Gårdagen var ju ingen höjdare.
Men om ni kollar på det här filmklippet (kan inte bädda in det i inlägget) så var det somliga i stan som faktiskt hade lite mer otur än bara lite knyckt och bränt kött.
Norrmän såklart.
Men det behövde jag väl inte påpeka ens?
Lilla Syster Yster ringde igår och hade tjyvläst bloggen. Eller ja, hon hade inte tjyvläst, men jag glömmer hela tiden att hon faktiskt läser eftersom hon är så tyst. Och det visade sig att vi hade haft exakt samma tankar om julklappar fast på varsitt håll. Prisad vare Gud i höjden, ingen behöver få något jag har gjort i slöjden.
Vi ställde alltså in alla julklappar bland vuxna och minimerade summan till barnen radikalt. Det blir mycket till någon slags djurhjälp i år med andra ord.
Men jag köpte en julklapp till mig själv. För säkerhets skull. Och för att jag lämnade ifrån mig mitt högt älskade hem igår. Äh, jag behöver inga ursäkter. Jag köpte faktiskt en julklapp till mig själv för att jag verkligen ville och kunde.
Den här.
En iPad Pro, skal med inbyggt tangentbord och penna. Och pennan fick jag gratis för att de fipplade så infernaliskt med leveransen.
Dessvärre har jag inte hunnit leka med den än, bara packa upp den. Så jag har exakt noll recensioner att komma med. Tanken är dock att den skall ersätta lilla datorn. Det känns onekligen mystiskt med en iPad med större skärm än lilldatorn.
Vän av ordning kanske undrar varför i hela friden jag har rött skal och inte blått. En fullständigt egal fundering med simpelt svar.
Det var fem veckors väntetid på det blå skalet och ingen väntetid på det röda.
Så, God Jul på mig själv. Tack tack kära du.
Är det någon som vet när man slutar vara trött förresten?
Jag tippar på april.
Hon utan betjänt kom precis in genom dörren. Bokstavligt talat. Jag sprang alltså precis in genom ytterdörren efter nästan två dygn bortavaro med en styck övernattning hos ömma modern, bankmöte och fika i mitt gamla hus med nya ägarna. Jag äger alltså officiellt inte mitt hus längre och det kändes … ganska okay? (Mer om det senare)
Nu skall vi prata bloggportal. Jag vill veta vad ni vill veta och vad ni tänker. Jag och Admin Anka (Johanna) tänker ju på ett sätt och det är att det skall finnas en portal som täcker upp de områden som vi inte tycker finns idag. Det vill säga för oss som inte tränar, ammar eller poserar med bajlådan på svaj. Typ.
Sen har vi såklart tänkt mycket mycket mer, det var en skitsnabb sammanfattning pga just första meningen. Jag sprang precis in genom dörren.
Och så en sak till. Vi tycker att alla bloggportaler som finns är svartvita och sterila. Lite som en ungkarlslya på 90-talet, svart, skinn och stål liksom. Vi vill inte se ut så.
Här en en teaser av många olika ältande av bloggloggan.
Det finns fler.
Så, idag har vi faktiskt massor av viktigheter att avhandla. Och så ber vi om ursäkt för att det har dragit ut mer på tiden än vad som var tanken från början. Det kom visst lite husförsäljning och andra tråkigheter i vägen.
Vi borde ha lärt oss att saker faktiskt alltid tar längre tid än man tror om man inte har en RIKTIG deadline.
För det finns inga gånger man jobbar så effektivt som när det närmar sig just deadline.
Hej, är ni här nu då?
De senaste månadernas kaos har tydligen orsakat ytterligare kaos i skallen på mig. Och nu vill jag gråta en skvätt av så många anledningar, men mest pga min egen talanglöshet.
Jag behöver således en betjänt. Eller kanske ledsagare. Bara någon som liksom håller reda på mig och påminner mig om väldigt basala saker. Det är ett smärre mirakel att jag har klarat mig fram till nu, men givetvis kommer en punkt när allt krockar trots rigorös planering. Eftersom det inte spelar någon som helst roll hur detaljerad planering man har pysslat med om man har glömt någon detalj. Den detaljen kastade om hela decemberschemat idag.
I eftermiddag skall vi till Göteborg och passa på att hälsa på mamma med hundarna för att vi skall vara på banken imorgon och lämna bort huset mot en säck pengar. Resten av december kommer jag och maken gå om varandra, jag skall pyssla med mitt och han skall pyssla med sitt och någonstans mitt i detta skall vi flytta kartonger med kläder och skor från fuktigt ställe till ofuktigt ställe och sedan är det jul.
Min december var planerad in i minsta detalj. Stockholm i slutet av den här veckan, frissan den åttonde, göra skojiga saker i decemberkallt Stockholm. Julmiddag hos mormor den 14:e och så fortfarande hinna med allt som man brukar hinna med (och lite till) före jul.
Jag hade KOLL.
Om man bortser från att det först idag slog mig att jag inte ens ringt frissan och bett om tid den åttonde. Jag var bara så inställd på att det redan var bokat att jag tydligen trodde att jag hade bokat och det hade jag ju inte.
Om man ringer en vecka före så krävs ett julmirakel för att det skall finnas ledig tid på min inbillat redan bokade dag. Trots att Elin brukar vara grym på magiska saker var det bara att ta mössan i handen och inse den där talanglösheten. Första lediga tiden var den 14:e. Sen fanns inte så många fler lediga tider. Den var bara att ta. Det betyder att mormors julmiddag snabbt måste bytas dag på (vilket INTE kommer falla i god jord) och att jag inte ens vet hur Johannas schema ser ut. Plus att jag missar andra viktiga dejter i Stockholm.
Man blir alldeles uppenbart helt dum i huvudet av att flytta sig igenom en hel höst.
Vissa måndagar är väldigt mycket sämre än andra och nu är jag extremt sugen på att lägga mig i fosterställning fram till april.
Ett samtal. Hela december föll som ett korthus för att jag glömde ETT samtal.
// Talanglös
Och jag önskar er alla en väldigt mysig, trevlig och ljusfylld start på julmånaden. Med många lussekatter.
Jag vill prata julklappar idag, för min ena hjärncell är inte överens med min andra och så påminner den tredje hjärncellen om att en av mina teorier kommer falla platt av att ta upp det här.
Men ändå? Jag har tydligen en fjärde cell som inte har någon som helst självinsikt och det är den som väljer att skriva det här i alla fall.
Om vi börjar med teorin. Rätta mig gärna om jag har fel nu. Om man hänger på sociala medier såsom Facebook, Instagram och vad det nu finns mer, får man känslan att de som skriver mest om EXAKT hur mycket de skänker till olika välgörenhetsorganisationer (gärna med skärmdump för att bevisa att de faktiskt har skickat en hunka eller köpt en majblomma) är de som i första hand är ute efter en klapp på axeln och bekräftelse och i andra hand möjligen tycker att det var en bra grej att skänka en slant till någon som har det svårt. De som däremot inte känner ett behov av att tala om vad de skänker och till vilken organisation medelst pukor och trumpeter är nog de som i slutändan skänker mest.
Ni hajar vad jag menar med teorin? Man kan även lägga på en metateori och det är att ju oftare man skriver om vilken fantastisk människa man är, desto mer tror skribenten på det själv. Lite så känns det att vara ute och susa på sociala medier och särskilt tydligt på sistone med tiggare, flyktingar och så står julen minsann för dörren medan folk sover på kartongbitar. Har man skrivit tillräckligt många gånger om vilken oerhört rekorderlig människa man är (för att man skänkte den där hunkan någon gång i somras) så tror man faktiskt att man är det?
Personligen tycker jag att det är en mycket mer komplex fråga, men jag nöjer mig med att dra teori(erna) i sin enkelhet.
Nu kommer snubbeltråden och det minerade fältet för egen del.
Jag skriver sällan eller aldrig om skänkande. Just den bekräftelsen behöver jag inte. Men nu har jag ju en FRÅGA som är helt och hållet grundad i just dylik ädelhet. Som är omöjlig att ställa utan att snacka välgörenhet och därmed hamna i bekräftelseknarkarfacket. Det är nu jag sätter ner foten rakt på trampminan.
Vi lägger löjliga summor varje år på julklappar och vi har inte ens särskilt många att köpa till. Två stycken syskonbarn (som fortfarande är i åldern när de inte förstår sig på riktigt vad saker kostar), en syster, en svåger, pappa och styvmor. Och två lurvskallar såklart. Jag och mamma avskaffade just julklappar för ganska längesedan, vi köper istället saker till varandra när andan faller på och behovet finns.
Det blir alltså två barn och fyra vuxna att köpa till. Inte särskilt många alls. Men vi har alltid älskat julklappar i vår familj. Många julklappar och långa julklappsöppningar. Alltid hemma hos pappa och självklart med rim. Dödsmysigt.
Men för ett par år sedan blev syrran vuxen och ville fira julen hemma hos sig, med sin extended family. Fullt förståeligt med två barn, en naturlig utveckling. Vilket blev lite för många för vår del så vi valde att avstå just julafton på norskt vis. De senaste åren har vi alltså firat lilla julafton med syrrans familj före riktiga julafton hemma hos pappa och på julafton har det bara varit pappa, styvmor, maken och jag. Trots minimerad uppslutning på julafton blir det mer och mer julklappar. Hur nu den ekvationen går ihop?
Nu är det min tur att bli vuxen tydligen, för jag vill inte mer.
Jo, jag vill äta gott, prata strunt och umgås, men jag vill varken ha eller ge julklappar mer och det blir ju lite problematiskt att göra en kovändning när det är 26 dagar kvar till julafton. Antar jag. Och efter att ha kollat vad vi lägger har lagt på julklappar de senaste två åren känner jag ännu mer att jag inte vill.
Vi lägger mellan 10.000 och 15.000 på julklappar varje år, vilket är sinnesrubbat mycket pengar till sex personer. Men man fattar ju inte det för att man inte köper allt samtidigt.
Vad jag vill är att köpa till kidsen, för kids älskar julklappar och jul, men jag vill dra ner på summan vi köper för. Och inget alls oss vuxna emellan. Efter att ha packat och burit kartonger den senaste månaden känner jag mig ännu mer säker på att jag inte vill ha något.
Resterande julklappsbudget (eftersom vi tydligen har en sådan utan att ens veta om det) vill jag ge bort. Och jag vill att de som har tänkt köpa julklappar till mig skall ge bort julklappssumman med.
Hur exakt föreslår man det utan att framstå som Ebenezer Scrooge? Om än lite mer filantropiskt lagd?
Särskilt när man är rätt säker på att de med lite mer framförhållning i familjen redan köpt julklappar?
Svar till: Vilsen På Minfältet