Efter solsken kommer vansinnesilska

Herregudihimmelen så förbannad jag är. På gissa vem. För att någon måste ha tappat honom på huvudet så jävla många gånger som barn att han inte borde ha tillräckligt med hjärnceller för att ha lärt sig att gå. Sen måste han ha bott bakom ett jävla flöte tills han träffade mig. Hur han kunde upprätthålla någon slags attraktionskraft för att jag skulle trilla dit är en jävla gåta. Hade jag fått honom idag hade jag lämnat honom på SJ:s hittegodsavdelning.

Sen är jag en gnutta förbannad över en jobbrelaterad sak där det är en annan karl som…uppför sig som en karl.

Och tårna förstås. Kunde inte komma mer olägligt.

Så jag tänker gå och klippa mig. Bara sådär utan vidare, och utan att ha bestämt tid så chansade jag. Först möte och sen klippning. Och slingor.

Men det ger mig ångest. För jag har galaxens tunnaste hår och väldigt få hårstrån. När jag och syrran fick dela på hårsäckarna i genpoolen så fick hon 99% och jag den lilla resten. På riktigt. Hennes luggtofs är tjockare än hela mitt hår i en tofs. Hennes stora problem är att hon måste klippa ur håret så hiiiimla mycket för att inte se ut som en svamp. Själv kämpar jag med olika frisyrer som kan dölja att man ser skalpen om jag kammar åt fel håll. Plus att jag har ärvt farsans hårfäste med höga vikar på varje sida. Som antagligen snart kommer mötas uppe på huvudet och bilda ett hav av hårsäcksbrist.

I alla fall. Jag har rätt långt hår. Men så slitet att frissan kommer få dåndimpen. Jag har inte klippt mig sen februari, och före det var det två år sen. Jag har inte haft tid (ork/lust).

Jag har haft totalsnaggat och blont, och jag har haft page med lugg. Och jag är jävligt sugen på page igen. För nu är jag less på skatboet. Det behöver kapas ett par decimeter.

Men problemet är att jag alltid har en bild i huvudet på hur jag tror att det skall bli. Sist jag körde page var min tanke att jag skulle se ut som Jessica Simpson (ja, det var jättelängesen), men det slutade med att jag såg ut som en blond Birgitta Dahl.

Men med tanke på att håret får mig att se ut ungefär som Kristina Lugn just nu, så kanske Birgitta Dahl är att föredra?

Så svårt!

Vad tycker ni?

Och jadå. Jag skall shoppa något svindyrt som uppväger min ilska med. Men jag har inte kommit på vad ännu. Tips mottages tacksamt.

Nu skall den här käringen gå på möte, och sen till frissan. Wish me luck.

// Wannabe Birgitta Dahl

20130827-132050.jpg
Birgitta Dahl-perioden

20130827-132139.jpg
Eminem-perioden (även kallad “du ser ut som en flata-perioden” av min fantastiska make, som inte var min make då)

Dagen fortsätter med fåniga ilandsproblem

Jag har alltid varit pinnsmal. En sån där jag själv är avundsjuk på numera, skitlång och skitsmal. Nåja, på senare år kanske inte skitsmal, men i allra högsta grad normal. Jag har kunnat tugga i mig vad jag velat och när jag velat, och snarare haft det omvända problemet. Svårt att gå upp i vikt.

Nu är jag ordentligt tjurig. För sedan i våras har jag gått från smalfet normalviktig timglasformad flaggstång till SÄL. Jag trodde inte ens jag kunde bli sälformad. Att det inte fanns i mina gener. Det gjorde det tydligen.

Alltså jag har väl känt att gravitation i kombination med ett par kilos övervikt har förflyttat fettets epicentrum en smula. Jag har till exempel fått degrullar framtill helt plötsligt, helt nytt ställe för mig. Och de redan färdigbakade limporna där bak har ju inte precis flyttat sig, så degrullarna är ju en ovälkommen bonus.

Eftersom skoproblemet drabbade mig idag, bestämde jag mig för att dra igenom min byxgraderob på kvällskvisten. Jag provade 30 par jeans. Jeans jag hade i våras och som kändes förträffliga då. Alldeles för många gick inte att knäppa idag.

Tur i oturen så älskar jag ju Pleasejeans, och tur i oturen så är de flesta modellerna från Please gjorda för både sälar och sådana som ser ut som Victoria Beckham. Mirakeljeans helt enkelt, oavsett kroppstyp.

Nu jävlar är det slut på slacket. Och inte för att jag är ett fetto på riktigt, utan mer för att det skapar shoppingproblem.

Under de perioder som min kropp inte riktigt samarbetar med mig har jag alltid haft två “droger” att falla tillbaka på. Den ena är såklart skor, och med en bruten tå, som visserligen inte kommer vara bruten för alltid, men tillräckligt länge för att det kommer stoppa mina Primeplaner ett tag framöver.

Den andra har varit solglajjor. För de växer man aldrig ur oavsett hur smal, fet eller smalfet man är. Jomen det sket ju sig med, fast för ett par år sedan.

Nu är jag fett förbannad (pun intended). Nu SKALL jag dra i mig det där jävla artificiella pulvret om jag så skall dra det genom näsan. Om jag skriver det här så måste jag ju rapportera avvikelser och faktiskt skämmas. Så kan vi hjälpas åt här lite kanske?

Jag har ett par Pleasejeans som jag älskar mer än alla de andra jag har. Mitt enda par som är bootcut. De går inte att knäppa. Degrullarna som är i vägen för knappen skall alltså bort, och jag måste ner en storlek. Vad är det i kilo på en flaggstång? Fem kilo?

En månad är rimligt. Om en månad skall de sitta på mig igen. Och det är även en förutsättning att jag skall kunna andas och böja mig ner utan att strypa syretillförseln till hjärnan.

Den 26 september är deadline. Och den här karaktärslösa kraken måste alltså hitta karaktär någonstans. Och tips och pepp. Mycket tips och pepp.

OM jag inte kommer i dem och de sitter som de skall den 26 september så kommer jag att lägga ut en bild på mina degrullar och mitt gropiga arsle som både växer upp mot ryggen och ner mot knäna. Det växer till och med snart ihop med ryggvalkarna som dök upp i vintras. Och det mina vänner är min näst största skräck. Att lägga ut ett dylikt foto alltså, inte att änglavingarna på ryggen snart sitter ihop med arslet.

Min största är att det enda som finns kvar för mig att shoppa som jag inte kan växa ur är hattar och sjalar.

Och det känns som pisstrist shopping i längden.

Nu skall jag och min bultande tå krypa ner i bingen. Jag hade lagt mig i fosterställning med tummen i munnen om det inte hade varit för att magrullarna är i vägen. Och röven hamnar i en annan världsel om jag böjer mig så mycket.

Herregud vilka sorgliga ilandsproblem. Röven är primär, världsfreden är sekundär.

Den här hade jag på mig i vintras. Inga spanx och inte en endaste degrulle på magen. Eller på ryggen.

Screen Shot 2013-08-26 at 11.10.39 PM

Om jag tittar på den bilden tillräckligt ofta så kanske jag klarar min första deadline om en månad?

Och sen jävlar. Nu är det slut på daltandet. Den 26 november skall jag få på mig den förbannade jumpsuiten igen. Och se ut som på bilden.

26 september och 26 november.

Näe, det här kommer inte bli en mat- eller dietblogg. Men detta var enda sättet att klämma åt tumskruvarna (valkarna) på mig själv.

Nu är det dags för mig och tån att binga. Utan att äta en ryss till kvällsmat.

Babysteps, babysteps.

 

 

 

Tredje gången gillt

Eller så kan man kalla inlägget “Hon lär sig verkligen ALDRIG”.

I våras, när Liten var skitliten och behövde gå ut och kissa jävlig mycket mitt i natten när det fortfarande var mörkt, råkade jag ju dra tån i en hammare som maken strategiskt hade placerat precis utanför dörren till rummet där jag och Liten sov. Eller ja, han kanske inte hade placerat den så mycket som att han hade använt den för att laga något, och gjort det vanliga. Inte plockat undan efter sig. Då var jag jävligt arg, och mumlade alla fula ord jag kunde komma på.

Det inlägget finns här >>

Inte många dagar efter min första, högst ofrivilligt smärtsamma närkontakt med spridda verktyg gjorde jag det igen. Fast i Strömstad. Samma tå, men ett annat verktyg. Det låg en kofot vid ytterdörren och det var mörkt. Och jag undrar fortfarande vad i helvete han hade haft kofoten till, och varför den nödvändigtvis låg mitt i utgången. Så här i efterhand kanske jag kan sluta undra, eftersom maken fortfarande har kvar motorsågen han lagade precis där han satt och lagade den. På köksbordet. Och sen använde han ju större delen av köksgolvet till att bygga ihop en tippkärra i plåt lite senare på kvällen.

Men jag slog inte en enda tå i varken motorsågen eller tippkärran.

Idag är det jobbdag i Strömstad. Som brukligt varannan måndag. Kunderna här måste ju klappas medhårs åtminstone var fjortonde dag.

Men ack vad jag bedrog mig. Jag hade ju lyckats rädda mina tår hela helgen, trots de spridda skurarna av både verktyg och stora plåtsaker. Ända tills imorse, när jag trött, tröttare, tröttast hasade ut för att rasta jycksen. Satt i solskenet medan hundarna lyckligt skuttade i solen, och humöret var riktigt bra, måndagen till trots. Det kändes som att det här kunde bli en riktigt bra dag. Jobba, möte och sen hade jag lovat svärfar (som precis upptäckt att broccoli är en grönsak och att den är god) min hemgjorda broccolipaj till lunch.

Tanken var god, och jag satt och kontemplerade dagen medan jag njöt av morgonsolen och mina välartade hundar. Eller ja, in my dreams att de är välartade. Men söta. Och som sagt, humöret var inte direkt åt det bittra hållet, snarare tvärtom.

Ända tills jag och hundarna skulle gå tillbaka in för att käka frulle, och samma jävla tå som hade överlevt både hammare och kofot, fick den sista kyssen. Jag drog den rätt i dörrposten när jag gick in. Och där slutade jag andas i flera minuter, så ont gjorde det. Vågade inte ens titta, för det kändes som att tån fortfarande satt fast i dörrposten medan jag hade fortsatt med resten av foten in i köket.

Men jag tittade. Och det var ingen vacker syn. Min äckelmagade make vågade inte ens kika. För jag hade dragit den sidledes med sådan kraft att jag spräckte hela ovansidan på tån. Till och med tån var så chockad att den inte ens vågade börja blöda med en gång, men det gjorde den efter en stund.

Jag var ju fortfarande på rätt gott humör, så jag löste det med toapapper och svordomar, och tänkte att det inte var någon fara. En sketen lilltå klarar man sig utan.

Två timmar senare tänkte jag om. För lilltån (och ringtån) bultade så mycket att det pulserade i öronen. Jag har brutit den förut, samma tå, men inte ens den gången gjorde det så förbaskat ont, och jag började inse att jag kanske skulle bli tvungen att gå till slakthuset (lasarettet). Jag vet att det inte går att göra något åt brutna lilltår, men när det gör så ont att man inte ens kan stödja på foten så känns till och med ett besök på slakthuset som en bra idé.

Då kom problem nummer ett. Skor. Med nöd och näppe fick jag på min flipflop och åkte till akuten. Där medelåldern var 80 år, och väntetiden sjukt lång. Och alla i väntrummet var mer eller mindre döva och pratade VÄLDIGT HÖGT. Bultande tå, pulserande öron, ett väldigt prövat tålamod och två timmar senare kom jag in till farbror doktorn (om man med farbror menar en läkare 15 år yngre än jag).

Jomen visst var den bruten. Såklart. Och tån bredvid hade fått sig en smäll den med.

Tån som överlevde hammare och kofot som jag kunde skylla på maken, lämnade in och gav upp när jag kom för nära en jäkla dörrpost som alltid har stått där den står. Och jag kan inte skylla på någon förutom mig själv.

Nu har jag en tvättad, tejpad och bandagerad fot. Och så skall den se ut i tio dagar framöver.

Dagen som började SÅ bra, slutade med högläge och schmertzen.

20130826_143711_resized

Och hela mitt schema gick åt helvete. Jag får inte ens på mig mina skitfula foppatofflor.

Någon som har fiffiga förslag på vad jag skall ha på mig? För jag är ju inte direkt dödligt skadad, och kan fortfarande köra bil eftersom jag har automatväxlad. Men jag vet inte hur proffsigt det ser ut att gå på möten med en fot i sko och en fot som barfotabarn?

Min enda idé hittills är mina stora mjuka fårskinnstofflor. Där får foten plats.

Eller så får jag leta upp mina moonboots från 80-talet.

Rädda mig nu. Vad fan skall jag ha på mig så jag kan linka utanför dörren utan att se ut som den lokala byfånen? Det är illa nog att det gör ont och att jag haltar, men jag kan inte pausa livet/jobbet i tio dagar för att jag inte kan få på mig några skor.

Jag är verkligen sorgligt klantig.

Men hjälp mig nu då?

Jag har skrivit det förut, men vi tar det igen. Jag är ju medlem på den där sidan där man kan vara med och lägga stålingar på alldeles nypåhittade projekt. Det är ju bland annat därifrån min skämskudde kommer från, den jag rekommenderade för nästa veckas avsnitt av Hollywoodfruarna.

Och nej, det är inte bara konstiga saker, även om jag har en förkärlek för just de lite mer udda projekten. Jag har även en “spökletarantenn” till min telefon som kommer från ett Kickstarter-projekt (Mr. Ghost). En antenn man pluggar i sin telefon, startar appen och sen känner den av elektromagnetiska vågor. Sådana som både spöken och mikrovågsugnar ger ifrån sig. Väldigt Supernatural. Men inga spöken ännu. Tji fick jag.

I alla fall så var jag med och backade en av mina favoritserier, för att den skulle kunna bli film. Tv-bolaget lade ner den efter bara tre säsonger och jag grät blod. Och jag har tittat på den om och om igen under de år som gått sedan den togs bort från rutan. Prisad vare Netflix, amen.

När man är med och pyntar pengar för de olika projekt som finns så får man välja sin del av kakan, och min del för just tv-serien är att jag får manuskriptet, filmen (när den släpps), tisha, de gamla säsongerna och massa annat krimskrams. Men det viktigaste av allt, jag får välja en skådis ur filmen/serien och vad han/hon skall spela in som röstmeddelande till min telefon.

Serien är Veronica Mars, och jag var helt hundra på vilken skådis jag skulle välja, eftersom jag har en liten gumsjuk crush på killen som spelar bad boy. Men nu vet jag inte längre. Alla karaktärerna är rätt underhållande.

Dessutom måste jag bestämma vad som skall sägas, och nu är det dags. Och det är där det skiter sig. För det måste ju vara speciellt. Hur ofta får man ett alldeles personligt meddelande inspelat av en favoritskådis liksom? Jag kommer inte på ett skit, hjärnan är tom på idéer.

Om ni hade fått er favvoskådis att spela in ett telefonsvararmeddelande åt er, vad hade ni velat ha?

Hjälp mig!

I rakt nedstigande led

Vilken dag. Vilket väder. Hade jag inte varit så jädrans gnällig i grunden hade jag vräkt ur mig superlativ om just den här dagen. Men eftersom jag är som jag är nöjer jag mig med att säga att det var en kanondag. Det kan ju liksom inte börja annat än bra när maken säger att han hade sett att de hade smurfmössor på marknaden.

Dagen började med att mamma, styvfar och mormor ramlade in genom dörren. De bor alltså inte i den här stan, men mormor 97 bast har en crush på stan och litegrand på svärfar 83 år. De andra bara älskar att vara här när det är fint väder.

Svärfar kom knatande ungefär samtidigt som de kom, och gentilt nog hade han med sig en röd ros till mormor. Och mormor konstaterade att det hade hon nog inte fått sen Per Albin Hansson var statsminister. Då fick maken en skopa, för om hans far klarar att ge 97-åriga damer en ros så kan väl sonen ge sin fru blommor någon gång. Han brås uppenbarligen inte på farsan.

Så fikade vi, på mormors hembakta ambrosiakaka. Japp. Hon bakar fortfarande ett par gånger i veckan. Och städar. Så in i helskotta noga att det antagligen är renare på hennes golv än vad det är på mina tallrikar.

Sen gick vi och badade mamma. Det vill säga, mamma badade och jag och mormor satt och kollade på henne.

Efter det mötte vi upp på båten, unga som gamla, och satt där och njöt av vädret. Jag och mannen i mitt liv sprang upp och köpte en smurfmössa till mig. Den lyckan. När vi kom tillbaka till båten och visade den påpekade mormor att jag såg rätt så sinnesslö ut i den. Och så provade hon den, ansträngde sig lite extra för att visa exakt hur sinnesslö jag såg ut, medan jag fotade henne.

20130824_143752_resized_1

Jomensåatte, hon är på riktigt nästan 100 år. Och är både smartare och piggare än vad jag är. När hon fortfarande tycker att livet är en kaka så har jag börjat krokna för längesedan. Men jag har ärvt hennes humör och hennes stora trut. Eventuellt hennes humor med.

Sen när de hade dragit hem gick jag och maken ut på en promenad som två normala människor. Jag tyckte till och med att jag tog ett ytterst normalt, och ganska vackert, foto på pojkarna i familjen. Ända tills jag kom hem och såg att den medelålders mannen på fotot ser ut som en massmördare.

20130824_194314_resized

Men hundarna och omvgivningen är rätt vackra.

Nu skall den här kärringen vila lite. Och minnas den 24 augusti 2013 som den där dagen hon var på gott humör en hel dag. Får man hoppas i alla fall. Det är ju trots allt lite drygt två timmar kvar som kan gå åt skogen.

Den som lever får se.