…fast gratis att rösta.
Nu kan ni med andra ord rösta på valfritt team här till vänster (edit: HÖGER…att det skall vara så förbaskat svårt att hålla reda på höger och vänster).
Även om det ser ut som att skatan kommer fortsätta leka struts och låta mig vinna på WO.
// Conchita Wurst
(Nej, det är inte jag som röstat på mig själv, inte en enda gång)
Nu hänger det på skatan i Bromma. Men det här funkar väl som kontrakt?
Undantagen lyder som följer, LITE Primeboots (fortfarande en smula oklart hur många just den enheten står för), redan beställt porslin samt ett gäng armband för Monas del. Floridaresan för min del. Det är liksom rätt kört att åka till landet i väster och tro att man skall fixa ett köpstopp. Men då kan det funka med “pay it forward” om jag lånar av mig själv till resan i förskott.
Och så kör vi vadslagning om vem ni tror stupar först och när vi stupar. Eftersom misstro är en gigantisk sporre. Spänningen är olidlig och jag är en aning nervös, det medger jag. Men ett gäng månader liksom? När det ändå är så mörkt ute att ingen ser vad man har på sig.
Är du med på vad som kan bli den största utmaningen i våra liv Mona?
Det är en jävla tur att det är gratis att kolla på Gunilla Persson åtminstone.
Uppdatering: Jag GLÖMDE skriva julklappar. Givetvis är julklappar ett undantag. Men inga kryphål i form av julklapp till sig själv.
Nu skall jag i lugn och ro läsa igenom alla kommentarer till förra inlägget, vilket är halva nöjet när programmet är slut. Med tanke på att det inte går att göra progressiva glajjor till mig pga åt helvete för många synfel ser jag ut så HÄR när jag kollar programmet och håller koll på dator/padda samtidigt.
Ett par för att se datorn, ett par för att se TV:n, utan ser jag just inget alls någonstans. En hemmasnickrad variant av progressiva för min del, och det är inte helt lätt att veta när man skall ha på sig vilka. Men det märker man rätt snart.
Hur en timma kan gå så fort är en gåta. INGA andra timmar går så fort.
Och ni har väl inte glömt att fotot i förra inlägget var inspirerat av ett photo shoot med allas vår hatälskling Gunilla?
I am so fucking fab and star quality.
Sen ÄR det fortfarande ganska skrämmande att jag äger en klänning som ser ut som Gunillas.
På riktigt.
(Kvällens tips, gå in och gilla Gunillas facebooksida. Man skrattar så man DÖR.)
25 minuter kvar till frumiddag med en assiett gräl till förrätt, till varmrätt serveras en skopa smutskastning och lagom till desserten är det dags för en parfait av utstormning. Antar jag?
Här sitter i alla fall vi och väntar ivrigt.
Vi har en bänkdiskmaskin, men den har inte fått flytta med upp ännu så jag roar mig med att handdiska. Förvånansvärt avkopplande faktiskt och det var inte direkt i förrgår jag pysslade med dylika uppgifter, jag minns inte ens när jag inte hade diskmaskin. Eller jo det gör jag. I den väldigt pyttelilla lägenheten med kokvrå och sovalkov som jag bodde i från jag var 16 år tills jag var 21 år. Det var alltså *räknar på fingrarna* skitmånga år sedan jag diskade. Fingrarna räckte dessvärre inte till för att komma fram till en slutsumma. Hrmf.
Efter väl utfört arbete i köket igår satte jag mig i soffan. Då ringde makens telefon och om telefonsignaler kan låta koleriska så var det just så de lät. Väldigt koleriska.
Det var grannen under oss som upplyste om att det regnade vatten i hans sovrum. Som ligger under vårt sovrum. Förvirringen var total. Det enda vatten som hade runnit var diskvattnet och min största ångest var att det skulle vara vajsing med det nyrenoverade badrummet, så jag stängde bara av all vatteninformation eftersom jag inte orkade bli mer upprörd än jag redan var.
Maken rusade ner till grannen, via telefon fick jag spola i köket och sedan i badrummet. Spolning i kök genererade tropisk regnskog i undergrannens sovrum, spolning i badrum gjorde det inte. Tropisk regnskog är bland det sämsta man kan ha just inomhus. För det är dyrt. Vi vet ju redan att maken är rörmokarson och det finns en anledning till att svärfadern kunde gå i pension ganska tidigt – de tar rätt bra betalt för att kröka och gänga – även om det givetvis är ett jävla skitjobb (Göteborgsvits HÖHÖHÖ).
Imorse kom rörkrökaren med kamera för att stoppa ner i diskhoröret och vi närde en förhoppning att han skulle kika i kameran, se ett plättlätt hål och säga “eureka, här har vi problemet, det löser vi med lite kitt” (eller vad man nu löser hål i rör med?).
Så var det naturligtvis inte. Rörkrökaren såg inte ett skit (höhö igen). Och ville utföra diverse operationer som lät väldigt avancerade. I det läget är man svinglad över att ha rörkrökarson som make, för han sa nej, vi gör så här istället. Vad exakt “istället” är vet jag inte, eftersom rörmokeri är ungefär lika komplicerat som kyrilliska i min värld. Men slutsatsen var väl ungefär att makens lösning eventuellt blir marginellt billigare.
Nu är han tillbaka under vår diskbänk.
Han har sågat upp hela väggen bakom diskhon och hittat någon slags läcka. Han har även sågat upp sovrumsvägg i undergrannens tropiska sovrum för att kika på rörgångarna.
Jag har sagt det tidigare, men jag säger det igen.
Det finns en bransch som suger mer än ALLA andra branscher och det är fastighetsbranschen.
För det första har man kunder som enligt lag får uppföra sig som små svin. Skulle man jämföra fastighetsbranschen med exempelvis att ha butik motsvarar det att man i butiken skulle ha kunder som kommer in och kräver saker som inte finns i ordinarie sortiment, när de får saken som inte ingår i sortimentet kan de ta prylen, lämna butiken och skita i att betala och skulle man drista sig till en prishöjning på ordinarie vara kommer de vägra att betala mellanskillnaden. Dessutom har de rätt att bära sig åt så, enligt lag.
Säg den butik som hade jobbat med de förutsättningarna?
Det händer rätt ofta att jag saknar att vara anställd och bo i hyresrätt ägd av någon annan. Idag är en sådan dag.
För de där som ligger i köket och krökar och gängar kostar inte bara pengar i egen arbetstid, de kräver även visst engagemang av oss.
Det där köpstoppet verkar komma rätt lägligt. Man blir inte Joakim von Anka av att driva eget.
Om man inte heter Steve Jobs.