Nu får ni roa mig en stund

För det första.

VILKA är ni som är på semester i bland annat Dominikanska Republiken?

Jag har ju sett bland kommentarerna att Linn är hemma igen, och jag tror inte det är PT-Manuel som läser.

För det andra.

Nu börjar julen med allt vad det innebär. Idag skall jag, maken och svärfar åka till mormor och käka kalkon.

Vilket betyder att jag kommer ha fullt upp med bilåkande, ätande och socialiserande. Dessutom är det svärfars födelsedag.

Nu vill jag veta hur ni skall fira jul. Hemma, borta, julmat, ojulig mat eller skiter ni i hela julen?

Och vem fasen ligger på stranden i Dominikanska? VA?

Jomen det var ju det här med självironi och lite självinsikt i alla fall

Jag måste kanske klargöra att maken inte är helt tappad. Bara halvt. Det här med den snygge och gravyren är inte fullt så osjälvinsiktsfullt som man kan tro. Alltså, en snubbe i Crocs kan omöjligt gå omkring och tro att han är guds gåva till kvinnorna (och männen).

Men, en gång på forntiden, det vill säga när han var i övre tonåren och det sprangs mycket på krogen som singelraggare. DÅ var det en tjej, en gång, som frågade hans kompis “vem den där snygge i baren” var.

Det har han levt på i närmare 40 år.

Egentligen ser han ut så här.

Screen Shot 2013-12-15 at 8.39.16 PM

Luftgitarr och långkallingar är superhett. Verkligen.

Och sen kan det hända att man har en fru som tycker att det är roligt att påminna honom om forna glansdagar genom att pika som fan.

Jag köpte domänen densnygge.se. För att ge honom en mailadress. Sen gjorde jag en…ptja…hemsida skulle jag nog nästan inte drista mig till att kalla det, men typ? I alla fall lade jag in något slags innehåll på just det namnet, sedan skickade jag ett mail från den mailadressen, till alla hans arbetskamrater och utgav mig för att vara maken. Och hänvisade dem till webbplatsen.

Jag är så himla schysst.

Sen finns det dagar när vi ser nästan normala ut. Nästan.

Då kan man gå till fotografen och göra en familjefotografering.

Screen Shot 2013-12-15 at 1.14.41 PM

Och det blir härmed det första och sista nästannormala fotot som kommer att visas.

Det är alldeles för prydligt och tillrättalagt för att passa mig.

Vem är du vem är jaaaaag!

Nu bakar jag ihop lite önskemål/förslag i ett inlägg, och narcissisten i mig är stormförtjust. Att få skriva flera tusen tecken om bara MIG. Eh. Eftersom bloggen inte alls handlar om…mig?

Ni fattar?

En kandidatuppsats om och med Victoria. Med empiri fast utan slutsats. För än är det inte slut. Hoppas jag!

Även den här, vet jag redan från start, kommer jag bli tvungen att dela upp. Jag har oerhört svårt för att vara kortfattad. Inte bara i text, samma sak gäller för det som kommer ur truten på mig. Maken, som har tålamod som en treåring när det gäller att lyssna, brukar tröttna när jag har berättat en tredjedel av något jag tycker är intressant. Som sagt, enligt honom var min sämsta egenskap att jag aldrig slutar prata.

Nu blir det inte kronologi, för nu tänker jag berätta om när och hur jag träffade maken. Och varför i hela friden vi blev ett par.

Egentligen började det nog redan här. I alla fall geografiskt.

Screen Shot 2013-12-15 at 1.15.58 PM

Japp, det är jag som är den vithåriga krulltotten i mitten. Med lillasyster och mina kusiner. Minus en som inte var född ännu.

På den där ön är min farmor född, och hela vår släkt på farmors sida kommer därifrån. Ön ligger en fjärt från Strömstad. På ön som ligger tvärsöver viken, den syns inte i bild eftersom klipporna och sjöboden skymmer den, där spenderade maken sina somrar som barn eftersom hans mamma hade anknytning dit.

Tomten som alla vi skitungar sitter på är farmors och farfars från början, de byggde kåken någon gång på 40-talet och den togs sedermera över av pappa och hans syrra. Och jag minns nästan inga sommarlov och helger som vi inte var där. Både när farmor och farfar fortfarande levde och efter de gick bort. Japp, vi har fortfarande kvar huset. Och vid sjöboden ligger bryggan där jag hade Albin 25:an som gjorde en bejublad tjejsemester.

Där vi har stugan finns det bara tre stugor, den ena var kiosk när jag var liten. Inte vidare värst bebott just där med andra ord. Med tanke på att det bara skiljer två år mellan mig och maken och hans ö inte hade en kiosk men de hade båt, så kan man ju lätt räkna ut att vi har snubblat över varandra utan att veta om det redan från koltåldern.

Så, trots att vi båda är ungefär lika gamla, var på grannöarna på somrarna och rörde oss i Strömstad som äldre, han mer än jag såklart eftersom han är född och uppvuxen mitt i stan, så träffades vi inte förrän han blev anställd i Göteborg på samma företag som jag hade durchfall. Och som jag avskydde honom redan innan han började.

Det fanns en otrevlig prick på vårt kontor. Som verkligen utmärkte sig som en otrevlig prick. Samma ålder men den där typen som slickar röv tills hela huvudet är inne i anus rektum på cheferna. Samtidigt som han sparkade neråt och åt sidan. För egen vinning. En sån där som gör kometkarriär eftersom många chefer gillar att ha andras huvud i sina rövhål.

När maken skulle börja på kontoret hörde vi att det var just rövslickaren som hade hittat honom, för de var kompisar privat. Sades det. Dessutom hade han ingen erfarenhet av branschen men fick ändå ett bra jobb. För att rövslickaren gick i god för honom. Och det värsta av allt, han fick en vecka mer semester (dvs sex veckor) och väldigt bra lön.

Det var ju liksom omöjligt att inte avsky honom redan innan han ens hade börjat?

Tur i oturen så skulle han inte jobba på min avdelning, otur i oturen var att vi hade som policy att alla småpåvar som var ansvariga för respektive avdelning skulle ta hand om alla nyanställda en dag var de första veckorna. För att få helikopterseende över organisationen. Jag skulle alltså ha pesthögen i knät en hel dag. Vara käck och trevlig och ägna en heldag åt att förklara hur allt junk på vår avdelning funkade, och hur han skulle komma att vara inblandad i det genom jobbet han hade.

Vi kan väl säga att det var mitt, i särklass, mest oproffsiga bemötande av en nyanställd någonsin. I vanliga fall kan jag koppla på autopiloten och köra oavsett, men när jag fick den här långa tjommen på besöksstolen reste sig varenda hår på kroppen i ren och skär avsky. Vilket inte var helt sansat, men humöret har bättrat sig en…gnutta sedan dess.

Jag var ett drygt as mot honom. Och tyckte bestämt att han var ett lika drygt as. Eller värre. För att sitta där och höra på dialekten var han var ifrån, få reda på att han var uppväxt i Strömstad, hade egen båt och att vi hade gemensamma kompisar fick mig att gå i taket. Inte nog med att fanstyget hade seglat in på en räkmacka, han umgicks med mina sysslingar och annat löst folk på MITT ställe. MIN ö. Och jag hade aldrig sett människan förr. Komma här och komma liksom?

Man skulle kunna säga att det inte var kärlek vid första ögonkastet alls. För han tyckte verkligen att jag var det dryga as som jag uppförde mig som. Men det visste jag ju inte då såklart, eftersom jag hade fullt upp med att vara just ett as.

I ett halvår skydde vi varandra som pesten.

Första firmafesten som råkade infalla bara några månader efter att han blivit anställd var med respektive. Min dåvarande sambo jobbade på samma företag så för vår del var ju alla firmafester med respektive och vi funderade inte så mycket över det.
(Ja jag inser att jag är en levande klyscha som raggar på jobbet hehe)

Då kom pestmaken ihop med sin dåvarande sambo. Givetvis en skitsnygg liten piffig blond sak. En sån där som jag omedelbums bestämde mig för att om hon var ihop med honom, så kunde hon ju inte vara annat än dum i hela huvudet. Så jag satte ytterligare ett bottenrekord i otrevlighet. Jag hälsade, talade om för alla runt mig att jag hatade firmafester med respektive, och sen sa jag till henne:

– Ja ursäkta alltså, men jag är liksom intresserad av att hänga med mina jobbarkompisar på festerna, jag har noll intresse av deras respektive.

Vilket såklart var en stor fet lögn. Vi hade svinbra sammanhållning på jobbet. Jag VILLE verkligen vara ett arsle. Och det kan väl hända att jag har ytterst lite dåligt samvete över det nu. För det är egentligen inte min stil alls.

Efter det där halvåret flyttade jag över till hans avdelning, och tog hans jobb. Och han blev flyttad inom avdelningen. Samma avdelning som min dåvarande sambo jobbade på dessutom. Det blev lite svårare att undvika honom helt. Men som jag kämpade. Ända till en dag när jag inte kunde undvika honom, för det råkade bli så att jag, han och en kille till gick på lunch ihop. När man bara är tre är det skitsvårt att inte prata alls med en av de två man käkar med. Efter det tyckte jag nog mest inget alls, han var en walking and talking klant i mina ögon.

Ända till det visade sig att en av mina bästa tjejkompisar på jobbet började hänga med honom. Då var det helt jäkla omöjligt att undvika honom. Och det visade sig att han var en rätt hyvens kille. Så vi gick från att knappt tåla varandra till att bli bästa kompisar på rätt kort tid.

Och även om jag framstår som det dryga aset här så har det visat sig i efterhand att han var väl medveten om att jag inte tålde honom, så han spelade balalajka på mina nervsträngar hela tiden på rent jävelskap.

Screen Shot 2013-12-15 at 1.39.40 PM

Ett oerhört gammalt firmafestkort. Med haremtema där festkommittén var utklädda. Det ser ut som att jag ligger i knät på min haremskollega och upplyser min blivande man om storleken på mina meloner. Men det gjorde jag inte eftersom jag fortfarande hade sambo. Vad jag sa har jag ingen aning om, men tittar man på mig ser det viktigt ut och tittar man på maken ser det roligt ut. BFF:s forever där och då.

Det gick ett par år, vi hängde ihop mycket eftersom det visade sig att vi hade gemensamma kompisar. På somrarna var det mycket båt och Strömstad och på vintrarna var det mindre, men vi var verkligen astajta. Det fanns inget som blivande maken inte talade om för mig eller pratade med mig om (på gott och ont…jösses…han kan aldrig bli minister och ha mig i motståndarlaget, just sayin’). Trots att jag hade min dåvarande sambo på jobbet så kallade alla mig och blivande maken för “jobbparet”. Och vi själva sa att vi var gifta mellan åtta och fem, vilket min sambo var rätt nöjd över. Han slapp i alla fall dras med mig och mitt humör på arbetstid. Men ingen av oss var intresserad av den andre.

Until one day. Och jag har ingen aning om vad, hur och varför. Jag vet bara att JAG ändrade mig. Började kolla på honom med andra ögon och blev sjusärdeles förvirrad. Jag förstod inte ens vad det var som hade ändrat sig. Definitivt inte att det kunde ha med attraktion och kärlek att göra.

Lång historia kort. Jag separerade från min sambo där vi hade gått på sparlåga under ett par år. Flyttade alla mina grejor till pappa och lämnade exet och våra hundar i vårt gemensamma hus. Ringde bästisen/blivande maken för att jag var ledsen och han sa till mig att komma över. Jag behövde ju inte sitta hos pappa och gråta över spilld mjölk.

Efter det åkte jag aldrig mer tillbaka till pappa. Första tiden grät jag mig igenom dagarna medan blivande maken lyssnade, och sen visade det sig att han nog var lika förvirrad som jag för simsalabim så hade vi blivit ett par.

När vi gick ut med vårt förhållande (tack och lov hade både exet och maken bytt jobb då) sa precis varenda arbetskamrat:

– MEN DET VAR VÄL PÅ TIDEN ATT NI FATTADE DET SOM VI HAR FATTAT HELA TIDEN!

Och nu sitter vi här. Två dryga skitar som fattade väldigt väldigt trögt.

Kärlek som börjar med bråkar slutar med barnvagn. Eller giftermål och hund. I vårt fall.

Trevlig advent.

Mannen med ödmjukhet och självinsikt?

Jag glömde ju visa vad han valde att göra med sin minipadda.

När man köper produkter från Apple Store får man gratis gravyr om man vill. Själv har jag aldrig graverat något eftersom jag intalar mig själv att jag kommer att sälja grejorna när jag köper nytt, och då sänker man ju andrahandsvärdet. Sen att jag inte säljer det är en annan femma, men tanken är i alla fall god. Ingen gravyr för min del.

Men maken valde gravyr. Så här ser baksidan på hans padda ut.

20131214-204552.jpg

Det var det där med självinsikt?

Dråpligheter av och med mig

Det föreslogs att jag skulle ta upp dråpligheter som ämne. Och de är oräkneliga. På riktigt.

Mitt ex var en alldeles alldeles fantastisk snubbe på alla sätt och vis, men om han hade fått en krona för varje gång han skämdes för mig under de 12-13 år vi levde ihop så hade han varit rikare än…Bill Gates nu. Han hade en väldigt låg skämseltröskel. Medan maken inte bryr sig för fem öre, antingen flabbar han med mig eller åt mig. Oftast åt mig.

Men detta hände på den tid kejsar Augustus….eller ja, det hände för väldigt längesedan. Och jag är inte helt säker på VEM som faktiskt gjorde bort sig i slutändan, men jag skämdes inte då och jag skäms inte nu.

Jag jobbade på ett väldigt stort transportföretag, som hade ett väldigt stort bilföretag som kund. Jag minns inte exakt vad min titel var (eftersom jag antagligen struntade i titlar) men jag var på något sätt ansvarig i Sverige för just det stora bilföretaget. Som var vår absolut största kund, och trots sin storhet extremt trevliga att ha att göra med. Men de var viktiga, vi visste ju att vi stod och föll med dem och den största ansvarsbiten låg i Sverige. Det var vårt jobb att gulla med dem och se till att de var nöjda och glada (jag drog dock gränsen för gullande när jag blev tillfrågad av en höjdare om jag inte kunde spendera natten på hotell med honom när vi hade kundträff med lite för mycket alkohol – ja, han blev utskälld av mig efter noter dagen efter på arbetstid).

Men det gjordes lite omstruktureringar i vår koncern som var rätt stor, och det största ansvaret skulle helt plötsligt ligga på ett av våra kontor i Tyskland. Fast jag, och två till, skulle fortsätta vara nyckelpersoner i Sverige. De andra två pratade flytande tyska, det gjorde inte jag. Jag pratar enbart tramstyska (fortfarande).

Har man någonsin haft en yrkesmässig relation med tyskar så vet man att det kan vara aningens knepigt. Har man inte erfarenhet av det så talar jag om det nu. Det är knepigt. Tyskar är…lite annorlunda att jobba med när man är van vid ett svenskt lättsamt sätt. De är inte fullt så lättsamma, och det är en helsikes hierarki som vi inte märker av i Sverige. Här är vi hej och du med alla oavsett befattning.

Till saken hör att vårt koncernspråk var engelska. Punkt. Ingen jäkla tyska. Trots att företaget var…på den tiden…holländskt.

En annan sak som är viktig i sammanhanget är att jag kan en väldigt meningslös mening på tyska. Den lyder som följer:

– Ich habe durchfall, Ich kann nicht tanzen.

Vilket betyder “jag har diarre så jag kan inte dansa”. En ypperlig mening om man är i Tyskland och inte är sugen på att dansa med lederhosen i mustasch. Det var även en mening som jag gick omkring och sa i tid och otid på jobbet, så det var liksom ingen som inte hade hört mig säga den. Den meningen var JAG…och den var min. Och en dåvarande chefskollega tyckte att den var väldigt underhållande, dessutom var han ansvarig ihop med mig och pratade flytande tyska.

I alla fall, precis efter omstrukturering skulle hela nya ansvarsgruppen inklusive högsta hönset komma från Tyskland till Sverige för ett tredagars möte. Sisådär 15 tyskar och jag och två andra svennar. Där alla rättvist nog skulle prata engelska.

Jomen eller hur. Tanken med ett koncernspråk var ju god. Tyskar hatar att prata engelska, och när de upptäckte att alla utom en (jag) pratade tyska så satt närmare ett tjugotal personer runt ett konferensbord och snattrade på tyska. Och så jag. Som varken fattade eller kunde prata.

Herregudihimmelen så irriterad jag var. Men tyst, medan jag funderade hur jag skulle lösa situationen utan att be alla dra åt helvete och sen klampa därifrån och ge dem fingret på väg ut ur rummet..

De hann snattra i en halvtimma, och så blev det en naturlig paus av någon anledning. Varpå jag, utan att tänka, stämde upp och sa:

– ICH HABE DURCHFALL ICH KANN NICHT TANZEN!

Högt och ljudligt.

Några av tyskarna började fnissa lite tyst. Min chefskollega som hade hört meningen en miljard gånger innan tittade på mig som om jag var helt tappad, och skulle försöka rädda “situationen” eftersom han trodde att jag hade sabbat hela relationen med tyskarna.

Screen Shot 2013-12-14 at 7.56.04 PM

Vad jag inte visste var att han tydligen inte visste vad “durchfall” faktiskt betydde. Och vad han trodde att det betydde. Vad han däremot fattade var att jag hade lackat ur på tysksnacket när vi skulle prata engelska.

Så han skulle förklara för tyskarna. På engelska, vad det var jag faktiskt hade sagt. Precis som om de inte hade förstått, eftersom jag faktiskt pratade just…tyska? De hade ju hajat varenda ord, men han hade missat det mest viktiga ordet. Det visade sig att han trodde att “durchfall” betydde “framfall”. För det är ju än mer troligt att man går runt och säger:

– Jag kan inte dansa för jag har framfall.

Visserligen en än mer god ursäkt, men ändå?

Så han säger:

– Oh, she is just playing around, she doesn’t really mean that she can’t dance because her…her…her…what’s it called? Eh…life mother has fallen out?

Livmoder heter inte life mother på engelska. Och inte durchfall på tyska.

Där brast det. Totalt. För alla. Först för tyskarna som försökte stoppa honom och säga att de faktiskt hade förstått vad jag sa eftersom jag pratade på deras modersmål. Sen för alla andra som skrattade ihjäl sig åt “life mother”. Och så låg alla dubbelvikta och skrattade så tårarna sprutade. När det var klart frågade jag om vi möjligen kunde fortsätta det svintrista tredagarsmötet på engelska så att jag kunde vara med och aktiv istället för att bara sitta och titta på.

Efter det var det inga som helst problem. Isen var bruten. Tyskarna roliga, titlarna bortlagda och det blev ett ganska produktivt möte.

Än idag är jag osäker på vems dråplighet det var. Min eller kollegans?

Men det var en tanklös chansning som funkade. Ett hett tips om man råkar jobba med tyskar kanske?

Och nu sitter jag i Strömstad och firar lördag.

Jag har i alla fall bytt öronkollarmiljö?