Vi kör mördarhunden som liten. Det vill säga han som numera är Stor. Det är ett elände med svarta hundar, jag säger bara det. Särskilt portugister.
Det känns som att temat i den här bloggen är svarta jyckar, hav och foto. Jag vet inte riktigt när och var jag slarvade bort allt annat. Maken är ju dödstrist numera. Eller ja, han har till och med varit vänligheten själv. Jag kan ju berätta att jag som vuxen (närmare 40 i alla fall) faktiskt köpte min första egna flytväst. En dyr sådan, bara för att jag kunde och för att jag sedan koltåldern enbart har levt med ärvda västar som varit så gamla att de inte hade någon som helst bärkraft kvar. Jo det är sant, jag testade min senast ärvda väst (maxkilo 50 dessutom) och den hjälpte inte till ett skit. Den var inte ens snygg.
De år jag har haft min nya flytväst har jag varit SÅ rädd om den. Efter varje användning har den åkt in i garderoben på båten, till och med inlagd i sin nätpåse för att ligga ihop med säkerhetslina och allt annat och i år var den helt plötsligt borta. Nätpåsen med linan var kvar, men västen var puts väck. Och jag lånar i vart fall inte ut den, vi har andra västar för utlåning, så jag har surat på maken sedan tidigt i våras. Han har surat tillbaka och sagt att jag kan glömma en likadan väst igen, för det priset får jag tydligen hellre drunkna litegrand.
Men igår, när jag inte var så glad, kom han hem med en stor påse till mig och i påsen låg en likadan väst som den bortslarvade.
Ni hajar. Han ger mig just inget material alls till bloggen, för han är SNÄLL?
Nu skall jag i alla fall sätta hänglås på väst nummer två. Nåde den som så mycket som tittar beundrande på den.
Så, enligt order kommer det hundbilder. Eller ja, först kommer en sunkig sten med havstulpaner som får känneteckna att mina hundar är mina hjärtegull.
Här var Stor som yttepytteliten. Vi kände oss ytterst osäkra på om det verkligen skulle bli en hund eller om det kanske skulle bli en gibbonapa. Men vi chansade eftersom han var så rar.
Ja, han hade vita framfötter när han var liten pojk, det växte bort. Eller rättare sagt, benen växte ur framfötterna, så nu är det bara några små vita strån kvar. Det vita hjärtat på bröstet har han dock kvar, även om det inte syns så tydligt på det här fotot då det har hamnat någonstans mellan bäbisvalkarna.
Sen lärde vi honom en massa bra saker, som att sitta fint för att få godis. Han är skitbra på partytricks. Synd bara att man glömmer hur man lär dem när det är dags att fostra hund nummer två, för Liten kan just inget alls förutom “kom hit” och “sitt”. Men en av två är ju inte helt värdelöst?
Och så upptäckte han att knän var oerhört fördelaktiga att sova i (det har inte gått över).
Att strand och sand gör underverk för pälsen.
Och att man som vattenhund är som allra vackrast bland ankare och sjöbodar. Faktiskt.
Hoppsan, där dök jag upp. När jag tittade på gamla foton råkade jag hitta ett sådant där gärdsgårds/hippie chic-foto på mig själv. Minus gärdsgården och halmstrå i munnen (dock med saltat hår). Det är så här jag ser mig själv på sommaren, minus lite och plus annat.
Slutligen, det här var hans bästis ända tills Liten flyttade hem till oss. En sån där skitfarlig mördarhund ni vet. De två var tajtare BFF:s än Paris Hilton och Nicole Richie.
Med den här bilden vill jag nog bara säga att man inte skall döma en hund efter håren.
För inte fan är det mördarhunden som är mördarhund. Han ser snarare ut att bli mördad hund.
Näe, de är såklart inte ovänner på riktigt. Trots att Stor siktar på att göra slarvsylta av krokodilfejset till bästis.
Det har varit lite mycket i ett par dagar och dessutom går jag och värker på ett inlägg som varken har med hundar, hav eller foto att göra. Men jag kan inte bestämma mig för om jag skall skriva det eller inte.
Jag VILL skriva det, för det är något som irriterar livet ur mig, men samtidigt inser jag att jag kommer få det hett om nosen OM jag skriver det.
Jag återkommer när jag har klurat klart.
