Förmildrande omständigheter

Jag har suttit och lyssnat på mannen som letat efter en sladdjävel. Och det pyr ur öronen på mig av dåligt återhållen ilska. Herregud vad karlar är dåliga på att leta, och HERREGUD vad de absolut inte kan göra två saker samtidigt. I detta fallet leta och lyssna/prata.

När vi kom innanför dörren svängde jag ihop spaghetti och köttfärssås,  medan han satt på arslet i soffan. I samma ställning som vanligt. Näsan i iPaden och med TV:n på pensionärsvolym. Efter maten bad jag honom ta hand om disken och ställa undan maten som blev kvar, men se det kunde han inte göra, för han var TVUNGEN att hitta den superviktiga sladden omedelbumsdirekt. Och det som får näshåren att krulla sig allra mest är att sladden är så jäkla oviktig. En laddsladd till ett headset som han inte har använt på flera veckor, hur jävla viktigt kan det vara?

Först kollar han i soffbordet, på min sida soffan, och säger att han VET att han kom in med laddsladden och att jag SÄKERT hade städat bort den. Jomenellerhur att jag har. Men att hitta en sladd genom att stirra sig vindögd i soffbordsfacket i en kvart är tydligen absolut bästa sättet. Efter det kan man ju ställa sig på en pall och ställa sig och stirra lika länge på hyllan där dekoder och lite andra tv-pryttlar står. SJUKT effektiv letning. Eller inte.

Sedan hör jag honom rumsa runt i köket i en kvart. Tänker att han kanske tog sitt förnuft till fånga och styrde upp det jag bad honom om. Men näe, han letade igenom medicinskåpet efter sladden. Medicinskåpet? Kom tillbaka till vardagsrummet och fortsatte upplysa mig om hur han faktiskt mindes EXAKT var han haft kartongen med laddaren, och att jag minsann skulle hjälpa honom att leta för att det var jag som hade flyttat på den.

Där brast det, och jag talade om för honom att han var helt jävla dum i huvudet. Att han har ett korttidsminne som en guldfisk, och att han ALDRIG hittar något som han letar efter. NÅGONSIN.

Då sprang han ut till bilen för att kolla om den låg där. För nu hade han minsann letat överallt och bilen var sista stället. Och där var den såklart inte heller.

För exakt en minut sedan gick han ut i hallen, prasslade i sin jackficka, och kom tillbaka och såg skamsen ut med en sladd i handen. Den där sladden som han faktiskt VISSTE att han hade lagt “här eller där” och som jag hade städat bort.

En timma letade han. En timma där jag blev argare och argare för att kulminera i ett raseriutbrott. Och nu sitter han i soffan igen med näsan i iPaden och något pisstrist program på TV. Och i köket har inte ett skit hänt, mer än att hela medicinskåpet är utplockat.

Nu tänker jag ta mitt skyhöga blodtryck och gå och lägga mig. Och ser köket likadant ut imorgon så postar jag skilsmässopappren. Eller dräper honom litegrand. Det måste gå att hänvisa till förmildrande omständigheter – för det finns ingen shopping i världen som kan rädda min mentala hälsa just nu.