Jag glömde bort att jag blev tillfrågad om jag var intresserad av ett projekt där snyggot/klasskamraten/gamla vännen jobbar. Sådär av en slump, som med allt annat i mitt liv.
När jag kom hem igår fick jag ett meddelande där han tackade för en trevlig kväll, och påminde om att jag skulle läsa jobbannonsen.
Jag vet inte. Men jag får känslan av att “hon var en smula bedagad och lite småfet, men hennes personlighet var ju åtminstone rätt lustig” i det svaret.
När jag gick på högstadiet var jag kompis med killarna istället för att vara ihop med dem. Det däringa ihopandet fick andra stå för, jag hade roligare utan att behöva stoppa ner tungan i svaljet på dem. Det var först på gymnasiet som jag råkade bli ihop med klasskamrater. Eller inte plural, för det var bara en. Och han var ett snyggt svin som jag trots allt stod ut med i ett par år.
Så här i efterhand känns det som att jag skulle kunna ha gått miste om lite tungvispande under högstadietiden. Eller?
Om ni berättar om er första kärlek så berättar jag om min. Och jag lovar, det är en historia som skulle kunna vara manusmaterial för en film. En thriller/komedi/tragedi. Om vi säger så här, jag avslutade förhållandet med att ge honom ett knytnävsslag rakt över hans vackra Harlekinläpp så den svullnade till trippel storlek. Ett av mina finaste minnen i livet.
