Han lever…

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Han lever…

…och jag med.

Men det var jävligt nära att han strök med. När jag kom upp igår morse hade han tömt och fyllt diskmaskinen, och tagit vara på maten. Men…stekpannan stod kvar odiskad. Och det gick inte att hitta maten i kylskåpet när jag skulle käka lunch. Jag letade i en kvart, och jag letar inte genom att stirra mig vindögd i kylskåpet – den fanns helt enkelt inte.

När karlfan kom hem från jobbet frågade jag var han gjorde av maten. Hoppla pålle, han hade visst tagit vara på den och ställt in den i kylen. Men sedan drabbades han av den stora hungersnöden lite senare på kvällen, när jag och blodtrycket nanade kudde, och skulle bara ta lite köttfärs på en macka. Köttfärsen var tydligen så HIMLA god att han inte kunde sluta äta, så han hade moffat i sig allt som var kvar.

Alltså, jag åt en normalportion efter jobbet, han åt två. Och sedan åt han då tydligen resten. Utan att tänka på att jag skulle ha den till lunch. Jag kastar pärlor för svin, och vi har dessutom två vitt skilda åsikter om hur man styr upp i köket efter maten.

Jomensåatte…imorgon skall jag gå på stan och shoppa. Herregud vad jag skall shoppa.

Förmildrande omständigheter

Posted on | by Victoria | 2 Comments on Förmildrande omständigheter

Jag har suttit och lyssnat på mannen som letat efter en sladdjävel. Och det pyr ur öronen på mig av dåligt återhållen ilska. Herregud vad karlar är dåliga på att leta, och HERREGUD vad de absolut inte kan göra två saker samtidigt. I detta fallet leta och lyssna/prata.

När vi kom innanför dörren svängde jag ihop spaghetti och köttfärssås,  medan han satt på arslet i soffan. I samma ställning som vanligt. Näsan i iPaden och med TV:n på pensionärsvolym. Efter maten bad jag honom ta hand om disken och ställa undan maten som blev kvar, men se det kunde han inte göra, för han var TVUNGEN att hitta den superviktiga sladden omedelbumsdirekt. Och det som får näshåren att krulla sig allra mest är att sladden är så jäkla oviktig. En laddsladd till ett headset som han inte har använt på flera veckor, hur jävla viktigt kan det vara?

Först kollar han i soffbordet, på min sida soffan, och säger att han VET att han kom in med laddsladden och att jag SÄKERT hade städat bort den. Jomenellerhur att jag har. Men att hitta en sladd genom att stirra sig vindögd i soffbordsfacket i en kvart är tydligen absolut bästa sättet. Efter det kan man ju ställa sig på en pall och ställa sig och stirra lika länge på hyllan där dekoder och lite andra tv-pryttlar står. SJUKT effektiv letning. Eller inte.

Sedan hör jag honom rumsa runt i köket i en kvart. Tänker att han kanske tog sitt förnuft till fånga och styrde upp det jag bad honom om. Men näe, han letade igenom medicinskåpet efter sladden. Medicinskåpet? Kom tillbaka till vardagsrummet och fortsatte upplysa mig om hur han faktiskt mindes EXAKT var han haft kartongen med laddaren, och att jag minsann skulle hjälpa honom att leta för att det var jag som hade flyttat på den.

Där brast det, och jag talade om för honom att han var helt jävla dum i huvudet. Att han har ett korttidsminne som en guldfisk, och att han ALDRIG hittar något som han letar efter. NÅGONSIN.

Då sprang han ut till bilen för att kolla om den låg där. För nu hade han minsann letat överallt och bilen var sista stället. Och där var den såklart inte heller.

För exakt en minut sedan gick han ut i hallen, prasslade i sin jackficka, och kom tillbaka och såg skamsen ut med en sladd i handen. Den där sladden som han faktiskt VISSTE att han hade lagt “här eller där” och som jag hade städat bort.

En timma letade han. En timma där jag blev argare och argare för att kulminera i ett raseriutbrott. Och nu sitter han i soffan igen med näsan i iPaden och något pisstrist program på TV. Och i köket har inte ett skit hänt, mer än att hela medicinskåpet är utplockat.

Nu tänker jag ta mitt skyhöga blodtryck och gå och lägga mig. Och ser köket likadant ut imorgon så postar jag skilsmässopappren. Eller dräper honom litegrand. Det måste gå att hänvisa till förmildrande omständigheter – för det finns ingen shopping i världen som kan rädda min mentala hälsa just nu.

 

En av helgens triggerpunkter – som failade totalt

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on En av helgens triggerpunkter – som failade totalt

Jag är numera ett fulltime brillmongo. Jag och mina glasögon skall leva unhappily ever after. Jag som alltid levt med linser. För ett par år sedan började jag få barnsjukdomar i ögonen, vilket betyder att den dolda skelningen som varit svindold inte är det längre. Den var så dold att inte ens mina optiker har märkt att det har varit något medfött, tills den dagen jag var ute och körde bil och upptäckte att jag inte hade en susning om ifall bilarna omkring mig låg framför mig eller i filen bredvid. Jomen tjenare vilket dubbelseende. TV-apparaten blev två, och hela livet blev dubbelt.

Efter att ha träffat ortoptister, optiker, ögonläkare och vanliga läkare visade det sig att den medfödda skelningen (som inte syns – även om det känns som att jag ser ut som Marty Feldman), har varit hanterbar så länge jag varit ung och spänstig (HAH). Äldre = förslappade muskler precis överallt, så även ögonmusklerna. De orkade helt enkelt inte justera synen på egen hand, så allt som var ett blev två, över natten. No more linser för mig. Svintjocka prismaglas, brytningsfel, närsynt och långsynt går inte att justera med linser. Och, det är väl förvisso helt okay, eftersom linser är för vegetarianer (OJ vad rolig jag är).

Men nu börjar det våras, eller somras till och med. Och jag insåg att alla mina surt förvärvade och svinsnygga solglajjor aldrig mer kan användas. Herregud, jag har samlat på solisar i åratal, och har en gedigen samling med sjukt snygga brillor. Burberry, Dior, LV…you name it och jag har dem. Herregud som det retar mig att jag inte kan ha dem mer, eftersom solglasögon kräver linser då jag är blind som en fladdermus.

Så, hög tid att skaffa solisar med styrka. Med glas som colabottnar, precis som mina vanliga glajjor. Hade dejt med optikern igår, och en kravlista lång som en dassrulle. Och jag hade bestämt mig för att INTE kolla på priset, då jag vet att mina specialglas kostar en triljon pengar.

Tänkte att jag ville ha solisar som är moderna mer än en kvart åtminstone, så efter att ha bökat i en timma bestämde jag mig för att aviator funkar…jämt. Och spegelglas ville jag ha, helst blå. Så det blev till slut dessa:

rayban

Fast med silvergrå båge och polariserade. Polariserade glasögon rockar för övrigt när man har båt eftersom man nästan får röntgensyn, och därmed ser igenom vattnet. Oerhört praktiskt att se havsbotten innan man går på grund istället för efter.

Nåväl. Det blev ju ingen billig historia, men det struntade jag i eftersom det är ENDA chansen att överhuvudtaget kunna ha solisar. De kommer kosta runt 7000 spänn, och det är så mycket att snåltarmen drar ihop sig i ren chock. Och min snåltarm är rätt tjock. Men som sagt, skit samma.

Mitt första försök att irritera maken på tillbakaresedagen var att komma hem från optikern igår och näbbgäddigt säga “jag har köpt SVINDYRA solglasögon, basåruvet”. Och när han fick höra priset dog han lite och ögonen började rulla i sina egna ögonhålor. “7000 spänn för solglasögon, är du inte riktigt…”. Sen kom han inte längre, utan hämtade sig och sa “mja, mjo…det är ju förstås klart att du skall ha eftersom du inte kan ha linser längre, och man klarar ju sig inte utan solglasögon”.

Fail! Totalfail.

Och den enda trösten är att jag kommer ha sjukt snygga solbrillor om ett par veckor. För första gången på ett par år.

 

Åsikta mig hit och dit

Posted on | by Victoria | Leave a Comment on Åsikta mig hit och dit

Jag är så infernaliskt trött på åsikter. Till och med på mina egna. Vilket betyder att jag är infernaliskt trött på mig själv, om jag nu ändå skall ha en släng av självinsikt.

Vi veckopendlar, eller helgpendlar if you will. Jobbar i Göteborg och bor i hus och gör mest inget alls annat på veckodagarna. Om inte soffhäng räknas som en sysselsättning. På helgerna flyr vi till den mindre västkuststaden och övernattningslägenheten/båten där vi har ett socialt liv och träffar andra människor än varandra. Varje helg, femtioelva miljarder helger per år. Vi åker upp på fredag eftermiddag, och varannan helg åker vi tillbaka till Göteborg på söndag kväll, varannan på måndag kväll. Och VARJE helg ägnar vi ett ansenligt antal timmar på tillbakaresedagen med att bråka. Söndagsångest i kombination med tvåtimmar bilresa till tråkboendet och jobb gör att man (jag) blir fullkomligt skogstokig. Då plockar jag fram varenda liten detalj som jag retar mig på under helgen, får omedelbar och akut upplysningsplikt och talar om ALLT dåligt med maken tills jag har fått honom lika förbannad som jag. Vilket är jättelätt och går asfort på söndagar/måndagar. Så bråkar vi tills taket lyfter sig, sedan sitter vi i bilen och pyr av ilska båda två och sedan pratar vi ytterst lite med varandra tills det är läggdags. Dagen efter är det måndag/tisdag, och då har vi glömt världskriget från gårdagen och livet lallar på i vanlig ordning.

Igår var det tillbakaresedag, och jag kom inte på en ENDA grej som jag kunde dra upp i efterhand, snarare tvärtom – jag kunde bara tänka på bra saker. Men jag hade ju fortfarande måndagsspunk och ett desperat behov att kissa på hela världen. Åtminstone maken.

Vad gör jag? Jo jag bestämmer mig för att vara NOBEL, och faktiskt berömma honom för att han inte retat livet ur mig under helgen. Där borde man inse att man är helt pantad. När man säger något i stil med “gud vad bra du har skött dig under helgen och faktiskt inte retat livet ur mig speciellt mycket” och mannen skiner upp som ett barn på julafton och svarar “jasså inte – det var roligt att höra”. Ännu mer pantad blir man när det svaret tydligen är så in i bänken irriterande att man fortsätter med att säga “…MEN, du kunde väl för fan ha <insert valfritt påhittat irritationsmoment här>”. Enbart för att man känner att man tydligen var ett under av positivitet och att det var irriterande i sig. Positiv på en tillbakaresedag. Vafalls?

Jodå, jag lyckades få igång ett minibråk. Inget taklyftarbråk dock, men tillräckligt för att ge mig en pervers tillfredsställelse för stunden.

Idag ger det mig följande tankar, så här i eftertankens kranka blekhet:

1. Jag är helt sjuk i huvudet
2. Jag är en PMS-kossa
3. Vi måste flytta (dvs få jobb i lilla staden så vi slipper jobba i stora staden och därmed slippa dessa förbannade resedagar – men det är omöjligt eftersom alla jobb är restaurang/turism/handel)
4. Jag spyr på mig själv och mina påhittade åsikter
5. Och det gör fan inte saken bättre att det är så oerhört LÄTT att dra igång något med alfahanen jag bor med
6. Attacker av självinsikt suger, och det skall man tala väldigt tyst om
7. Vissa “åsikter” kan man ju FÖRSÖKA hålla käft om
8. Lobotomi?

Men, om jag skall rädda min egen mentala hälsa så måste vi flytta. Eller hitta ett lagligt sätt att få Valium intravenöst en dag i veckan. Hellre zombie än ett skitargt miffomonster.

Fyfan vilken jävla kärring jag är. Men det är å andra sidan han jag delar tak med också.

Men va?

Posted on | by Victoria | 6 Comments on Men va?

Jag skall på bröllop i Barcelona i juli, min amerikanska kusin gifter sig med en spanjorska och det är fullt pådrag. Och jag har tyckt att detta har varit dödslarvigt sedan dag ett. Vilket är en smula taskigt antar jag, eftersom jag älskar min kusin och han är som en brorsa eftersom vi växt upp ihop. MEN, han har varit gift förut (long story, hans exfru är underbar men hon råkade bli flata – så det sket sig – när jag och maken var där dessutom så vi gick igenom deras separation sittande på första parkett….herregudihimmelen säger jag bara), och de där spanjorerna är ju katoliker. Många av dem i alla fall, och den blivande frun råkar vara det.

Så, när det gäller kusinens förra äktenskap räckte det inte med skilsmässa. Nähädå, det skulle minsann annulleras av påven också. Annars vägrade varenda spansk präst att faktiskt viga dem. Det var det första tramset. Nästa steg är att vi alla blivit tillsagda att inte TALA om hans förra äktenskap. För ingen vet om det förutom hennes absolut närmsta familj. Och det är ju dessutom annullerat, så det har ju tydligen inte hänt, eftersom den abdikerade påven har sagt sitt. Påven är en lurig rackare som alltså kan ta bort 15 års äktenskap bara genom att säga…abrakadabra?

Jamen gissa om jag tycker att allt är dödslarvigt, och bara håller god min för familjens skull (min familj, inte hennes)?

Sen är det bröllop i dagarna femtioelva. Vi skall vara i Barcelona i 10 dagar. Betala sjukt mycket pengar för hushyra i en vecka, sedan LÖJLIGT mycket pengar för att bo på slottet där bröllopet skall vara. Om jag inte minns fel så kostar de två nätterna sisådär 600 euro. Vi snackar en tiodagars påtvingad “semester” som i runda slängar kommer kosta runt 30 papp. Ännu fånigare blir det att vi var på hans första bröllop. I USA. Det bröllopet som aldrig ägt rum alltså. Och det var nog banne mig det roligaste bröllop jag någonsin varit på, så HUR exakt låtsas man om att det inte har hänt?

För ett par veckor sedan blev jag tillfrågad om jag ville läsa en rad i kyrkan. Och det är klart jag gör, har jag hållit god min så här länge kan jag lika gärna fortsätta.

Idag fick jag mailet med min text som skall reciteras. Och nu är det inte långt kvar tills den där goda minen går käpprätt åt helvete. Jag skall säga följande:

“P:/ For the peace of the world, that a spirit of respect and forbearance may grow among nations and peoples, we pray to you, O Lord. We pray to the Lord

R:/ Lord, hear our prayer…”

Är det bara jag som läser det och hör mig själv stå viftande som en amerikansk tv-pastor? Någon själahelande, pengakåt lurendrejare som talar i tungor?

O Lord! Det här kommer inte att gå. Det finns inte en chans att jag inte kommer börja skratta. Och högst troligt prata om hans förra bröllop vid fel tillfällen. Jag kommer få abdikera som kusin efter den här tillställningen.