På riktigt! Jag och min kamrat Jenny bestämde för ett par veckor sedan att vi skulle dels säga något vänligt till våra män, och dels sparka ut datorn från samkvämsrummet. Det vill säga, använda vardagsrummet till något vettigt som att faktiskt kolla på TV istället för att ha TV:n påslagen med näsan i datorn/iPaden. I hennes fall är det dessutom SJUKT viktigt att det är en svensk film på TV så hon kan multitaska, lyssna på filmen, hamra på datorn/paddan – och lite sådärvidsidanom konversera med sin käresta.
Vet inte hur just det har gått för henne, men jag vet hur det har gått för mig. Inte. Så. Bra!
Det snälla lyckades jag ju med i cirka fem minuter innan helvetet bröt löst. Efter det har det inte varit så många tillfällen att faktiskt vara naturligt snäll. För den senaste veckan har jag mest funderat över vilket som är enklast. Köpa en hörapparat till maken. Köpa en megafon till mig. Operera in ett chip i makens hjärna som triggar igång talcentrat på honom (så att han faktiskt SVARAR om han nu till nöds skulle höra mig).
Eller bara mörda honom långsamt genom att faktiskt operera in megafonen istället. Misstänker att det får bäst effekt.
I alla fall. Nätet dog i Strömstad. För att vi har “fri surf” som då är begränsad till 20gb per månad. Jättefritt, verkligen. Men vi har bara haft problem med strypt surf i ett par månader och fattar liksom inte varför. Har ringt Felia om det tidigare, för att jag inte KAN göra det mest enkla jobb utan att ha connection med the interwebz. Men nu ringde jag direkt när det blev klister i ledningarna…och får reda på att anledningen till att vi inte haft problem innan INTE är att vi håller oss runt och under 20gb per månad. Anledningen är att Felia har gjort fel, och missat att lägga spärren på abbonemangen – när snubben på kundtjänsten kollade bakåt ett halvår så hade vi ett snitt på 100-120gb. Jomen tjena? Att köpa till 10gb gick såklart att göra, men efter att säljare hade sagt var priset var (200 spänn – vilket hela vårt abbonemang kostar), samt lite nonchalant även påpekat att vi MINSANN hade det billigaste i SVÄRJE. Ingen annan leverantör kommer tydligen i närheten av de priserna och den ooooerhört svinbra “fria surfen”.
Snabb koll medan snubben fortfarande var kvar i telefon visade att Tre hade fri surf med ett tak på 100gb för samma pris som Felia, Tele2 hade 20 kr lägre månadskostnad och ett tak på 80gb per månad.
Då bad jag Felia äta bajs. Och var tre dagar utan internet. Dvs mitt drömscenario. Som jag aldrig trodde skulle hända. OJ vad jag skulle vara social, och OJ vad jag skulle göra andra saker. Som kanske tex umgås och vara snäller. Läsa böcker. Göra allt det där man gjorde före internätet fanns.
Jomen det gick ju bra. Eller inte. Dag två med skitprogram på TV hade jag jobbat upp mig till ett riktigt hagg-vansinne, för vid varje småpratsförsök sa mannen “Va?” minst tre gånger. Karlar kan verkligen inte lyssna medan de tittar på TV, inte ens i de fucking reklampauserna. Först blev jag monsterarg. Sen spelade jag ut martyrkortet. Efter det vrålade jag något i stil med att jag skulle skilja mig för att det ändå var helt poänglöst eftersom han inte lyssnar på något. Jag lovar, efter två dagar när man har varit Dagens EKO, eeeekkkkkoooo, eko och karln fortsätter säga “Va?” – då blir man en insta-hagga och kan man klura ut mängder med mordsätt. En ukulelesträng runt halsen hade varit jävligt underhållande. Och tillfredsställande.
Men. Det värsta av allt. Jag läste faktiskt ut en bok. Umgicks med kompis på krogen. Hängde med lite random äldre släktingar som jag är dålig på att hänga med. Trimmade ena hunden så han har sommarfrisyr. Hela tiden med en gnagande stresskänsla i kroppen.
I min utopi skulle det vara AVSTRESSANDE att inte ha nät. Pah! Vilken bluff. Nu är det söndag och jag är tillbaka i huset med fritt internet på riktigt. Och var jag stressad tidigare, så är det inget mot vad jag är nu. Först skall ju Facebook kollas av, och sen…ja…alltså, det är bara att inse att man faktiskt jobbar rätt mycket när man sitter och slökollar film med ena ögat och interwebzar med det andra. Så nu skall jag ta igen tre dagar med jobb. På en dag. Och massa mer.
Jag längtar till den dagen som jag kan ligga och läsa mina älskade böcker utan att vara spänd som en sträng. Så jäkla spänd att jag fick muskelspasmer i ljumsken (ljuger inte).
Det brukar heta “barn av vår tid”. Jag är en medelålders grinig hagga av min tid. Och måste ha avvänjning från nätet. Jag och fjortisarna liksom.
Nu skall jag stressova. Med en hund på magen. Det är tydligen det bästa sovstället sedan en vecka tillbaka. Jag får njuta medan han fortfarande ligger inne med fjädervikt, som fullvuxen lär han strypa andningstillförseln och blodcirkulationen. Gör han det lär jag ju inte vara stressad mer i alla fall.
