För det börjar om en halvtimma.
Någon som har funderat på att kika in i Gunillas webshop för att köpa lite dricka som vi kan skåla i medan vi förfasas?
Näpp…inte så miljonärskt alls faktiskt
Hela helgen gick jag och inbillade mig att jag var miljonär. Bara för att jag kunde.
Idag skrapade jag den jävla Schenkerlotten.
Och vann såklart inte en krona. Det betyder att de inte bara sumpade transporten, de höll även en kompensationsmorot framför ögonen på mig, och det slutade med inget alls.
Jag vet att det finns folk som vinner. Min mamma vann 10.000 på en trisslott, fd kollega vann 100.000 på en likadan lott. Och så har vi båtgrannen på bryggan. Som vann 35 mille på Lotto för ett par år sen.
Undrar hur det känns? Att vinna mer än en hundring. Allt över 100.000 tror jag hade gett mig en smärre infarkt i ren lycka. 35 miljoner vågar jag inte ens tänka på hur det skulle vara. Det är ju så sjukt mycket pengar att det inte går att ta in. Mina nerver hade antagligen inte fixat det, så jag hade vunnit pengar och en plats på sluten anstalt iklädd vita kläder med rumpan bar.
Men, jag spelar inte. Och det är ju liksom förutsättningen för att vinna.
Då kommer det deprimerande. OM man spelar, så är risken större att bli mördad, än vad chansen är att bli miljonär på spel, rent statistiskt.
Den statistiken känns inte så himla upplyftande när man inte spelar. För då kan jag bara “vinna” ett mord.
Och nu återgår jag till att ogilla transportföretaget som inte ens kompenserar. I väntan på den stora högvinsten på TV ikväll.
Beauty is in the eye of the beholder
Och den här bloggen är inte så himla tjusig just nu. Eftersom den fortfarande ligger på sjukhus, och kommer så att göra tills efter Hollywoodfruarna. För att vi skall få plats här inne och hitta bloggens brustna artär som gjorde att vi fick lite kommunikationsproblem förra veckan.
Men utseende är ju faktiskt inte allt. Bloggen har ju en fantastiskt trevlig personlighet, och det vinner alltid i längden. I ärlighetens namn var den inte så jävla snygg innan heller. Så tanken är operationer som skall göra den helt frisk, plus lite kosmetiska ingrepp.
Hon den däringa “Admin” från kommentarsfältet i förra inlägget som tänker installera flöjtspelande gossar är min kompanjon/kollega/partner, en sjusärdeles bra kompis, tjejen med badankan i magen och den mest talangfulla jag känner. Av någon outgrundlig anledning älskar hon att dona med bloggar. Se henne som Dr Yang i Grey’s ungefär. Fast lite trevligare?
Så ikväll smäller det. Klockan nio (för en gång skull skrev jag rätt tid), och vi startar väl som vanligt vid 20:30. Ni kommer väl?
Nu skall den stackars bloggen hårdtestas. Sen kosmetika. Sist rehab.
Team Britt
(Som möjligen har tittat lite för mycket på Grey’s Anatomy med tanke på referenserna, om man nu kan titta för mycket på det)
Väldigt Viktigt Meddelande (som kanske någon kommer se)
Bloggen (inte jag alltså) ligger på operationsbordet just nu. För att amputera vissa delar, transplantera andra och bara få lite omsorg.
För att den skall vara skinande ny när det är dags för Hollywoodfruarna.
Den hamnade på akuten för en timma sen, åkte in på operation direkt, och jag har redan abstinens.
Ni överger mig väl inte?
Den kommer alltså vara mer och mindre svajig fram till programstart. Inte synas alls, eller bara se konstig ut, under tiden. Så mycket är alltså SHF värt.
Det känns stort.
Min man är inte som andra män
På gott och ont. Oftast ont, eftersom han driver mig till att vilja spela in “kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i nytappning.
Han gillar ju som sagt prylar, vissa prylar. Jag gillar kameror, och fotogrejor, så vi möts någonstans på mitten när det gäller just det. För jag har en kameraväska värdig Bingo Rimér. Förutom att jag inte tar så himla mycket nakenbilder och inte ligger med mina modeller. Det är mycket skog och djur, så att ligga med modellerna blir tidelag, och trots att det inte är olagligt så är det inte min kopp te. (Det borde däremot vara skitolagligt)
I alla fall. Vi är verkligen familjen nörd när det gäller teknikprylar i allmänhet. Och förutom ett par tre väskor med vanliga kameror och tillbehör så har vi en GoPro. En sån där pytteliten videokamera som filmar i vidvinkel och tål allt. Den filmar över vatten, under vatten och…ptja…överallt?
Maken gillar den kameran. Och det är väl den enda kameran han använder. Så det blir mycket tillbehörsköp till just den, av honom. Ibland blir det bra och ibland blir det mindre bra. I helgen skulle den till exempel få följa med ut och åka hummerbåt fastsatt i en ställning han köpte för ett tag sen. För att se hur livet ser ut från båtens synvinkel. Ifall det nu skulle vara av intresse för någon. Problemet var bara att han inte ens hann köra ut från båtplatsen innan han råkade fastna i ställningen, kameran åkte av och och det hördes bara ett “plopp” när den åkte ner i vattnet.
Jadå, den sjönk till botten, in under bryggan, snabbare än maken han säga &%%/&/&%&€%#%&&. Och han blev så oresonligt otåligt förbannad som bara han kan, så han sket i hela kameran och drog ut på sjön. Inte så imponerande.
Men vid ankomst hamn med boxningshummern var han lugnare, det var klart vatten, och med lite assistans fick han upp den. Och den tål ju vatten som sagt. Lugna puckar – den överlevde. Som bonus överlevde maken för att jag slapp slå honom sanslös om han INTE hade plockat upp den.
Den ställningen var med andra ord inte särskilt bra. För meningen var att den skulle ha klarat det.
Idag kom en annan sorts ställning i brevlådan. En som han vill ha till mc-vespa-permobilen. Eller nåt, det är lite oklart vad tanken är bakom alla dessa ställningar. Och då mannekängade han. Medan jag satt i telefon med en kompis. När jag påbörjade samtalet såg han normal ut, och helt plötsligt dök han upp och såg ut så här.
Rullskridskohjälm, ny hjälmkameraställning, kamera och paintballmask.
Ganska ofta lever jag i en familj som får mig att känna mig oerhört normal. Idag är en sådan dag. För maken är supernöjd med köpet.
Och jag lär få anledning att återkomma i ämnet när han verkligen har använt den till vad han nu planerar att använda den till.
Våra användningsområden är inte riktigt likadana när det gäller just den kameran. Skulle man kunna säga, för att uttrycka sig vänligt.