…men jag utnyttjar den akademiska kvarten.
Nu skall jag gå och köpa MER hundkex, för de jag hade räcker inte. Hundarna är vansinneslyckliga och jag är mest förvånad och chockad.
Men jag återkommer, när jag har pysslat klart. Snart är det dags för tombolahundarna att göra sitt jobb.
Dag tre på resan mot Don King-looken. Luggen har börjat lyfta uppåt ordentligt och jag blir bara snyggare och snyggare.
Det finns två raringar här som planerar för fullt vad de skall göra med kexen imorgon. Mannan som kommer regna från himlen rakt in i deras gamiga munnar.
Och som jag kommer få vakta för att hinna komma åt det sista kexet. Det har jag lite ångest över hur jag skall lyckas med. Men jag är, förhoppningsvis, lite mer listig.
Så många kex, så lite tid.
Men de är oerhört tacksamma.
Tombolahundarna
Och, nu vet jag varför vi (jag) inte velat flytta till båten så tidigt i år.
Igår vaknade jag till hinkvis med vatten från himlen och världens åskoväder. Lite senare blev det helt fantastiskt, klarblå himmel, elva miljoner grader varmt och förvånansvärt lite vind. Helt ärligt så blev jag nästan lite besviken eftersom jag hade tänkt att ligga pladask hela dagen i regnet och läsa. Båt gör mig trött. Båt gör mig även galen, jag skall förklara.
Men först. Dag två i samma post-frukostställning.
Fantastiskt vad samarbetsovilligt håret har blivit på bara två nätter. Och jag har inte badat ett endaste dugg. Jag kommer se ut som ett penntroll/Don King snabbare än planerat i den här takten.
Nu, ett dilemma, och en anledning till att båtboende gör mig galen (medan vi är i stan). Bor man i hus eller lägenhet är det sällsynt att folk bara dyker upp utan att ringa innan. Inte ens i en liten stad. Men att ha båt är som att bo på en flytande välkommen in-matta. Att bo på båt betyder att folk tar sig en sväng förbi när de skall gå till krogen, när de går hem från krogen, om de sitter uttråkade hemma, är på hundpromenad och ändå är i krokarna. Om EN person gör det en gång i veckan tycker ju inte den personen att de är påträngande, men det finns ju en uppsjö av “EN” person. Vilket genererar mycket besök men olika personer.
Igår till exempel. Först hade vi planerat besök och en dag på sjön med en kompisfamilj. De har för övrigt världens coolaste tvååring. Han kan inte se vatten utan att gå bananas och vilja bada. Allt det vatten han såg från båten igår gjorde honom så jäkla frustrerad. För honom var det ju ett gigantiskt slöseri med vatten att bara se det och inte få bada, så han satt och gallskrek “BADA” oavbrutet i en timma. Så vi ankrade, ungen hade flytväst, och vi slängde i honom. På riktigt, det var hans grej, att bara kliva rätt ut i vatten. Går inte ens att beskriva lyckan och nöjdheten i ögonen på honom. Sen var det sysselsättningen, kasta i – plocka upp. Kast med litet barn. Gissa hur förbannad han var när ingen orkade mer och vi hade gjort det 234823482 gånger. Jag har aldrig någonsin sett en sådan badnymf. Definitivt inte i den åldern. Som är okay med att bli ikastad med ett snöre i flytvästen?
Nåväl. Efter en heldag med socialiserande, och vid hemmabrygga igen runt tiosnåret på kvällen är man rätt trött. Man vill pilla navelludd och göra inget alls. Inte tänka intelligenta tankar och få nobelpris, inte röra sig mer än för att gå på toa. Bara chilla.
Jomen försök med det på den här jävla välkommen in-mattan. Först hann jag chilla i tio minuter, så dök en polare upp och bjöd in sig själv (en jag visserligen känner så väl att jag hade kunnat be honom fara åt helvete – men jag var storsint). Sen kom kompisen på grannbåten och skulle bara komma ombord och säga hej och ta en öl. Klockan ett halvlåg maken på soffan och blinkade väldigt mycket, tiden ögonen var stängda mellan varje blinkning var längre än öppettiden. Då kom en sjukt påträngande typ (mer om honom senare = annat dilemma jag behöver hjälp att hantera), stoppade in huvudet genom fönstret och sa:
– Men det är väl okay om vi bjuder in oss på en liten sängfösare.
Tack och lov att han jag delar möbler (och båt) med faktiskt sa att han inte orkade. Hade han inte gjort det hade jag tagit den ena och slagit den andra med.
Överför ovanstående till en verklighet i hus/lägenhet. Att det mellan klockan tio och ett på natten är drop-in med svängdörr. Att någon mitt i natten står i ditt öppna fönster och utgår ifrån att de kan komma in och bli bjuden på något.
Det är ju fan inte normalt.
Idag SKALL jag chilla. Kommer en enda obehörig i närheten av båten startar jag och kör iväg. Det är trist väder och det betyder vila, läsa och äta. Gärna mycket ost. Det betyder inte att man skall underhålla varenda människa man känner och även inte känner.
Maken är safe för stunden med andra ord. Jag är så pissed på alla andra att jag inte har tid att vara förbannad på honom med, men jag lämnar inga garantier.
Om jag orkar skall jag ställa dilemmafrågan om den konstiga personen senare. Orkar jag inte så vet ni att jag befinner mig i horisontalläge med en bok/iPad/TV/ost.
Första sommaren på båten som riktig klimakteriekärring. Kan bli hur spännande som helst.
Och vad ni än gör. Kom för fan inte hit.
(Trist väder = ligga. Inte MED någon, det är alldeles för energikrävande)
Jag är delar gärna med mig, och är vansinnigt generös. Även med saker som kanske inte är helt positiva. Omtänksam skulle man kunna kalla mig.
Här ligger jag och bara har semester, och gör inte ett jädra skit. Ljuvligt.
Just det, nyaste tantläsglasögonen. Apfula tycker jag, men OJ vilken skillnad det blev från alla de 100-kronors jag köpt på macken tidigare. En ny värld att ha exakt rätt styrka, och som även korrigerar brytningsfelet. Härlisch. Och ytterligare ett par att hålla reda på i apokalypsväskan.
Mitt hår har till och med tagit semester. Båtsvettskrulligt kallas den här frisyren. Ändan på flätan har lagt sig i en Prins Valiant-lock, och resten av håret ser mer…galet ut. Värre kommer det bli. Det här är perioden när jag förvandlas till sunkapa. Håret kommer vara krulligt (ja, krull är mitt naturliga hår – när jag var liten/yngre var det rart – numera ser jag ut som Don King om jag inte tvingar ner det). Ansiktet svettigt och osminkat. Saltvatten överallt. Mot slutet av semestern kommer det vara ett smärre mirakel om jag ens orkar ta en raggardusch.
Likheten kommer vara slående om ett par veckor. Bortsett från solbrännan. Jag kommer vara mer hummerfärgad, om nu solen kommer fram.
Men nojan då. Finns säkert de som redan kommit på det. Själv upptäckte jag det av en slump, för en miljon år sedan, när jag tryckte upp ansiktet i en spegel för att kolla på en tand. Fast jag råkade se näsan också. I ren chock sprang jag ut till syrran och talade om det för henne, eftersom jag trodde att det var något fel på mig och att jag var unik. Då kollade hon, samma skräck där, och jag delade med mig av nojan.
Efter det har jag väl mer eller mindre glömt det, men såg det med all oönskvärd tydlighet när jag tog semesterkortet. What’s up with the näsborrar?
Jag tror att alla har olika. Min ena är svinsmal och jätteavlång och den andra…är inte det. Den vänstra (min vänstra) ser ut som Vänern och den andra Vättern. Den som ser ut som Vättern är ju så långsmal att det knappt finns utrymme att andas.
Det här är en av livets stora gåtor som jag kan gå runt och fundera över i en evighet. Det är ju en orimlig olikhet. Exempel på andra funderingar är varför älgar bajsar pyttesmå bajskorvar fast de är skitstora djur, i jämförelse med andra lika stora djur som till exempel hästar. Jag skulle kunna skriva en milslång lista med alla, helt värdelösa, saker jag hakar upp mig på. Den med älgen är dock utredd sedan 10-15 år tillbaka, med länsveterinären i V. Götaland. Snacka om att jag är bra på att konversera med folk jag inte känner, eftersom det var min första fråga när jag fick reda på vad han jobbade med, under ett mingel med väldigt okända personer.
Men nu ger jag det till er.
Kolla snoken. Sen kan ni noja lite.
Och kom inte och säg att era näsborrar är helt lika för det kommer jag inte att tro på.
Här ligger vi och chillar, och räknar hundkex. Och nu menar vi inte kex i form av löpande tikar som går förbi på strandpromenaden, utan ätbara. Vi har räknat ut att vi kommer få fler kex var än vad vi faktiskt kan räkna till. Tårna räcker inte till.
Den lyckan.
