackade ur totalt (pun intended) och tog hundarnas klotång och klippte av dem. Vilket jag ångrade ganska direkt. Efter det har jag gått med gellackrester på sorgliga naglar.
Men då hade jag ju åtminstone inte klippt ner dem så jag såg ut som en nagelbitare (i min värld är allt under en halv centimeter ovanför fingertoppen nagelbitande). Nu vet jag inte hur ni har det på vintern, men mina naglar som är stenhårda går sällan av normalt. Särskilt inte vintertid. Nädå, det blir istället små fåniga sprickor i sidan långt ner i köttet/nagelbädden. Som sedan växer uppåt och man börjar fastna i saker och det gör ONT.
Allt det där räddade jag ju med gellack. Problem ur världen. Inga mer sprickor som inte kunde fixas, herregud jag lyckades ju till och med laga den enda nageln som faktiskt råkade gå rakt av med gellack och den höll hur länge som helst.
Men nu har jag ju inte haft lust. För det skulle ta för mycket tid. Och givetvis, eftersom det är just vinter, så har jag fått torrsprickor i naglarna.
Istället för att fixa det, som jag har försökt göra alltid, till och med innan det blev enkelt med gellack har jag gjort det värsta man kan göra. De senaste två veckorna har jag fastnat i hundpäls och rivit av ett par naglar nere i nagelbädden. Inte nog med det, jag blev till och med så himla förbannad på mig själv för att lät naglarna förfalla, att jag SJÄLV har rivit av dem där sprickorna har irriterat mig. Med tanken att jag skulle fila, fixa och börja spara ut från början igen.
Mmmhmmm…OM det inte hade varit för den där lilla detaljen att jag inte är van vid att ha fingertoppar, och fingertoppar gör ont. Fingertoppar vet även inte riktigt hur man skriver på ett tangentbord. Det blir fel, det gör ont och jag vill slå något hårt i huvudet på mig själv för att jag inte ens följer mina egna superenkla råd.
Så här såg de ut senaste gången jag målade dem och lade ut i bloggen.
Åhhhh…så korkad jag är. Man skulle kunna säga att jag saknar de där naglarna jättemycket.
För idag ser de ut så här (och nu tar jag på mig skämshatten).
På mig är de orimligt korta eftersom jag har så jäkla lång nagelbädd, på andra tycker jag det är snyggt med korta målade naglar men på mig ser det bara ut som stubbar. Så det där är nagelbitarlängd och både fysiskt och psykiskt smärtsamt. Om man ser till att det är ett i-landsproblem.
Jag har inte “gjort” naglar sedan sent 80-tal eller tidigt 90-tal vilket var en hemsk upplevelse. Ingen får röra mina naglar utom jag. Men jag fixar inte att de är så korta och att det ilar ända upp i hjärnan bara en del fingertoppar nuddar tangenterna. Jag har slutat skriva med vänster ringfinger för att det gör så ont. Som sagt, i-landsproblem.
Idag skall jag gå och låta någon annan fixa mina naglar. Jag ringde och bokade tid igår, skall vara där idag 16:30. Med tanke på hur många frågor jag ställde när jag ringde igår är jag helt övertygad om att de kommer fnissa i smyg åt mig redan när jag kliver in. Jag ställde kanske inte bara en miljard frågor, jag talade även om att jag hade lite nagelskräck. Det vill säga skräck för att låta någon annan röra mina naglar.
Det verkar ju helt normalt?
Nåväl. Nu har jag bekänt. Självutnämnd nagelexpert skall gå till riktig nagelexpert idag.
Min nervositet går att likställa med hur jag mår innan jag skall till tandläkaren. Då skall ni veta att jag har en enorm tandläkarskräck.
Nu mår jag lite illa, har en mage i uppror och en hjärna på högvarv som vill fly.
Medan jag funderar över hur jäkla onormalt beteende det här är, och förbereder mig mentalt på att det är drygt två timmar kvar till point of no return så drar jag till skogs med jyckarna.
Sen känner jag mig jättenöjd över att ha talat om för er exakt hur sjukt i huvudet jag är med.
Några stöttande ord på vägen från er som faktiskt inte har nagelskräck utan brukar lägga händerna i händerna på de som verkligen kan?
Jag återkommer. Kanske med liveuppdatering.
Om jag inte sitter och gråter på stolen medan de petar på mina naglar vill säga.
Om man mot all förmodan skulle vilja dela på andra sociala media kan man göra det här. Men bara om man verkligen vill.
