Nu har det gått en vecka sedan jag fick reda på att min kompis sedan barnsben var försvunnen, och sedan hittades död. Han hade valt att avsluta sitt liv och jag är arg. Arg på mig själv och arg på världen. Sådär ospecifikt arg.
Mest arg är jag såklart på mig själv. Och på att man (jag) numera använder sociala medier för att ha koll på kompisar. Utan att tänka på det kollar man igenom feeden på Facebook, konstaterar att alla ser ut att må rätt bra, och så går man vidare. Det är ju inte ett dugg socialt, det är i allra högsta grad väldigt asocialt och visar ingenting. Med tanke på hur himla enkelt det är att upprätthålla en fasad oavsett vilket socialt media man använder.
Ibland vet man att den där fasaden inte riktigt stämmer, ibland har man inte en susning om vad som försiggår bakom den. I just det här fallet visste jag att det inte stod så bra till sedan ett par år tillbaka och hade det varit innan man samlade sina vänner på FB är chansen stor att jag hade ringt.
Nu hade det antagligen inte hjälpt ändå, men om man får vara lite egoistisk, det hade hjälpt mig.
Vi gick ihop i grundskolan och vi hade en fantastiskt sammanhållning i skolan. Jag har förstått senare att den gemenskapen vi hade var ganska unik. Inga smågrupper som umgicks på olika håll, utan ett stort gäng med ett flytande antal personer där alla kände alla. De som ville och kunde helt enkelt, och vi behövde aldrig driva omkring (om vi inte ville, och det ville vi ju ibland) utan var alltid välkomna i någons hus. Oavsett om vi var få eller skitmånga. Högstadiet lade grunden för mina längsta kompisrelationer och vi träffas fortfarande, även om det inte är lika ofta nu som tiden som före 30 när vi hade mer tid och många inte hade barn och familj att ta hänsyn till.
De jag gick i grundskolan med är mina kompisar helt enkelt. Då som nu.
I alla fall. Den där ilskan, som antagligen är min sorg, har tagit sig uttryck i att jag har haft skitjobbiga drömmar med varierande innehåll den senaste veckan. Varje jäkla natt. Det gemensamma för alla drömmar är att framliden kompis har varit med i alla drömmar, tillsammans med andra klasskamrater, föräldrar, nutida kompisar och hundar. Och maken. Han har varit med på olika hörn i drömmarna med.
Jag har drömt att hela min familj plus extended family har stått och sagt vidrigt elaka saker till mig, förskjutit mig och sagt åt mig att dra, och bara låtit mig ta med EN hund och därmed tvingat mig att välja vilken av hundarna som skulle få flytta med mig (den natten vaknade jag av mitt eget argskrik). Jag har drömt att min kompis var ledsen, jag försökte trösta, vilket resulterade i en utskällning och att han inte ville ha med mig att göra. Det stora gemensamma nämnaren har varit att folk har varit taskiga så att jag har blivit ledsen och topp tunnor rasande samtidigt. Varje gång jag vaknar tar det en stund att fatta att det inte är sant, men däremot är det sant att vännen från drömmen inte lever längre.
Man kan, utan att överdriva, säga att jag är tröttare än vanligt den här veckan. Sömnbristen är verkligen på topp.
Min undring då. En natt hade en annan skolkamrat en av alla huvudroller i drömmen, en kille som inte riktigt hör ihop med de andra från klassen. Han var enbart min kompis, för han var två år äldre och vi hängde ihop som ler och långhalm tills vi blev cirka vuxna. Sedan tappade vi kontakten lite och ingen av oss minns varför. Vi har aldrig varit ihop och vi har aldrig varit ens lite kära i varandra, bara skitnära polare. Men i drömmen var vi ett par, jag och kompisen alltså. Medan maken var skitledsen lite vid sidan om och jag hade väldiga huvudbryderier om hur jag skulle tala om för maken att jag nog kanske var tillsammans med någon annan, fast jag hade bara glömt att tala om det för honom.
Jag gick alltså omkring och var ihop med en annan, medan både maken och jag var lite ledsna.
När jag berättade om den drömmen för en kompis berättade hon att hon hade drömt att hon gifte sig med sin exman, medan hennes nuvarande man stod bredvid och ledset tittade på medan hon blev fru.
Ungefär samma dröm. Vi är ihop med någon vi inte vill vara ihop med och både vi och våra män är lite sorgsna över det.
VAD betyder det?
Det är den enda delen av alla konstigt argledsna drömmar jag har haft den senaste veckan som jag inte förstår. Och jag är ju inte ensam om att drömma det heller.
Vad har vi för diagnos och hur många fler har drömt det?
Ps: Det positiva i att drömma om helt annan huvudrollskompis den senaste veckan är att man faktiskt ringer upp. Jag vågade inte annat. Saknaden var ömsesidig och nu skall vi skärpa oss.
