Vi har en revisor. En barsk sådan, men grymt duktig. Vi betalar pengar till honom för att få lov att vara hans kund. Och när det gäller honom har kunden alltid fel. Fast han tjänar pengar på dem. I ärlighetens namn tjänar kunden pengar på att han gör sitt jobb bra också. Win-Win.

Jag gör den löpande bokföringen, han sköter deklarationen, och varje år sitter jag på hans kontor och tittar på honom där han sitter i sitt hav av papper. Han muttrar över papper i allmänhet och mina papper i synnerhet, och så skäller han ut mig lite då och då. Varje gång lika oklart vad felen egentligen är.

Jag har pärmar, excelfiler och alla upptänkliga papper med mig. Har hittills aldrig saknats ett enda papper. Men det behövs inte så mycket för att få en skopa ovett av honom.

Förra året ringde jag och beställde tid för deklaration samma dag som deklarationerna damp ner i brevlådan. Går liksom inte att beställa tid så mycket tidigare. Då fick jag en liten utskällning för att jag ALLTID ringer så sent. Ehum?

Maken har en tendens att glömma att skriva under sin egen deklaration, den brukar ligga framme för påskrivning i flera veckor innan det är dags. Men nog fan glömmer han det i alla fall. Då får jag ytterligare uskällning.

Revisionsbyrån envisas med att ha kontor mitt i city (och nu menar jag inte Strömstad, utan Gbg) och förra året fastnade jag i trafiken och kom 20 minuter för sent, men jag hade ringt från vägen och talat om att det hade hänt en olycka som jag satt fast i. När jag väl kom in på hans kontor skällde han så skjortan stod rätt ut.

Och jag började gråta!? Kunde dessutom inte sluta, så jag satt och fulgrät medan han deklarerade och muttrade.

Det var det där med vallningar. Klimakeriet FTW! Not!

I år slog jag alla rekord. Vi har byråanstånd hos dem, och jag skulle varit där igår. Såklart ringde han givetvis vid 17:00, och det slog mig som en stol i ansiktet. Jag hade för första gången verkligen glömt att jag skulle vara hos Revisor Hitler. Det absolut mest oförlåtliga. Så jag gjorde vad vilken människa med självbevarelsedrift som helst hade gjort. Jag gav fan i att svara. För att prata med Hitler när jag har restmigrän var inte aktuellt.

Snacka om domedagspling när det kom ett meddelande från röstbrevlådan. Inte ens det orkade jag lyssna på.

Imorse lyssnade jag på det. Och konstaterade en sak, han låter betydligt trevligare på telefonsvararen än vad han gör i verkligheten/när man pratar med honom i telefon.

Så jag ringde upp. Hade redan bestämt mig för att lägga mig platt. Ingen diskussion, ingen förklaring, inget försvar. Den här gången hade jag ju faktiskt gjort fel på riktigt. Till skillnad från alla andra år när han bara sitter och hittar på fel. Det har hittills aldrig ens saknats ett kommatecken i det jag lämnar ifrån mig. Allt dubbelkollas och trippelkollas för att minimera antalet muttrande utskällningar. Men då händer det att jag är modig och säger emot, för att jag kan bli tokless på att han skäller utan anledning. Eller hittar på fel som inte finns.

Den här gången förekom jag. Jag sa att jag var idiot. Att jag förstod om han inte hade tid. Att jag tar boten från skatteverket utan att knota. Att det inte fanns några som helst ursäkter eller bortförklaringar. Att han bara kunde tala om för mig om vi skulle strunta i det och jag skulle leta efter en ny revisor och att makten låg hos honom.

Då slutade han skälla innan han ens hunnit börja. Sa att jag var tvungen att infinna mig på fredag, or else!

Och det kan jag ju inte, eftersom jag inte är i Gbg, så jag sa det. Och drog allt det där med idiot, mitt fel, ingen bortförklaring etc etc…igen.

Då började han ifrågasätta varför jag inte kunde vara i Gbg på fredag. Att jag faktiskt var tvungen att komma. Hans tid, hans regler. Och jag började nästan fnissa (men vågade såklart inte). För att jag bara helt enkelt inte KAN åka ner, trots att jag fuckat upp! Precis som Hitler bokar även jag upp min tid, men jag gick inte in i detalj utan sa bara helt enkelt att jag tyvärr inte har möjlighet. Hade jag haft möjlighet hade jag promenerat ner, men jag kan inte. Och ville bara ha svar på om det gick att lösa, eller vad jag skulle göra. Var ytterst noga med att uppbringa all respekt för hans dyrbara tid.

Och karln har fortfarande inte skällt på mig en enda gång? Svaret från honom blev:

– Jamen det är ju SYND att betala onödiga böter, skicka in deklarationen och skriv att den skall kompletteras så löser vi det senare.

Alltså VA? I ren chock svimmade jag nästan. Medgörlig, hade fortfarande inte skällt, var lösningsbenägen till skillnad från att vara en problemhittare där inga problem finns.

Jag sa bara “tack, då gör jag så, och så hör jag av mig när jag är tillbaka i Gbg nästa vecka?”.

Ja, det gick bra. Enligt den arge revisorn.

Och DÅ kom allt uppdämt som jag antagligen sabbat genom att erkänna mina brister:

– Jag hade faktiskt tänkt SKITA i att ringa när du inte kom!
– Det är ju inte MITT problem om du får böter!
– Jag vill inte att du ringer förrän varenda papper är i ordning och du är KLAR!
– Inga mail eller andra dumma frågor, GÖR bara det du skall för en gång skull!
– Händer det igen så SKITER jag i dig!
– Kommer du EN MINUT för sent kan du vända i dörren! (jag måste campa utanför revisionsbyrån natten före)

Jag tror jag skall sadla om och bli revisor. Det måste vara ett av de få privata yrken som har en timpeng på tusentals kronor, och som får gapa och skrika på sina kunder hur mycket som helst.

Applicera ett revisorbeteende på vilken annan kundservice/support som helst. Det finns inte en sportslig att man hade behållt en sådan leverantör.

Nu skall jag kolla mina kommatecken en miljard gånger. Och förvänta mig en utskällning som heter duga när jag väl kommer dit. För då jävlar har han garanterat laddat.

Den dagen – den sorgen.

Jag ser INTE fram emot det. Men det är skönt när det är över.