Author: Victoria

Jomen tackar som frågar, det blev en precis lika fantastisk dag idag. Ännu fantastiskare faktiskt. För det blåste mindre och var ännu varmare.

Mer om det imorgon för tanten gick, högst ofrivilligt, upp klockan sex imorse och har varit på benen fram tills nu.

Jag ville bara tala om HUR jag vaknade imorse och vad man drömmer om efter att man haft en vilopuls på minst en miljard slag per minut. Kanske mer. Det kändes faktiskt som om bröstet skulle sprängas ungefär.

Innan jag berättar är det nog bäst att jag går händelserna en aning i förväg, så att inte ni får stresspåslag med. Alla djur klarade sig undan med stukat självförtroende och jag kom undan med blotta förskräckelsen och nervösmage.

Så. Nu.

Vi har ju en katt med, som inte visar sig på bloggen så himla ofta eftersom hon är en väldigt försynt, men rar liten flicka. Och extremt försiktig. Kelig, tillgiven och dyrkar sin mamma, men hon gillar inte så himla många andra. Ibland undrar jag om hon ens gillar sig själv med tanke på att hon är så harig att hon skrämmer slag på sig själv för det mesta. När hon var bäbis och flyttade hem till oss för sex år sedan var det meningen att hon skulle bli utekatt, men sex år senare väntar vi fortfarande på att hon skall våga gå ut. Hon vägrar. Hon trivs bäst under korkeken. Utelivet är farligt. Det kan blåsa omkring spöklika grässtrån och dylika skräckinjagande saker. Mini valde helt enkelt ett liv i trygghet inomhus. Hade hon varit en människa hade hon spenderat många timmar i terapisoffan för att komma över sina fobier.

Imorse sket det sig med råge. För både mig och henne. Mest för henne.

Vi brukar ha öppna fönster i badrummet och sovrummet. I badrummet av förklarliga skäl (jamen gissa?) och i sovrummet för att man inte skall dö bastudöden nattetid. Badrummet brukar dock vara stängt nattetid, men igår blev det sent, jag var trött och ja, jag var trött. Jag somnade ungefär en sekund innan huvudet landade på kudden, vilket inte är helt vanligt. Men jag hann tänka “fan, undrar om jag stängde badrumsfönstret” innan jag somnade. Sedan var jag hos John Blund.

Mini gillar att sitta i fönstren och kika. Inga konstigheter. Hon rör sig aldrig en millimeter och har aldrig någonsin ens tänkt tanken att jaga något, hon tittar på måsarna och måsarna tittar tillbaka. En prydnadskatt helt enkelt.

Klockan 06.00 imorse vaknade jag av envisa och ihärdiga jamanden. Från utsidan. På tredje våningen. Mini jamar enbart när hon upplyser oss om att hon bajsar, aldrig någonsin annars. Är man prydnadskatt så är man.

Då DOG jag. Och stod förvirrat upp på golvet bredvid sängen efter en nanosekund och stirrade vilt omkring mig. Var fanns katten och varför jamar den (jag trodde alltså absolut inte att det var Mini).

Då hör jag det igen och inser att det är Mini. På utsidan sovrumsfönstret. Vilket verkade helt omöjligt och jag vågade nästan inte titta ut.

Sen gjorde jag det.

En halvmeter nedanför fönstret har vi en stupränna som går längs husväggen. Ner till stuprännan är det tegelklätt snedtak, nedanför stuprännan är det sjutusen meter ner till marken (känns det som när man ser sin katt där). Det ser ut så här när man tittar ut genom sovrumsfönstret.

Det är löjligt långt ner till gården och i stuprännan knatade en mycket missnöjd Mini fram och tillbaka mellan badrumsfönstret och sovrumsfönstret medan hon uttryckte sitt missnöje som katter gör. Medelst jamanden.

Att jag inte dog på fläcken. Där och då fick jag ett stresspåslag som hette duga, skrämde livet ur maken genom att illvråla upp honom ur sängen för jag nådde henne inte och jag kunde inte tänka ett dugg logiskt. Hundarna höjde däremot bara ett irriterat ögonlock åt tumultet som utbröt alldeles för tidigt för deras smak.

Make upp, katten jamade och vi ägnade cirka tre sekunder åt att skrika okontrollerat åt varandra innan han hävde sina långa armar ut genom fönstret och lyfte in henne. Väl inne sprang hon det fortaste hon kunde in till tryggheten i sitt klätterträd.

Så här i efterhand hade det antagligen varit smartare om jag hade lagt hennes klösfilt på teglet. Då hade hon hur lätt som helst kunnat knata upp själv, men man tänker inte särskilt logiskt när man tror att älskad katt håller på att ramla ihjäl sig.

Sedan lade jag mig i sängen igen medan jag övervägde att hämta en kopp sprit för att lugna andningen.

Det är inte tillrådigt att somna igen efter dylikt tumult för herregudihimmelen vilka stressdrömmar man drömmer.

Den stackars timman jag sov efter katträddning drömde jag enbart om kattungar som drunknade i glasburar och hundar som klättrade ut genom bilfönster under färd på motorväg och helt plötsligt stod på bakluckan på bilen medan bilen fortsatte åka i 150 blås.

När jag väl gav upp och gick upp var jag ännu mer stressad av drömmarna än vad jag var innan jag somnade om.

Jag har fortfarande inte en aning om hur hon lyckades ta sig ner i stuprännan eller varför, men hon lär inte göra det igen.

Idag är det stängt i badrummet, men jag hade antagligen kunnat öppna varenda fönster i hela lägenheten.

Sedan imorse har hon en ny fobi att prata om på terapisoffan. Fönster. Hon går inte i närheten av dem. Inte ens de stängda.

I sex år har vi alltså väntat på att hon skall gå ut. När vi har bott på bottenplan.

Idag tyckte hon att det var en bra idé att premiärpromenera ute.

Mina nerver.

Herregud så glad jag är att det gick bra. Älskade jäkla skitkatt.