Author: Victoria

… men jag har inte med mig den hem för att jag är klåfingrig.

Ibland blir jag bara enormt trött på mig själv. Det var en kanondag/kväll och jag har heller inte ett enda foto att visa. Om man bortser från de misslyckade som jag tog med perfekta julklappen.

I kronologisk ordning då.

Jag var fäschon. Klänning med paljetter, strumpbyxor och knähöga boots, planen var att maken skulle ta kort på mig eftersom jag har klänning och strumpbyxor ungefär lika ofta som det är två torsdagar i samma vecka samtidigt som det är målade kors i taket. Det hann vi såklart inte eftersom vi är tidsoptimister. Skall man se just det riktigt optimistiskt så känns det spontant som att det är skönt att man är optimist när det gäller något åtminstone (hej bitterkärringen liksom).

Hem till ömme fadern och med tanke på speedade barn som visste att tomtenissen hade varit där och lämnat julklappar tidigare så startade vi med julklappsutdelning. Så barnens vilopuls skulle sjunka från farliga nivåer och de skulle sluta göra blandade småhopp med Marty Feldman-ögon runt julklappssäckarna.

(Marty Feldman – för de lyckligt ovetande)

Idag körde vi för barnen med syrrans familj som inte är här på julafton. På julafton blir det bara vi, pappa och styvmor.

Lyckliga barn som faktiskt fick presenter utan ljud. Väldigt mycket Frost till fyraåringen (jag MÅSTE se filmen) och syrran är ju en av de två i min familj som faktiskt vet om bloggen så hon gav mig den ultimata presenten. En selfie stick!

Glädjen var omedelbar hos undertecknad. Ignorerade alla medan jag slet upp paketet och genast, lite narcissistiskt, skulle börja fota mig själv vilket antagligen hade gått SKITBRA om jag inte hade varit helt talanglös. Det första jag gjorde var att skruva upp den enda skruven på stickan som jag absolut inte skulle skruva upp och sen var det kört. Pappa är ingenjör, syrran är ingenjör och svågern är ingenjör och jag är hyfsat logisk med ett par tre stycken akademiska poäng. Julstämningen var som bortblåst medan alla försökte trösta soon to be 45-åringen som satt och lipade över sin sabbade selfie stick som var som gjord för att jag skulle bli en bättre och rentav fantastisk bloggare. Även styvmoderns bakgrund som personaldirektör kom till användning, hon fick använda sig av lite mindfulness och human resource skills för att få fyra lika envisa personer att släppa stickan och försöken att fixa den genom att diskutera kulleder och skruvens betydelse för selfie sticken (stor betydelse, jättestor betydelse). Ingen av oss lyckades lösa problemet och stickan fick åka tillbaka med syrran för byte i affär och här sitter jag alldeles sticklös.

Jag hann ta ett kort med den i ren envishet, med skruv lös (både bokstavligt och bildligt talat).

Man kan ana att jag har klänning på mig. Man kan även ana att jag är en smula gramse. Vad man skulle kunna ana om man hade varit där är att jag precis säger något till pappa som sitter bredvid mig med verktyg i handen att DET INTE ÄR NÅGON IDÈ FÖR JAG HAR SABBAT DEN. Grinchen, det är jag det.

Sen blev jag glad igen för jag fick massor av julmat (det tog jag inte heller kort på i ren kortvägran eftersom jag faktiskt hade haft en selfie stick i tre sekunder men inte hade det längre). Efter maten okynnesåt jag alldeles för många chokladbitar ur den årliga Kong Haakons chokladask.

Efter det drabbades jag av paltkoma och satt och smygfes på stolen tills det var dags att gå hem.

Då tänker man att man kunde ha tagit outfitbilden när jag kom hem. Och det är ju en väldigt god tanke.

Om det inte hade varit för att jag gick upp minst fyra kilo under middagen så till och med trosorna kändes som att de ströp syretillförseln så att jag började klä av mig redan i trapphuset upp till lägenheten.

Väl inne tog det ungefär en nanosekund innan kläderna var inkastade i garderoben och jag satt i morgonrock och tofflor.

Så. Ja. Den outfittan är ju inte direkt något att hänga i julgranen. Den skippar vi va?

Nu skall jag sitta här tills magsäcken har krympt tillräckligt för att ge lungorna lite mer plats så det går att andas. Och så skall jag eventuellt fisa lite till och sova.

Men det var en rasande trevlig kväll och barnen var glada. Och julen är väl barnens högtid så det var huvudsaken och allt det där?

(Bullshit, julen är MIN)

// Grinchen