Jag skall på bröllop i Barcelona i juli, min amerikanska kusin gifter sig med en spanjorska och det är fullt pådrag. Och jag har tyckt att detta har varit dödslarvigt sedan dag ett. Vilket är en smula taskigt antar jag, eftersom jag älskar min kusin och han är som en brorsa eftersom vi växt upp ihop. MEN, han har varit gift förut (long story, hans exfru är underbar men hon råkade bli flata – så det sket sig – när jag och maken var där dessutom så vi gick igenom deras separation sittande på första parkett….herregudihimmelen säger jag bara), och de där spanjorerna är ju katoliker. Många av dem i alla fall, och den blivande frun råkar vara det.
Så, när det gäller kusinens förra äktenskap räckte det inte med skilsmässa. Nähädå, det skulle minsann annulleras av påven också. Annars vägrade varenda spansk präst att faktiskt viga dem. Det var det första tramset. Nästa steg är att vi alla blivit tillsagda att inte TALA om hans förra äktenskap. För ingen vet om det förutom hennes absolut närmsta familj. Och det är ju dessutom annullerat, så det har ju tydligen inte hänt, eftersom den abdikerade påven har sagt sitt. Påven är en lurig rackare som alltså kan ta bort 15 års äktenskap bara genom att säga…abrakadabra?
Jamen gissa om jag tycker att allt är dödslarvigt, och bara håller god min för familjens skull (min familj, inte hennes)?
Sen är det bröllop i dagarna femtioelva. Vi skall vara i Barcelona i 10 dagar. Betala sjukt mycket pengar för hushyra i en vecka, sedan LÖJLIGT mycket pengar för att bo på slottet där bröllopet skall vara. Om jag inte minns fel så kostar de två nätterna sisådär 600 euro. Vi snackar en tiodagars påtvingad “semester” som i runda slängar kommer kosta runt 30 papp. Ännu fånigare blir det att vi var på hans första bröllop. I USA. Det bröllopet som aldrig ägt rum alltså. Och det var nog banne mig det roligaste bröllop jag någonsin varit på, så HUR exakt låtsas man om att det inte har hänt?
För ett par veckor sedan blev jag tillfrågad om jag ville läsa en rad i kyrkan. Och det är klart jag gör, har jag hållit god min så här länge kan jag lika gärna fortsätta.
Idag fick jag mailet med min text som skall reciteras. Och nu är det inte långt kvar tills den där goda minen går käpprätt åt helvete. Jag skall säga följande:
“P:/ For the peace of the world, that a spirit of respect and forbearance may grow among nations and peoples, we pray to you, O Lord. We pray to the Lord
R:/ Lord, hear our prayer…”
Är det bara jag som läser det och hör mig själv stå viftande som en amerikansk tv-pastor? Någon själahelande, pengakåt lurendrejare som talar i tungor?
O Lord! Det här kommer inte att gå. Det finns inte en chans att jag inte kommer börja skratta. Och högst troligt prata om hans förra bröllop vid fel tillfällen. Jag kommer få abdikera som kusin efter den här tillställningen.