Igår när jag länkade till inlägget från förra sommaren med den trasiga hunden blev jag sittande, lite gråtmild, medan jag kikade igenom alla bilder från båtsemestern. Vilken sommar. Den här sommaren har jag inte ens sovit på båten mer än en natt.
Om man bortser från att jag stoppade tummen i färskt hundbajs och bröt tån (vilket var makens fel, båda grejorna, det hävdar jag fortfarande) så var det en makalös sommar. Bara en sådan sak som att jag badade. Flera gånger dessutom. Och satt med moon boots-tofflor i 35-gradig värme medan jag åt glass och tittade på andra semestrande människor.
Den här sommaren är första sommaren i modern tid som vi helt sonika ställde in båtsemestern. Och jag skyller ALLT på alla felgissande meteorologer som har spenderat sommaren med att tjoa, minst en gång per vecka, om att NU kommer supervärmen medelst bombastiska löpsedlar.
Sedan tittar jag på min favoritvädersketch och fnissar jättehögt.
Man kan misstänka att det känns så att ha just det jobbet i år? Det har varken hjälpt med helikopter eller att snacka med England för att få bort regnet. Eller blåsten.
Det är verkligen “innmari urettferdig” att klandra de arma meteorologerna. Men väldigt väldigt underhållande.
Jag ber om ursäkt, till alla upptänkliga vädergudar, för att jag satt på båten förra sommaren i Tanumstrand och tittade på termometern inne på båten som visade 38 grader och önskade mig ett litet lokalt regnmoln med lite vind. Om jag lovar att aldrig mer klaga på eventuell värme, kan man få till en deal om lite bättre somrar framöver?
Vi har ju dock tagit igen lite förlorad tid den senaste veckan. Genom att sitta i kuvösen och titta på fantastiska solnedgångar och göra dagsturer och kvällsturer med båtskrället. Men en vecka gör ingen sommar.
Idag slog vi dock på stortrumman och tog med besökare till en av de absoluta favoritplatserna i kosterskärgården. Platsen där jag, i min ungdoms glada dagar (nåja, typ 30-årsåldern, sen mognad) trillade ner för hela berget med en Bacardiflaska i handen och landade i grillen och samma kväll fastnade med hela muttan i klyset på min dåvarande båt. En senare historia för kommande regniga dagar. Att åka dit på dagstur med familj och barn för att grilla och bada känns mer okay med facit i hand. Jag minns nämligen fortfarande hur fruktansvärt dåligt jag mådde dagen efter kvällen före DEN gången, trots att det var ungefär samtidigt som Hedenhös gick i kortbyxor.
I alla fall. Det var dagen vi skulle prata om. Vi drog dit. Med hela hundar, trasiga hundar och besökare. För att lajva sommar åtminstone en dag. Och det är sjukt svårt att lajva sommar när hamnen är lika tom på båt som om det vore oktober. Vädret säger indiansommar, hamnen säger att de norska semestrarna har varit slut skitlänge för det är tomt.
Jättetomt.
En väldigt fantastisk båttur senare landade vi på stället som har sett mig göra mer konstiga saker än någon annan plats på jorden.
Numera finns det fler fårskallar på ön. Inte bara jag. Nationalparken har placerat ut får som går och knatar på ön och de är så rara att hjärtat svämmar över.
Lyssna på det rara bäandet och ignorera tjafsandet på båten.
Fascinerande nog var vi inte ensamma. Såklart. Den enda norska båten som fortfarande har semester (typ) har givetvis lagt sig på svaj i exakt samma vik. För det finns ju så himla ont om holmar att välja på i den här skärgården.
Det badades.
Vilket gjorde den trasiga hunden extremt frustrerad. Ligger det en knölval med cyklop under båten måste man faktiskt skälla jättemycket. Det syns på hela kroppsspråket hur mycket lilla vovven skäller.
Det gjorde honom så utmattad att han var tvungen att chilla lite.
Same procedure as last year. Han ÄR trasig.
Och här fattar jycken att det går fårskallar på ön.
Kolla ögonen. Hade han stirrat lite till så hade ögonen antagligen hoppat ur och lagt sig på bordet.
Och så åt vi grillad mat medan vi tittade på väldigt vacker utsikt.
Nej. Jag badade inte. Det var 19 grader i vattnet och min gräns går vid 22. Övermindödakropp.
För rättvisans skull får Liten vara med på ett hörn från dagen. För han satte sig som vanligt på bordet och det vet ju alla att det finaste man har det sätter man på bordet. Eller, det finaste man har sätter sig på bordet?
Som om det skulle vara nog.
Det finaste man har lägger sig även tvärsöver hela instrumentpanelen.
Liten låter hälsa att utsikten därifrån är finemang. Hans matte är inte riktigt lika impad.
Men vem är jag att bestämma att högt älskad hund inte skall få lov att ligga precis var han vill?
Det var sommaren 2015. Vi siktar på en fortsättning imorgon. Gissningsvis kommer det bli drivis, regn och hagel stora som fotbollar bara för att vi siktar på just det.
Men det var en fantastisk dag idag. Superfantastisk.
Så om ni ursäktar skall den här fårskallen gå och binga nu.
Zzzzz…nark.
