Nu bakar jag ihop lite önskemål/förslag i ett inlägg, och narcissisten i mig är stormförtjust. Att få skriva flera tusen tecken om bara MIG. Eh. Eftersom bloggen inte alls handlar om…mig?

Ni fattar?

En kandidatuppsats om och med Victoria. Med empiri fast utan slutsats. För än är det inte slut. Hoppas jag!

Även den här, vet jag redan från start, kommer jag bli tvungen att dela upp. Jag har oerhört svårt för att vara kortfattad. Inte bara i text, samma sak gäller för det som kommer ur truten på mig. Maken, som har tålamod som en treåring när det gäller att lyssna, brukar tröttna när jag har berättat en tredjedel av något jag tycker är intressant. Som sagt, enligt honom var min sämsta egenskap att jag aldrig slutar prata.

Nu blir det inte kronologi, för nu tänker jag berätta om när och hur jag träffade maken. Och varför i hela friden vi blev ett par.

Egentligen började det nog redan här. I alla fall geografiskt.

Japp, det är jag som är den vithåriga krulltotten i mitten. Med lillasyster och mina kusiner. Minus en som inte var född ännu.

På den där ön är min farmor född, och hela vår släkt på farmors sida kommer därifrån. Ön ligger en fjärt från Strömstad. På ön som ligger tvärsöver viken, den syns inte i bild eftersom klipporna och sjöboden skymmer den, där spenderade maken sina somrar som barn eftersom hans mamma hade anknytning dit.

Tomten som alla vi skitungar sitter på är farmors och farfars från början, de byggde kåken någon gång på 40-talet och den togs sedermera över av pappa och hans syrra. Och jag minns nästan inga sommarlov och helger som vi inte var där. Både när farmor och farfar fortfarande levde och efter de gick bort. Japp, vi har fortfarande kvar huset. Och vid sjöboden ligger bryggan där jag hade Albin 25:an som gjorde en bejublad tjejsemester.

Där vi har stugan finns det bara tre stugor, den ena var kiosk när jag var liten. Inte vidare värst bebott just där med andra ord. Med tanke på att det bara skiljer två år mellan mig och maken och hans ö inte hade en kiosk men de hade båt, så kan man ju lätt räkna ut att vi har snubblat över varandra utan att veta om det redan från koltåldern.

Så, trots att vi båda är ungefär lika gamla, var på grannöarna på somrarna och rörde oss i Strömstad som äldre, han mer än jag såklart eftersom han är född och uppvuxen mitt i stan, så träffades vi inte förrän han blev anställd i Göteborg på samma företag som jag hade durchfall. Och som jag avskydde honom redan innan han började.

Det fanns en otrevlig prick på vårt kontor. Som verkligen utmärkte sig som en otrevlig prick. Samma ålder men den där typen som slickar röv tills hela huvudet är inne i anus rektum på cheferna. Samtidigt som han sparkade neråt och åt sidan. För egen vinning. En sån där som gör kometkarriär eftersom många chefer gillar att ha andras huvud i sina rövhål.

När maken skulle börja på kontoret hörde vi att det var just rövslickaren som hade hittat honom, för de var kompisar privat. Sades det. Dessutom hade han ingen erfarenhet av branschen men fick ändå ett bra jobb. För att rövslickaren gick i god för honom. Och det värsta av allt, han fick en vecka mer semester (dvs sex veckor) och väldigt bra lön.

Det var ju liksom omöjligt att inte avsky honom redan innan han ens hade börjat?

Tur i oturen så skulle han inte jobba på min avdelning, otur i oturen var att vi hade som policy att alla småpåvar som var ansvariga för respektive avdelning skulle ta hand om alla nyanställda en dag var de första veckorna. För att få helikopterseende över organisationen. Jag skulle alltså ha pesthögen i knät en hel dag. Vara käck och trevlig och ägna en heldag åt att förklara hur allt junk på vår avdelning funkade, och hur han skulle komma att vara inblandad i det genom jobbet han hade.

Vi kan väl säga att det var mitt, i särklass, mest oproffsiga bemötande av en nyanställd någonsin. I vanliga fall kan jag koppla på autopiloten och köra oavsett, men när jag fick den här långa tjommen på besöksstolen reste sig varenda hår på kroppen i ren och skär avsky. Vilket inte var helt sansat, men humöret har bättrat sig en…gnutta sedan dess.

Jag var ett drygt as mot honom. Och tyckte bestämt att han var ett lika drygt as. Eller värre. För att sitta där och höra på dialekten var han var ifrån, få reda på att han var uppväxt i Strömstad, hade egen båt och att vi hade gemensamma kompisar fick mig att gå i taket. Inte nog med att fanstyget hade seglat in på en räkmacka, han umgicks med mina sysslingar och annat löst folk på MITT ställe. MIN ö. Och jag hade aldrig sett människan förr. Komma här och komma liksom?

Man skulle kunna säga att det inte var kärlek vid första ögonkastet alls. För han tyckte verkligen att jag var det dryga as som jag uppförde mig som. Men det visste jag ju inte då såklart, eftersom jag hade fullt upp med att vara just ett as.

I ett halvår skydde vi varandra som pesten.

Första firmafesten som råkade infalla bara några månader efter att han blivit anställd var med respektive. Min dåvarande sambo jobbade på samma företag så för vår del var ju alla firmafester med respektive och vi funderade inte så mycket över det.
(Ja jag inser att jag är en levande klyscha som raggar på jobbet hehe)

Då kom pestmaken ihop med sin dåvarande sambo. Givetvis en skitsnygg liten piffig blond sak. En sån där som jag omedelbums bestämde mig för att om hon var ihop med honom, så kunde hon ju inte vara annat än dum i hela huvudet. Så jag satte ytterligare ett bottenrekord i otrevlighet. Jag hälsade, talade om för alla runt mig att jag hatade firmafester med respektive, och sen sa jag till henne:

– Ja ursäkta alltså, men jag är liksom intresserad av att hänga med mina jobbarkompisar på festerna, jag har noll intresse av deras respektive.

Vilket såklart var en stor fet lögn. Vi hade svinbra sammanhållning på jobbet. Jag VILLE verkligen vara ett arsle. Och det kan väl hända att jag har ytterst lite dåligt samvete över det nu. För det är egentligen inte min stil alls.

Efter det där halvåret flyttade jag över till hans avdelning, och tog hans jobb. Och han blev flyttad inom avdelningen. Samma avdelning som min dåvarande sambo jobbade på dessutom. Det blev lite svårare att undvika honom helt. Men som jag kämpade. Ända till en dag när jag inte kunde undvika honom, för det råkade bli så att jag, han och en kille till gick på lunch ihop. När man bara är tre är det skitsvårt att inte prata alls med en av de två man käkar med. Efter det tyckte jag nog mest inget alls, han var en walking and talking klant i mina ögon.

Ända till det visade sig att en av mina bästa tjejkompisar på jobbet började hänga med honom. Då var det helt jäkla omöjligt att undvika honom. Och det visade sig att han var en rätt hyvens kille. Så vi gick från att knappt tåla varandra till att bli bästa kompisar på rätt kort tid.

Och även om jag framstår som det dryga aset här så har det visat sig i efterhand att han var väl medveten om att jag inte tålde honom, så han spelade balalajka på mina nervsträngar hela tiden på rent jävelskap.

Ett oerhört gammalt firmafestkort. Med haremtema där festkommittén var utklädda. Det ser ut som att jag ligger i knät på min haremskollega och upplyser min blivande man om storleken på mina meloner. Men det gjorde jag inte eftersom jag fortfarande hade sambo. Vad jag sa har jag ingen aning om, men tittar man på mig ser det viktigt ut och tittar man på maken ser det roligt ut. BFF:s forever där och då.

Det gick ett par år, vi hängde ihop mycket eftersom det visade sig att vi hade gemensamma kompisar. På somrarna var det mycket båt och Strömstad och på vintrarna var det mindre, men vi var verkligen astajta. Det fanns inget som blivande maken inte talade om för mig eller pratade med mig om (på gott och ont…jösses…han kan aldrig bli minister och ha mig i motståndarlaget, just sayin’). Trots att jag hade min dåvarande sambo på jobbet så kallade alla mig och blivande maken för “jobbparet”. Och vi själva sa att vi var gifta mellan åtta och fem, vilket min sambo var rätt nöjd över. Han slapp i alla fall dras med mig och mitt humör på arbetstid. Men ingen av oss var intresserad av den andre.

Until one day. Och jag har ingen aning om vad, hur och varför. Jag vet bara att JAG ändrade mig. Började kolla på honom med andra ögon och blev sjusärdeles förvirrad. Jag förstod inte ens vad det var som hade ändrat sig. Definitivt inte att det kunde ha med attraktion och kärlek att göra.

Lång historia kort. Jag separerade från min sambo där vi hade gått på sparlåga under ett par år. Flyttade alla mina grejor till pappa och lämnade exet och våra hundar i vårt gemensamma hus. Ringde bästisen/blivande maken för att jag var ledsen och han sa till mig att komma över. Jag behövde ju inte sitta hos pappa och gråta över spilld mjölk.

Efter det åkte jag aldrig mer tillbaka till pappa. Första tiden grät jag mig igenom dagarna medan blivande maken lyssnade, och sen visade det sig att han nog var lika förvirrad som jag för simsalabim så hade vi blivit ett par.

När vi gick ut med vårt förhållande (tack och lov hade både exet och maken bytt jobb då) sa precis varenda arbetskamrat:

– MEN DET VAR VÄL PÅ TIDEN ATT NI FATTADE DET SOM VI HAR FATTAT HELA TIDEN!

Och nu sitter vi här. Två dryga skitar som fattade väldigt väldigt trögt.

Kärlek som börjar med bråkar slutar med barnvagn. Eller giftermål och hund. I vårt fall.

Trevlig advent.