Jag samlar på massvis med saker. Skor, hundar, blåmärken och tydligen även på högskolepoäng. Det sistnämnda skulle man ju lätt kunna tro att det är en positiv sak, att man liksom förkovrar sig och blir smart och att man är duktig.
Mhmm, så SKULLE det ju kunna vara. Eller så samlar man på dem för att man har haft lite svårt att bestämma sig för vad man skall bli när man blir stor. Mitt senaste plugg gjorde mig till certifierad datanörd, och på den utbildningen lärde man sig att normala datanördar är ganska asociala och helst pratar i kod. Sen lärde man sig inte så himla mycket mer. Eller jo, man var tvungen att lära om sig från journalistlinjen, för på tekniska universitet skall man skriva texter som är byråkratiska och låta som att man jobbar på någon tråkig myndighet istället för att få lov att skriva som man vill.
Vad jag därmot aldrig har lärt mig, och skulle behöva en intensivkurs i, är att fatta att dygnet inte har en miljard timmar, och att det inte är 32 arbetsdagar i veckan. Att man behöver sova lite då och då, och äta. Kanske till och med socialisera med andra människor. Och så skulle jag behöva lära mig att säga nej, i första hand till mig själv men även till andra.
I våras hittade jag en rolig höstkurs när jag kollade igenom kurskatalogerna på nätet (dock ingen kurs som lär mig det jag just skrev). Jag hittar alltid roliga kurser, det finns oerhört mycket som verkar kul att lära sig. Så jag skickade in min ansökan, och funderade inte närmare på det. Kursen är en halvfartskurs på distans på Lunds universitet och handlar om PR och sociala medier. Right up my alley, och kursbeskrivningen lät vansinnigt intressant. Och jag har ju så oerhört mycket tid över när jag ändå bara pillar navelludd. De stackars timmar jag sover till exempel, de borde man ju kunna göra något med istället för att slösa bort dem i en mysig säng.
Har inte funderat så mycket mer på det, men nu gick jag in på antagningen och kollade. Något såg helt klart fel ut, och det var det ju givetvis också. Jag har sökt rätt kurs, men den som inte är på distans. Inte nog med att jag inte har tid egentligen (men vill SÅ gärna att jag struntar i tidsbrist), nu skall jag tydligen pendla till Lund lite då och då. Inte!
Fan rent ut sagt. De brukar vara skittjuriga när man vill ändra sådana saker i efterhand.
Det är näst intill omöjligt att söka fel, man får ju så många chanser att ändra sin ansökan att man nästan känner sig mer korkad än vad man faktiskt är. Men jag lyckades göra fel.
Nu är jag skitarg. Och lite obstinat. Jag skall läsa den, jag måste bara klura ut hur mycket jag måste gråta i örat på institutionen för att få igenom ändringen, och vad jag skall skylla på.
Hjärnbrist?