Jag är så infernaliskt trött på åsikter. Till och med på mina egna. Vilket betyder att jag är infernaliskt trött på mig själv, om jag nu ändå skall ha en släng av självinsikt.
Vi veckopendlar, eller helgpendlar if you will. Jobbar i Göteborg och bor i hus och gör mest inget alls annat på veckodagarna. Om inte soffhäng räknas som en sysselsättning. På helgerna flyr vi till den mindre västkuststaden och övernattningslägenheten/båten där vi har ett socialt liv och träffar andra människor än varandra. Varje helg, femtioelva miljarder helger per år. Vi åker upp på fredag eftermiddag, och varannan helg åker vi tillbaka till Göteborg på söndag kväll, varannan på måndag kväll. Och VARJE helg ägnar vi ett ansenligt antal timmar på tillbakaresedagen med att bråka. Söndagsångest i kombination med tvåtimmar bilresa till tråkboendet och jobb gör att man (jag) blir fullkomligt skogstokig. Då plockar jag fram varenda liten detalj som jag retar mig på under helgen, får omedelbar och akut upplysningsplikt och talar om ALLT dåligt med maken tills jag har fått honom lika förbannad som jag. Vilket är jättelätt och går asfort på söndagar/måndagar. Så bråkar vi tills taket lyfter sig, sedan sitter vi i bilen och pyr av ilska båda två och sedan pratar vi ytterst lite med varandra tills det är läggdags. Dagen efter är det måndag/tisdag, och då har vi glömt världskriget från gårdagen och livet lallar på i vanlig ordning.
Igår var det tillbakaresedag, och jag kom inte på en ENDA grej som jag kunde dra upp i efterhand, snarare tvärtom – jag kunde bara tänka på bra saker. Men jag hade ju fortfarande måndagsspunk och ett desperat behov att kissa på hela världen. Åtminstone maken.
Vad gör jag? Jo jag bestämmer mig för att vara NOBEL, och faktiskt berömma honom för att han inte retat livet ur mig under helgen. Där borde man inse att man är helt pantad. När man säger något i stil med “gud vad bra du har skött dig under helgen och faktiskt inte retat livet ur mig speciellt mycket” och mannen skiner upp som ett barn på julafton och svarar “jasså inte – det var roligt att höra”. Ännu mer pantad blir man när det svaret tydligen är så in i bänken irriterande att man fortsätter med att säga “…MEN, du kunde väl för fan ha <insert valfritt påhittat irritationsmoment här>”. Enbart för att man känner att man tydligen var ett under av positivitet och att det var irriterande i sig. Positiv på en tillbakaresedag. Vafalls?
Jodå, jag lyckades få igång ett minibråk. Inget taklyftarbråk dock, men tillräckligt för att ge mig en pervers tillfredsställelse för stunden.
Idag ger det mig följande tankar, så här i eftertankens kranka blekhet:
1. Jag är helt sjuk i huvudet
2. Jag är en PMS-kossa
3. Vi måste flytta (dvs få jobb i lilla staden så vi slipper jobba i stora staden och därmed slippa dessa förbannade resedagar – men det är omöjligt eftersom alla jobb är restaurang/turism/handel)
4. Jag spyr på mig själv och mina påhittade åsikter
5. Och det gör fan inte saken bättre att det är så oerhört LÄTT att dra igång något med alfahanen jag bor med
6. Attacker av självinsikt suger, och det skall man tala väldigt tyst om
7. Vissa “åsikter” kan man ju FÖRSÖKA hålla käft om
8. Lobotomi?
Men, om jag skall rädda min egen mentala hälsa så måste vi flytta. Eller hitta ett lagligt sätt att få Valium intravenöst en dag i veckan. Hellre zombie än ett skitargt miffomonster.
Fyfan vilken jävla kärring jag är. Men det är å andra sidan han jag delar tak med också.