Jag och Simon åkte hem från Stockholm i torsdags och det blev dessvärre inte MTR på returen. Eftersom jag inte stod ut med tanken på träsmak och därmed längtade efter SJ:s säten. Jo, jag längtade efter SJ, förlät dem för alla signalfel och ville inget hellre än att låta arslet rinna över i ett nedsuttet säte. Skall man eventuellt fastna vid ett signalfel är det ju en fördel om man inte sitter på en tygklädd träpall. Konstaterade jag lite deppigt efter att ha haft stora förhoppningar på nya tåget.
Att åka tåg är lite av ett medmänniskolotteri. Särskilt vardagar i första klass, eftersom det nästan alltid ser ut så här.
Man reser tillsammans med Väldigt Viktiga Herrskor.
Så även i torsdags och det är oerhört underhållande att betrakta folk nästan ovärdigt öppet. Betrakta är alltså ett finare ord för “stirra utan att skämmas”. Ägaren till de bruna skorna mitt emot såg ut som en politiker i 50-årsåldern. Ett trevligt och snyggt, men lite hämmat utseende, iPhone modell äldre och en Delldator. Typisk myndighetsperson där det skett storskalig upphandling av telefon och dator. Dessutom höll han för munnen när han pratade i telefon vilket gjorde mig hysteriskt nyfiken. Trodde han att någon kunde läsa på läppar och på så vis få reda på alla hemliga myndighetshändelser och VAD var det i så fall för hemligheter? Mannen i de svarta skorna bröt kostymlooken med reklamarhalsduk i avvikande färg och lite piffiga sockor. Han hade dessutom en MacBook Air. Privat sektor och mellanchef inom någon slags marknadsföring. Inga hemligheter alls faktiskt.
Men ibland har man tur i det där lotteriet. Jag har det osedvanligt ofta faktiskt. Ibland är det raketforskare och bråkiga kotlettfrillor och ibland trevliga äldre par. I torsdags var det en snygg svartklädd karl med kulturcanvasväska och fotoattiraljer (som envisades med att nästan trilla ner i huvudet på mig ett par gånger under resan). Han hade inte Väldigt Viktiga Skor heller utan den goda smaken att bära lagom slitna Doc Martens.
Innan han ens hann sätta sig bredvid mig råkade jag språkpolisa mig. Jag minns inte mina förflugna ord exakt, men vår bekantskap började med att jag frågade om jag hade tagit hans plats, det hade jag inte eftersom han inte ville sitta vid fönstret ifall han behövde lämna sin plats och kliva över sin medpassagerare. En mening som formulerades på ett sätt som gick att missförstå. Om man verkligen ville missförstå på DET viset och det ville jag ju såklart.
Där var ribban lagd för resten av resan, som för hans del skulle avslutas i Skövde.
Återigen en väldigt trevlig resa och en trevlig bekantskap. Han var fotograf, hade kossor som specialintresse, tyckte att Lauren Bacall var den näst snyggaste kvinnan i hela världen, var bästis med Lars Norén och besatt en härligt befriande totalhybris blandad med en tesked ödmjukhet. Han var i allra högsta grad medelålders, men samtidigt fnissig som en fjortis.
Jag hann givetvis tala om att jag ville sexa med Robbie Williams på scen, att min man snarkar och lite annat smått och gott.
Ett oerhört sympatiskt käftslängarsällskap helt enkelt. Utan viktiga skor.
Säg hej till Patrik Gunnar.
Han visade sig vara mer än en begåvad fotograf. Och stämningen var inte ett dugg Norénsk.
Det är faktiskt väldigt roligt att åka tåg.
Det enda som retar mig är att jag glömde fota. Det fanns helt enkelt inte tid.
