Först hängav jag mig åt Veckans Nu. Och känner mig mätt på skvaller, samt lite lyckligare av att veta att det vackra folket har problem de med. Men som sagt, bara lite dyrare problem, procentuellt som våra i relation till respektive inkomster antagligen. Nu känner jag att jag har den världen under kontroll. Skönt.

Då läste jag lite Aftonblad. Jag borde inte bli så förvånad, men alltså…en gång i tiden var det hyfsat okay att läsa tabloidtidningarna. Nu är det ingen större skillnad på Aftonbladet och Hänt Extra. Men det kändes som att den här artikeln borde ha legat i En Ding Ding Värld, och inte i kvällspressen.

Dingvärlden har inte funnits som tidning på en herrans massa år. Nu anar jag någon slags konspiration. Har den förre chefredaktören på den nedlagda tidningen tagit anställning på Aftonbladet?

Dingvärlden var åtminstone öppna med att de var en skämttidning. Aftonbladet tar sig själv på största allvar. Det verkar vara det som skiljer dem åt. Eller är det paret på bilden från tidningen ovan som återkommer i Aftonblaskan med sina kopuleringsproblem?

Vem vet. Teorierna hopas.

Jag är besatt av skvaller. Fullständigt och totalt. Det har till och med gått så långt att mannen i mitt liv vet vilken tidning som är min favorit och ifall jag redan läst det numret. Har jag inte läst det så köper han tidningen till mig. Då blir jag jättekär i honom. På riktigt så är det kanske den mest romantiska gesten jag vet (vilket antagligen säger mer om mig och oss än om romans i största allmänhet). Skit i vit limousin och åttiofem röda rosor. Ge mig en Veckans Nu utan att jag bett om det.

Den här fick jag i måndags, men har inte hunnit läsa den. Det skall jag göra idag, den ligger här bredvid mig som frukostlektyr. Och jag skall få reda på allt om Justin Biebers barn, kolla på snygga outfits och fula outfits och helt crazy outfits på röda mattor lite varstans.

Jag är alltså inte en frisörläsare. Jag betalar gladeligen för att uppdatera mig. För jag hade inte haft en susning om vem en enda kändis var om jag inte var beroende av skvallertidningar. Och det är något mysigt lyteskomiskt i att läsa om det fina folkets tutt- och rumpchocker. Misslyckade operationer, och kokainmissbruk. Som Morgan och Ola-Conny fast i tjusigare kläder och dyrare (o)vanor.

Gör det mig till en ytlig skit? Det hoppas jag.

Godmorgon och trevlig frukost.

Jag hade ju tex missat Kicken om det inte varit för Veckans Nu. Då hade han bara varit en krullig man i mängden.