Hörrni. En snabb fråga.
Jag brukar ju köra dubbla radbrytningar i mina inlägg och de SKALL synas på datorn, men vägrar synas på min dator och inte heller på Admin Ankas. De syns bara i telefon/padda.
Ser NI de gamla dubbla radbrytningarna i inläggen eller hur ser det ut?
Tjoa om ni ser något annat som är fel.
Tjoa gärna om ni ser något som är rätt med 😉
I den här filmsnutten blir man inte lika sjösjuk, för Liten är aningens lugnare. Eftersom han blev törstig (ville ha en ursäkt att skita ner sig om fötterna).
Det finns gott om bäckar runt torpet och de skall ALLTID ner och geggas i, det här är den rena bäcken som brukar vara avslutning på skog- och åkerspringande. Efter att ha varit i fem lortbäckar innan brukar det behövas för att överhuvudtaget få inträde i bilen.
Fördel torpet: noll grannar och väldigt mycket roligt spring
Nackdel torpet: noll grannar och ligger bortom ära och redlighet
Men visst är det kanon för hundarna med tanke på att vi bor mitt i stan.
Nästa test blir i koppel på en stadsrunda. Det kommer INTE gå lika fort även om han gärna kommer vilja det. Och matte är vansinnigt spänd på resultatet. Hur ser egentligen en stad och alla människor ut i hundperspektiv?
Jag gissar att det ser rätt läskigt ut faktiskt.
Sen kan man ju önska att man hade haft en sån där hund som Enlisailivet har. Som glatt skuttar i vattnet från höga höjder.
DET hade varit roligt att filma.
Men vi håller oss till bäckar vi. Grunda sådana.
Klart jag är medveten om att jycken alltid galopperar, men att se det från hundryggen var lite annorlunda. Stor kan strosa omkring och dofta på blommorna, Liten har alltid en plan och han har skitbråttom. Oklart vad han har för plan dock eftersom han mest springer i cirklar och har skitkul.
Det här betyder alltså att jag har lyckats filma med kameran på hundryggen, och även få ner en miljon minuter till en minut. Till att börja med.
Men först, Nordby alltså. Jag sejfade och tog med make och hundar. Med hundar i bilen stannar man absolut inte och tittar på eventuella luddiga tröjor och med make i släptåg (vi skulle köpa Fars Dags-present också) som VET om köptstoppet och är svinnöjd – ja då shoppar man absolut inte.
När vi väl kom dit var det bara att inse att jag lätt hade klarat det ensam. Hela östfold var där (län i Norge) och jag fick spatt redan på parkeringen. Därtill tunnelseende. Jag klarade att gå rakt fram, väldigt målinriktat, från bilen och raka spåret in på Elgiganten. Vinkade adjö till datorn (nu har jag alltså bara totalt EN, nu är det inte läge att göra sönder något), rafsade åt mig redan planerad present och rusade ut därifrån.
Inte ens vilda hästar hade fått mig att stanna för att titta på luddiga tröjor.
Så vi drog till torpet. Satte kameran på Liten och gick i skog och mark. Eller ja, vi gick och Liten sprang.
Så här ser det alltså ut när man är en liten lurv med spring i benen.
Bråttom bråttom.
Ber om ursäkt över stillaståendet ungefär vid 0.51, Liten blev tvungen att ta en snabb bajspaus.
Det finns hur mycket mer material som helst, men det här är vad jag har att bjussa på just nu.
Nästa gång skall jag sätta kameran på Stor. Då kommer allt gå i slow motion eftersom han är lite mer eftertänksam. Eller bara lite äldre och snart i behov av rollator.
Jag övervägde att lägga till signaturmelodin till Forrest Gump, det hade bara känts rätt på något vis – men nu blev det inte så.
Kanske nästa gång?
I så många olika hänseenden.
Jag skall åka till Nordby för att kasta min dator (obajsad på) någonstans inne på mitt älskade Elgiganten så jag får en ny nån gång. Hög tid att göra just det.
Det dummaste är att det är lördag och då åker alla dejliga och kjempekjekka norrmän dit samtidigt och det är, som jag sagt tidigare, likställt med helvetet på jorden.
Det näst dummaste är att jag kommer utsätta mig själv för frestelser eftersom det finns en miljard butiker där och jag har ingen aning om ifall det kanske hänger luddiga tröjor högt och lågt som ropar mitt namn.
Men datorn måste dit och jag har skjutit på det länge nog.
Jag skall försöka befinna mig på mina happy places under tiden och tänka att det räcker med ludd för man har det i sängen uppe vid kudden.
Ja, jag vet att det ser ut som en svart klump. Men det är en väldigt stensovande Stor. Och en lika stensovande make. Ända mot ända kan ingenting hända?
Liten däremot har börjat plira lite med ögonen och hunnit gå ner på golvet, hämta en toffla och sedan gått upp och lagt sig på nämnda toffla igen. I väntan på att något skall hända. Som mat, eller promenad eller bara vad som helst. Han är inte lika morgontrött som sin morbror, men lika luddig.
Och sen sitter han på en luddig matta (akryl) och ser söt ut medan han väntar på att jag skall säga att han får slicka ur min frukostskål.
Med älsklingskoftan bakom sig ser jag nu.
Jag har luddiga saker. Jag har JÄTTEMYCKET luddiga saker. Som är trevligare att ha att göra med än tröjor och koftor.
Kan vi hjälpa mig att komma ihåg det när jag ger mig ut på ett något som känns lika vågat som en Cook-expedition?
Under tiden kan ni roa er med att testa era Göteborgskunskaper.
Ett ord som jag och Mona har bråkat om dyker upp i testet, men i övrigt vette fåglarna om några av de här orden faktiskt är göteborgsslang. De flesta är godkända ord.
Gör testet HÄR och tala om resultatet för mig.
Jag fick givetvis 10 av 10.
…så kanske jag skall skippa tanken på det ändå?
Jag vet inte riktigt vad det är med hunddjur (Liten), kattdjur och cashmere men de äääälskar det. Ingen idé att erbjuda akryl där inte, trots att det egentligen är fluffigare.
Liten har speciellt en fäblesse för cashmere och det upptäcktes när han snodde min älskade kofta för ungefär miljonte gången varje gång han letade efter något att stolt bära omkring på. Han letade inte efter vad som helst, han letade hysteriskt efter Just Den Koftan. Eller fårskinnstoffla. Den hunden vill bara ha naturmaterial. Dyrt naturmaterial tydligen. Jag gissar att det är gott i munnen och att akryl inte är lika gott. Det är ju egentligen helt logiskt, om någon tvingade mig att välja på att tugga på nylonstrumpor eller på bomullsstrumpor så är ju valet rätt lätt, bara tanken på att tugga på nylon får det att ila i tänderna.
Så jag gav upp, efterskänkte just den koftan eftersom den ändå började bli lite trött och gammal. Tänkte att han får den, så ger han fan i annat sen. Sen gjorde han inte det, utan råkade ta fel en gång, men då lärde jag mig att lägga den tröjan så han inte kommer åt den…för han har dem inte i munnen när jag har på mig dem – tack och lov.
Nu ränner han omkring med den koftan i munnen hela tiden. Det har blivit Litens gladkofta. Och även mattes gladkofta, för jag skrattar så jag gråter åt honom när han kommer rännande med stor kofta i munnen och så snubblar han över den ungefär var tredje steg. Medan jag mer konstaterar att det ser ut som att vi behöver malkulor.
Han har alltså inte tuggat på den alls. Bara burit omkring den.
Och den enda funktion malkulorna skulle fylla är om jag skulle kasta dem på Liten när han bär på något han inte får bära på. Eller kanske göra ett jättestort malrör (jmfr ärtrör) och skjuta dem på honom?
Så ja. Jag kanske skall börja vänja mig vid akryl ändå tänker jag? Och spara koftan tills det blir modernt med väldigt trasiga kläder igen. Under tiden ligger den i hundleksakskorgen.
Men vad gör man inte för de älskade djuren? Jag hade verkligen inte hjärta att ta ifrån honom den för hundrade gången när inget annat dög som substitut.
Vill killen ha en kofta är det klart att han skall ha en kofta?
Man blir verkligen dum i huvudet som hundälskare.