Jag vet inte vem som fick mest träning igår, tvåbeningarna eller fyrabeningarna?

Meningen var ju att trötta ut hundarna. Liten är inte trött, han har i vanlig ordning skallat mig minst fem gånger idag. Stor är lite trött, men inte så värst. Matte är däremot fortfarande medvetslöst trött. Intekunnatänka-trött.

Det fick bli en väldigt simpel dag. På nivå förstaklassare ungefär. Jag klarar att skriva mitt namn, ett plus två går an, men ingen mer fördjupning efter det. Då är jag körd. Så, enkla samtal, inga surdegar och inget trassel.

Det är inte jyckarna som behöver mentalträning, det är husse och matte.

Enda gången idag som jag reagerat normalt, det vill säga inte som en zombifierad väldigt mycket äldre version av mig själv, var när jag gick förbi altanfönstret. Och såg den här.

Någon av mummelhundarna har placerat den där och den har legat där i flera veckor. Det ser ut som ett dött djur, jag kissar i byxan, hinner tänka att jag absolut vägrar gå ut och ta upp det (vad det nu är) och sen kommer jag på att det bara är en söt liten teddybjörn.

Och då tänker jag att jag skall ta in den så jag slipper kissa på mig igen.

Gör jag det?

Näe.

Jag har hoppat flera meter (mentalt) över marken varje gång jag ser den hur många gånger som helst nu, och jag vill tydligen fortsätta med det.

Vad gör jag istället? Jag tar kort på den och skriver om den. Men jag tar inte in den.

Det är syntax error i min hjärna. Och som bonus är den extra trött idag.

Men jag kanske tar in den imorgon?

Och vad fanken ser det ut som?

Okay, jag tyckte att det var ungefär i förrgår som Liten faktiskt var liten och såg ut så här bredvid Stor.

Nu väger han två kilo mindre än Stor och är högre. Fast hjärnan har inte växt i samma takt. Den har fortfarande samma storlek som en ärta. Han har bara fått längre hår, mer hormoner och större tänder (som bits).

Eftersom jag älskar mina djur mest av allt på jorden kan det hända att de är en smula…bortskämda…med vissa saker. Som bilåkning. Båda hatade bilen och bilåkning när de var bäbisvalpar då de var lite åksjuka. De sprang långa omvägar runt just vår bil oavsett om vi bara var på promenad och gick förbi den, eller om vi faktiskt skulle åka i den. Och då fick de ju såklart lite specialbehandling. Som att sitta i knät och bli kliad. Det där hungallret vi köpte till bilen när Stor var liten har vi inte använt alls, för deras fjantiga matte har inte haft hjärta att slänga in dem i bakluckan.

Med tanke på att vi åker så mycket kändes det opraktiskt att spä på åksjukan. Nu när Liten äntligen slutat se bilen som det största monstret i världen och inte heller är åksjuk längre är det mest opraktiskt för vår del. Eftersom den som inte kör får sitta i baksätet medan rackarungarna har valt sina platser. Stor skall ha baksätet på vänstersidan, och gärna högljutt protestera om han inte blir killad lite bakom örat.

Näe det ser inte bekvämt ut att sittsova, men han har bestämt att det skall vara så.

Eller så får jag honom i knät. Och därmed en väldigt krullig utsikt.

För Liten har claimat framsätet. Ligga raklång på tvären med huvudet på armstödet.

Ser det inte lite ut som att han stirrar hånfullt, men vem kan säga nej till det ansiktet?

Och så har vi det exakt nu. På väg till valpträffen. Där de nio små håriga murbräckorna skall träffas för första gången sen de flyttade från mamman i påskas.

Jag har med värktabletter, plåster och blodstillande vadd. Till mig. Inte till hundarna.

Den här dagen kan bli precis hur som helst. Men jag är tämligen säker på någon form av blodvite.

Med tanke på att morgonen började med att Liten skallade mig med tänderna i pannan. Igen. Då kanske man åtminstone kan hoppas på att de väljer något annat offer.

Jag känner att jag fått min beskärda del för dagen.