…men hur mycket man än storbölar hos tandläkaren så blir det aldrig gratis. Snarare tvärtom. Och idag var jag en o-proffessionell gråterska av rang, så det blev svindyrt. Sköterskan torkade lika mycket tårar som vattenskvätt.

Och ja, jag har gråtit mig till en gratis brazilian, inte med mening utan för att det faktiskt gick käpprätt åt skogen – mer om det en annan gång.

Det finns ett par saker jag inte förstår. Eller kanske ganska många, men nu menar jag de som är vardagliga inslag, som tandläkaren.

Jag har gått hos SÅ många olika tandläkare, allt från specialkliniker med lustgas till tandläkare som inte “tror” på bedövning (hela min uppväxt i Folktandvården, sadistisk tandplågare som vägrade bedöva – verkligen svårt att räkna ut varför jag gråter och är skräckslagen 30 år senare).

Jag går in hos tandläkaren, hinner knappt säga mitt namn innan jag har talat om att jag är skiträdd. Tandläkarna tror antagligen att jag heter VICTORÄDD! Och så hamnar man i den där förbannade stolen. Och hittills har jag inte mött en tandläkare som inte misstar min likstelhet och totala tystnad i stolen för orädsla istället för panisk kramp och stillaliggande enbart för att lidandet skall gå snabbt. Brukar spänna mig så mycket att jag stryper blodtillförseln på lite olika random ställen, och får pruttont i nacke och rygg. En gång låg och höll en spegel som jag tryckte in i handen i en timma utan att vara medveten om det. Efter det besöket hade jag inte bara en bedövad käft, utan även en bedövad hand, med ett djupt lila spegelkantsmärke över hela handflatan.

Nåväl, för ett par månader sen (ja, det är SÅ lång väntetid hos min tandläkare) bet jag av en ganska stor bit på framtanden. Ursnyggt, verkligen. Jag har lärt mig prata och le utan att visa tänder. Kan till och med gapflabba utan att visa tänder, och det är ju nästan CV-material. Men today was the day for lagning.

– HEJJAGHETERVICTORÄDD!!! Men jag är inte rädd för bedövningssprutan. Jag älskar bedövningssprutor. Skulle vilja mejka sweet sweet love to bedövningssprutan.

Men det jag inte visste var (men borde såklart kunnat räkna ut) att när man skall rädda två framtänder så får man sprutorna i tandköttet någonstans rakt under näsan. Först började tårarna rinna för att det var ett tårkanalsställe att sätta nålar. Och sen…sen var jag glad att tandläkaren hade munskydd. För det framkallade även en helt okontrollerad nysning.

Och där lade jag antagligen ribban för vår framtida relation. Det är synnerligen oartigt att nysa i ansiktet på en medmänniska, tandläkare eller inte. Som att bajsa på gynekologen ungefär.

Men, jag tycker om när de pratar med mig. Jag visste att ett hål skulle lagas, och jag fullkomligt avskyr när de pratar över huvudet på mig på tandläkarhebreiska.

Tandis: – Dental sju-fem, distort rabadash, ge mig ettan och ta fram inkafremush.

Sköterska: – Tihi, oj…jag har förlagd inkafremushen, vänta skall jag hämta en ny.

Och det är någonstans där jag börjar grina. För att de har en hemlig klubb om mina tänder och jag får inte vara med. Och jag kan inte ens säga att jag vill vara med, för munnen är full med andras fingrar och deras plastmojänger.

Men idag löd även konversationen som följer.

Tandis: – Åh vet du, jag tog en visdomstand på Stefan i fredags, tre supertunna rötter som alla gick åt varsitt håll. Men det gick bra faktiskt. (FAKTISKT?? Tvivlade han på att han skulle klara en visdomsdragning?)
Sköterska: – TIHI…så bra. Skulle inte han åka till Amsterdam i helgen?
Tandis: – Jodå, han har åkt. Och oj vad bra det gick för honom, hans tatueringstider är helt slut, de tog slut på nätet långt innan han åkte.
Sköterska: – Oj oj…då måste han vara duktig.
Jag:– …..? (Säger inget alls, men tänker wtf om ni skall flirta/catcha upp helgen/prata om polare som tatuerar i Amsterdam så gör för fan det på kafferasten – INTE över huvudet på kärringen som ligger och grinar av skräck)

Nu har jag i alla fall två lagade framtänder. Och kommer förhoppningsvis kunna tugga ordentligt igen, vilket ju är himlans trevligt. Inget ont som inte har något gott med sig och man kan ju försöka se mörkret från den ljusa sidan.

Jag känns lättast igen på snoret. Och att jag krampaktigt håller i en ryssburk.

Ljuset i änden av tunneln är inte alltid ett tåg. Ibland är det en tandläkarlampa.