Okay, jag tyckte att det var ungefär i förrgår som Liten faktiskt var liten och såg ut så här bredvid Stor.

Nu väger han två kilo mindre än Stor och är högre. Fast hjärnan har inte växt i samma takt. Den har fortfarande samma storlek som en ärta. Han har bara fått längre hår, mer hormoner och större tänder (som bits).

Eftersom jag älskar mina djur mest av allt på jorden kan det hända att de är en smula…bortskämda…med vissa saker. Som bilåkning. Båda hatade bilen och bilåkning när de var bäbisvalpar då de var lite åksjuka. De sprang långa omvägar runt just vår bil oavsett om vi bara var på promenad och gick förbi den, eller om vi faktiskt skulle åka i den. Och då fick de ju såklart lite specialbehandling. Som att sitta i knät och bli kliad. Det där hungallret vi köpte till bilen när Stor var liten har vi inte använt alls, för deras fjantiga matte har inte haft hjärta att slänga in dem i bakluckan.

Med tanke på att vi åker så mycket kändes det opraktiskt att spä på åksjukan. Nu när Liten äntligen slutat se bilen som det största monstret i världen och inte heller är åksjuk längre är det mest opraktiskt för vår del. Eftersom den som inte kör får sitta i baksätet medan rackarungarna har valt sina platser. Stor skall ha baksätet på vänstersidan, och gärna högljutt protestera om han inte blir killad lite bakom örat.

Näe det ser inte bekvämt ut att sittsova, men han har bestämt att det skall vara så.

Eller så får jag honom i knät. Och därmed en väldigt krullig utsikt.

För Liten har claimat framsätet. Ligga raklång på tvären med huvudet på armstödet.

Ser det inte lite ut som att han stirrar hånfullt, men vem kan säga nej till det ansiktet?

Och så har vi det exakt nu. På väg till valpträffen. Där de nio små håriga murbräckorna skall träffas för första gången sen de flyttade från mamman i påskas.

Jag har med värktabletter, plåster och blodstillande vadd. Till mig. Inte till hundarna.

Den här dagen kan bli precis hur som helst. Men jag är tämligen säker på någon form av blodvite.

Med tanke på att morgonen började med att Liten skallade mig med tänderna i pannan. Igen. Då kanske man åtminstone kan hoppas på att de väljer något annat offer.

Jag känner att jag fått min beskärda del för dagen.