Month: September 2013

För efter tio mail fram och tillbaka med Bloglovin visade sig felet vara…en radbrytning i ett inlägg. Massa tid som jag kunde lagt på att pilla navelludd, klia hundar bakom örat, kamma mig och andra superviktiga söndagssaker, men som jag fick lägga på att leta efter radbrytningen. Jomensåatte, jag trodde jag skulle lägga mig ner och självdö lite när jag såg det. Jag tog bort det, BL bekräftade att feeden funkar igen och nu pratar vi aldrig mer om det va?

Om det inte pajjar igen, för då kan ni ju säga till – för jag kommer inte märka det annars.

Nu skall jag häda. Jag vet att det här låter helt sinnesjukt, för hummer är lyx. Framför allt på den där andra, lite mer felaktiga, sidan av Sverige som inte kan plocka upp dem ur vattnet utan måste köpa dem. Till ett kilopris som motsvarar ett litet lands BNP. Ungefär?

Men nu börjar hummerkäkandet. Och dra åt skogen vad det var gott igår. Första hummern för säsongen är alltid bland det godaste som finns i världen. Det är som om en porrfilm utspelar sig i munnen, med multipla orgasmer. Och i år skall jag komma ihåg att göra buljong av skalen. Jag brukar tänka det, frysa in dem, och sen slänga dem för de har blivit för gamla. Oerhört orutinerat. Så om jag inte visar upp lite hemkokt buljong om ett par veckor, påminn mig, deal?
(Bara det att jag skall vara så huslig får mig nästan att skratta, jag är så o-huslig även om jag är en jäkel på att laga mat)

Nu kommer hädandet. Man tröttnar. Hummer blir som snabbmakaroner eller Ramennudlar. Det kan alltså sägas något i stil med “älskling (fast just jag säger aldrig älskling, så mer troligt är kanske “PUCKO”), skall vi ta en hummer ikväll?” och svaret blir “nej, jag tar hellre falukorv om det är okay”.

Fråga om ett par veckor, så kommer jag lätt att välja makaroner med ketchup före färsk hummer.

I alla fall, igår var vi ju inte hemma och käkade. Vi var ett par kompisar som käkade ihop. Liten och Stor var ensamma hemma, inget konstigt med det. Båda är ju, som jag sagt innan, mummelhundar – sådana som alltid måste ha något i munnen när de är glada. Samtidigt som de låter väldigt väldigt mycket, ett slags hundmummel, eftersom det blir dovt beroende på vad de har i munnen.

Stor är ju en vuxen pojk som precis blev tre år, och har lite mer mellan öronen än Liten. Liten är fortfarande så liten i huvudet, men stor i kroppen, att han spenderar alldeles för mycket tid åt att hitta på sattyg. Han är grymt bra på att hitta på sattyg, imponerande bra. Listan över saker som han tuggat sönder när de varit ensamma hemma är ju lite för lång och kostsam. Hans kullsyskon har på sin höjd bitit sönder en tom dassrulle eller ett grytunderlägg, men Liten kör mer på kameror, fjärrkontroller och glasögon. Vi snackar inställningen “sikta på det dyraste”.

Så, varje gång vi går hemifrån måste vi ägna ett par minuter åt att kolla så att huset/lägenheten är hundsäkrad. Ställa undan vissa saker som datorer och annat så han inte kommer åt dem, och ta bort saker som faktiskt kan vara farliga om han skulle få för sig att välja just det. Vi har liksom inte koll på hans urvalsprocess, och det är tveksamt om han ens har någon koll på den.

Men varje gång misslyckas vi med något. Oftas är det harmlöst, han rör tack och lov inte skor, hade han gjort det så hade han lätt decimerat min samling som är ungefär lika stor som Imelda Marcos (och jag hade gjort korv av jycken). Häromdagen hade han bara rivit ner en tom papperspåse och gjort konfetti av den, och det är ju litegrand skitsamma. Förutom att det är dödstrist att alltid öppna dörren och undra om man har klarat sig eller inte, isåfall vad, och sen ägna skitlång tid åt att plocka upp konfettin medan man har mummelhunden hängande i handleden i ren lycka.

Igår missade vi en dödsviktig grej. Och hundarna tyckte väl att om vi var på hummerparty utan dem så skulle de ha party när det var föräldrafritt. Vi råkade missa denna.

Den skitstora fodersäcken som alltid står framme, men är stängd.

Vi brukar, för att vara på den säkra sidan, ställa ut den när vi går någonstans, men de brukar ju inte röra den när vi är hemma. Den är stor, öppningen är stängd och vi trodde på allvar att våra matvrak inte skulle ta den. Igår var de dessutom aptrötta efter flera timmar i skogen med spring och hjärngympa.

SÅ fel vi hade. De har bara bidat sin tid till dagen vi skulle glömma den. Någon, Liten ligger högst på skyldig-listan, har gnagt ett gigantiskt hål i den. Sen har de haft party. Eller någon av dem har haft party. Vi käkade hummer och de hade hundarnas motsvarighet till obegränsad buffé. De tyckte säkert att det inte var mer än rättvist.

Tack och lov var vi inte borta jättelänge och det tog nog sin lilla tid att ta sig in i den. Tack och lov igen, så klarade sig magarna och de hade inte hunnit äta upp allt.

Och med tanke på att Liten har förlossat flest gånger av alla i hela familjen sammantaget idag så anser jag honom skyldig. Utan rättegång. Han får gå i något slags fängelse utan att passera gå, oklart vilket.

Men båda var lika hungriga imorse som en helt vanlig morgon.

Nu skall vi sätta upp vår spionkamera som vi köpte för att ha koll på hundarna för flera månader sedan.