Jag tror inte att det spelar någon som helst roll vilken veckodag det är faktiskt, för idag är looken…nästintill likadan som igår.
MEN *trumvirvel* idag firar Liten och hans ÅTTA syskon ett år.
Att den här lille kladden som vi hälsade på första gången när han var fem veckor i valphagen och då såg han ut så här, skulle bli så stor är helt ofattbart. Men hjärnan har ungefär samma storlek fortfarande.
Han var inte så pigg just den dagen skulle man kunna säga, och när vi tog det här kortet hade vi inte ens bestämt om det var han eller hans brorsa som skulle få följa med hem. Vilket ger mig sjukt dåligt samvete idag, att vi ens funderade på. Men båda valde liksom oss, och vi kunde inte värja oss.
Men det var klart att det skulle bli just han som tog sin mammas hjärta med storm. För när han var nio veckor åkte vi hem med just honom.
Och han sov så fint så fint hela vägen hem till “mormor” som passade Stor, medan jag var så nervös över första riktiga mötet att jag ville vända och lämna tillbaka honom innan det var försent.
Då tänker man även på när man hämtade Stor, som inte sov lika fint på väg hem från samma uppfödare.
För Stor sov bara litegrand (vilket skulle visa sig vara ett tema för hans valptid), resterande tid ägnade han åt att kräkas och bajsa på mig. Men söt var han med såklart.
Sen kom vi hem till mamma med Liten, efter att ha suttit i bil i fyra timmar, för första mötet med Stor där Stor var fullkomligt tokig i Liten. Det enda Stor ville var att krulla ihop Liten som en boll och slicka och jucka på honom, och då blev Liten lite rädd men han var väldigt stoisk.
Efter det mötet hade vi båda hundarna i bilen när vi åkte från mamma och den åkturen var en trafikfarlig sådan. Stor skällde svartsjukt och oavbrutet, Liten låg i mitt knä och såg ut som att han hade kommit från himlen till helvetet och sen var vi hemma och första natten delade vi på dem direkt. För Liten var så trött att han såg i kors efter alla intryck under dagen.
Jag lade honom här…
…första natten.
Och han öppnade inte ens ett öga eller rörde på ett ben på hela natten. Så trött var han. Och väldigt väldigt liten.
Där fortsatte han att sova till vi gav honom tillåtelse att gå i trappan till de stora pojkarnas sovrum flera månader senare.
Idag är han alltså ett år. Och Stor blir fyra i år.
Hur går det till när de är så himla små från början?
Och mamman till Liten fick valpar igen för exakt nio dagar sedan. Det är en jäkla tur att Liten fortfarande är för liten för att få syskon för risken är stor att vi hade åkt ner igen och stoppat ytterligare en valp i fickan.
Oj så snabbt det går att glömma hur mysigt, roligt och alldeles förfärligt det är att ha valp.
Idag skall vi dock fira Liten. Genom att åka till Strömstad igen.
Först lite bil och sedan en kattmatstårta.
Om ett par dagar blir det gemensamt kalas för mig och Liten. Men jag fyller INTE ett år.
Jag fyller en jävla massa år och har svår ångest.
Men vi fokuserar på Liten. Hela dagen.
