…har han verkligen gjort sig förtjänt av dem?
Idag kom det paket på posten från Mona, och inte bara till mig utan även till maken. Världens finaste koppar som jag varit avis på skitlänge såklart. Så, jag blev verkligen jätteglad när jag packade upp dem.
Men lite förvånat konstaterade jag att inte bara jag hade fått. Den med “goddess” är ju självklart min. Den andra är ju helt klart till maken.
För han är min bitch.
Tack Mona, it takes one to know one. Puss.
…det inte finns NÅGOT att äta och man ändå lyckas äta.
Om inte jag får frukost så blir jag jäkligt gramse. Av alla dagar som finns så kan eventuellt den här vara den sämsta att starta gramse. Jag är frukostfascist. Dagens viktigaste mål och allt det där. Helt sant för min del, får jag inte frulle kan jag lika gärna lägga ner dagen innan den har börjat.
Min plan, eftersom det inte fanns en chans att jag orkade handla igår, var att det svintidiga läkarbesöket skulle rädda mig. Köpefrulle på väg dit, och sen kunda jag handla lite nödvändigheter på väg hem. Men när jag väl kollade på posten klockan skitsent igår kväll hade de skickat en lapp om ändrad tid. Och då orkade jag inte fundera över konsekvenserna.
Nu har jag funderat, och levt mig igenom en frukost utan något som helst vettigt i varken kyl eller frys. I frysen fanns en kartong frysta blåbär och hallon, som legat där i en evighet (villintetänkapåhurlänge). I skafferiet fanns en påse jordgubbsshake. Samt havregryn.
Första arbetsdagen började alltså med en tallrik micrad havregrynsgröt, med enbart frysta bär till. Och lite jordgubbsshake att dricka till.
Väldigt torr och skitäcklig men uppäten “gröt”
Nu vet jag inte om jag skall må lite dåligt över den fullkomligt vidriga frukosten eller om jag skall vara glad över att jag inte sitter hungrig.
Men okay, klockan är i vilket fall som helst tio över åtta och det är arbetstid. Hur gör man?
Sista skälvande minuterna av semester. Jag har inte ens orkat vara arg, men han jag bor med har fått ett par riktigt stroke-framkallande utbrott. Tre stycken bara under den korta resan hem, för att hans pappa ringde och frågade varför TV:n inte funkade (för femtioelfte gången). Och maken hade inte riktigt tålamod att vara pedagogisk med en soon to be 84-åring som inte tagit på sig hörapparaten och därmed varken hör eller förstår teknikens under.
Tre gånger lade maken luren i sätet bredvid och bara primalskrek rakt ut innan han klarade att ta den till örat och fortsätta försöka förklara. Två gånger slängde han luren i örat på fadern. Sista gången dängde fadern luren i örat på sonen. Eller ja, det är ju inte lika effektfullt numera, eftersom det där härligt förlösande lurslängandet är ersatt av ett fånigt litet knapptryck, men andemeningen är ju densamma.
Jag vet inte hur många gånger han skrek “DRA UR STRÖMKABELN OCH SÄTT IN DEN IGEN!. Men det var helt klart ett par gånger för mycket för både maken, mig och svärfadern. För jag satt ju bredvid och var tvungen att lyssna på eländet.
Nu ligger jag i soffan. Totalignorerar tre veckors post för att jag är pubertalt motsträvig.
Men, en sak blev jag lite inspirerad av. I övermorgon kommer Gunilla tillbaka i TV-rutan. För det var väl på tisdag?
När livet kastar citroner får man göra saft. Som jag har saknat Gunilla.
Jo förresten. Han jag bor med vaknade rätt sent, och som förväntat var han ungefär lika trevlig som ett piggsvin. Första meningen spottades ut som en fräsning, och sen gick det bara neråt.
För ungefär tio minuter sedan orkade jag inte med hans humör, så jag testade något helt nytt. Jag pussade honom, sa till honom lugnt att vi är två med semesterångest och att den inte blir bättre av att han uppför sig som en sjuåring som blivit snuvad på Lego i leksaksaffären.
Dra på trissor, han drog in piggarna. Då återstår bara att se hur länge det håller i sig. Om vi snackar minuter eller kanske rentav timmar.
Sen började jag, inte helt osökt, att tänka på Ernst Kirchsteiger. Jag och PGW hade en diskussion om honom på FB igår.
Funderingen idag lyder som följer; han är ju ständigt iklädd naturmaterial och barfota medan han tillverkar brysselspets av gårdagens makaroner. Men vad gör snubben på vintern? Och har han någonsin semesterångest?
Finns han ens på vintern?
(Nu är det dags att packa ur båten…yyyyyl)
Okay, nätshopping blir det. Med mantrat “man kan aldrig ha för många skor”. För det kan man inte.
Men en fråga, jag har noll koll på Prime – och jag har svinstora fötter. Är det någon som vet hur det är i storleken? Normala, små eller stora?
Hade tänkt köpa Doc Martens, men dessa var ju som en blandning av Docs och…skitsnygga boots.
Jag som inte har handlat en pinal på semestern drabbades av riktiga modebloggsfäschon-cravings när jag såg dem.
Jag är dum i huvudet. Jag klarar inte att titta på för mycket tv-serier. De senaste dagarna har jag spenderat i horisontalläge med Pretty Little Liars och Private Practice (ja, jag kollar i bokstavsordning, frågor på det?). Och jag blir så jäkla påverkad. Dr Addison Montgomery har sjukt snygga sidenblusar och pennkjol (vilket är så långt från min stil man kan komma, men jag inbillar mig alltid att det skall bli min nya grej). Pretty Little Liars är en mix, men mycket boots och shabby chic.
Då köper man en kornblå sidenblus och dreglar över Prime. Men jag är inte klar än. Skall jag överleva Voldemort-årstiden måste det finnas trevliga kläder.
Hjälp mig?
Med storlek alltså. Mitt knarkande av nätshopping är jag väl medveten om och tänker inte göra något åt, vi snackar överlevnadsstrategi här.