Om jag lovar att berätta om den andra (och väldigt gamla) Viagraincidenten sen, förlåter ni mig för att det inte finns mer text än så här i svinottan?
Jag är inte som Mona, och kvistar inte upp på lätta ben på morgonen. Både kvällstrött och morgontrött, jag låter ju tristare än en tegelsten.
Om ni inte förlåter mig så berättar jag inte alls. Hah!
Och idag skall jag komma ihåg att fota snyggorevisorn.
Godmorgon 😉
Hur gör vi med Montazamis ikväll? Jag ger det en chans till eftersom Kamran skall vara med.
Är ni med eller är ni fyrkantiga?
Update: Jag kommer fortsätta kolla. Dagens avsnitt var Oscarsnivå på i jämförelse med förra avsnittet. Me like. Så jag kör vidare på tisdagar även om resten av truppen är decimerad. I värsta fall får jag väl prata med mig själv. Och med tanke på maken så har jag redan vanan inne.
Same procedure nästa tisdag. Nu skall den här bruden kasta sig i sängen med de håriga pojkarna.
Och konstarten att göra en skitlång historia jättekort, vilket inte är min bästa gren. Men jag lovar att försöka.
Det här är vanligen inte något jag dryftar i bloggen, och kommer inte gå in i detalj på det heller, men under de senaste fem åren har jag åkt på två operationer som är relaterade till varandra. Hudcancer på nästippen, samt en mystisk cysta på utsidan knogen på lillfingret. Så, no more nästipp för mig (hade rätt mycket näsa att ta av så det känns helt okay) och handen behöver ju inte precis vara tjusig.
I alla fall, alla mina operationer går alltid litegrand åt skogen och handoperationen gick käpprätt åt helvete eftersom de råkade kapa/sabba (eller vad man nu gör – jag zoomar liksom ut när det blir overload av medicinsk information) minst en nerv, nerven som går mellan armbåge och hand.
Och det värker. Särskilt nattetid när armen/handen både värker och domnar samtidigt. Plus att jag inte är så himla bra på att bära tunga saker med vänsterhanden. En och annan tung sak har tappats i huvudet på hundarna för att jag liksom glömmer mina begränsningar, vilket kan förklara deras beteende med. Min stora lycka är att det är just vänsterhanden och att jag är högerhänt, så jag kan även torka mig i arslet utan problem.
Nåväl, jag har ju såklart en läkare som är asbra, men plejset hon jobbar på är inte alltid så imponerande. För numera måste man tydligen bli godkänd av sköterskan som svarar i telefon om man skall få lov att boka en tid, eller få sina recept förnyade. Och förra veckan upptäckte jag att mina piller var slut, jag hade bara kvar för en dag till. Det var ju inte så himla käckt.
Jag ringde och frågade efter tid, eller om hon kunde prata med läkaren och be henne förnya receptet men fick ett nej. För doktorn var såklart på semester. Boka tid till någon annan läkare fick jag inte heller. Trots att hon kollade i journalen och kunde se VAD problemet var. Inget problem man kan vänta ett par veckor med.
Låt oss bara säga att jag inte var på humör för att ta diskussionen. Så jag lackade bara ur och lade på luren. Och så funderade jag lite.
Vi har en väldigt nära kompis som är läkare, men som jag helst inte ber om något. Inte ens Alvedon, just för att vi är kompisar och jag drar mig för att blanda in honom i något han inte skall behöva peta i. Men förra veckan bad jag honom om ett recept. För att slippa dividera med den griniga sköterskan och hela det griniga läkarplejset. Och eftersom min bil är på verkstad sa jag att han kunde skriva det på maken eftersom han ändå skulle få åka till apoteket och hämta ut.
Jajjamän, inga problem. Kamrat Läkare vet om handproblemen så det var inte mer med det.
Maken drog till apoteket, kom hem med min medicin och sa att det var något mer med, men som de inte hade inne. Jag fattade inget alls, för jag skulle inte ha något mer. Och maken hade inte frågat, för han trodde att man var tvungen att ha koll på sina mediciner själv.
GISSA hur nyfiken jag var?
Men idag kom ett sms från maken. För apoteket hade tydligen beställt det andra till honom, och han hade varit och hämtat det idag. Givetvis i tron att det var något mer som jag skulle ha.
Det var det…inte? För det här fick han av apotekspersonalen:
Med orden “Den jäveln” (riktat mot Kamrat Läkare).
Jag skrattade mig sanslös, eftersom jag vet EXAKT hur jävla mycket maken har stått och rodnat på apoteket. Fått frågor i form av “har du ätit den här medicinen förut” och “så här funkar ditten och datten”.
Helt ärligt kan jag nästan inte skriva det här för att tårarna trillar av skratt.
Det var den ultimata förnedringen för min käre make.
Som jag hoppas att apotekstjejen dessutom var ung och skitsnygg. Som bonuspinsamhet liksom. Så att han fick stå där och tro att hon tyckte synd om långa farbrorn och hans potensproblem.
Herregud som jag älskar roliga kamrater som gör maken till åtlöje när jag själv inte lyckas med det.
Det var nog den bästa medicinen jag kunde få. Ett sånt jäkla gapskratt.
Jag beklagar min långa tystnad, den beror dock inte på någon som helst bitterhet, utan snarare på att jag har suttit i möte nästan hela dagen där det har pratats om saker som min blonda skalle är svindålig på att fatta. Det betyder total koncentration. Så att jag åtminstone kunde fatta något.
Och ja, jag har suttit i möte och försökt se dödens seriös ut trots att jag har haft en bajsliknande färg i ansiktet. Trots att jag försökte tvaga och tvätta bort det värsta runt munnen. Väldigt beklagligt var det att exakt ingen frågade om jag hade varit utomlands, så jag misstänker att de bara undrade om jag hade någon udda leversjukdom, kanske en släng av hepatit. Eller att jag hade snubblat i rakt ner i sminkburken.
Notera gärna två saker. Det ser ut som att jag har påsar under ögonen. Det har jag inte. Har aldrig haft. Men tydligen sprayade jag även lite extra där, för den lite piffigt hålögda looken.
Den andra saken är, för er som läser Mona och har koll på hennes inlägg om saltvattensprayen. Där hon lade ut en “katastrofbild” på sig själv från Egypten.
JAG SER LIKADAN UT EN HELT VANLIG DAG.
Utan vare sig saltvattenspray eller en sol- och baddag. Håret lever sitt eget liv, sliter sig ur tofstrulsen och får en distinkt Einstein-look (alternativt Nutty Professor) utan att jag har en aning om det. Slutsats, jag ser ut som Monas värsta katastrof. Hela tiden.
Så, bajspåsar under ögonen och stålullshår som vackert ramar in det…änglalika ansiktet?
Övrig upplysning när det gäller överdosering av brun utan sol är att man även får det i näsan. Det lärde jag mig först ikväll. Jag snöt mig, trodde att jag hade drabbats av obotlig underlig sjukdom där symtomen var brorange (brunorange) snor. Sen sansade jag mig och mindes att jag knarkade BUS igår.
Och så till den riktigt stora nyheten, som jag har väntat på i så många år.
Anders Borg har klippt av sig hästsvansen!
Är det klippt för Alliansen nu?
Och som vanligt hundsäkrade jag lägenheten innan jag gick på möte. Den här gången trodde jag att jag var helsafe, men icke då. Den lille påhittige hade slagit eget personligt rekord, genom att rota fram och riva ner ett tomt flak med ölburkar för att gnaga lite på allihop och suga i sig slattarna. Hundar skall inte tycka om metall, eller öl. Kan hundar bli bakis?
Apropå inlägget om en viss butik häromdagen. Jag såg idag att det hade kommit besökare från Michaelas blogg, och gick in och kikade. Fick även en blänkare om att inlägget existerade här i bloggen.
Ett helt inlägg, som i mina ögon mest såg ut som en snyftvals. Samt att jag tydligen har en blogg som profilerar sig genom att vara elak och bitter. Avsaknad av vett och etikett hade jag tydligen med.
Att ägna ett helt inlägg åt en enda kund som skriver om sina upplevelser bekräftar ju snarare hur hejdlöst dåliga de är på att ta kritik.
Eller ja, jag skall inte ens dra in Michaelas kollega i det här, för hon syns och hörs inte lika mycket.
För det första så var jag hyfsat saklig i min kritik, poängterade att det var min högst subjektiva åsikt både en och tre gånger. Återigen, EN kund med dåliga erfarenheter. Och jag hade inte tänkt dra det i långbänk, för det är inte stommen i den här bloggen. Men när jag hade läst hur mycket krut hon lade på en kund, efter att dessutom fått komma till tals i min blogg, då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta.
Jag var inte taskig, jag gick inte till personangrepp och det var inte ett “under bältet-inlägg”. Det var en recension av mina upplevelser av butiken, och en förklaring till varför just jag hade slutat handla där.
Skillnaden mellan mig och Michaela är att hon har skapat en offentlig person. Genom TV, tidningar och företag. Det ger ingen rätt att gå till personangrepp, och det gjorde jag inte. Ytterligare en skillnad är att hon gjorde en bedömning av mig som person i sitt inlägg. Det gjorde inte jag heller. Jag ifrågasatte sättet de bedriver näthandel. Och var extremt tydlig med att det sättet inte passar mig.
Enligt Michaelas inlägg skriver man inte elaka saker för då är man en bitter människa, och enligt M var det tydligen något jag profilerade mig med.
Hej självinsikt. Men att skriva att en kund är bitter, elak och vad man nu mer kunde läsa mellan raderna och direkt i texten är tydligen jättevänligt. Kundvård när den är som bäst.
Att gå direkt från två ursäktande kommentarer här i bloggen, till att direkt sätta på sig änglavingarna och glorian och skriva skit om en person/fd kund i sin egen blogg känns sjukt motsägelsefullt.
Nu släpper jag det här. Och jag tänker inte göra som M, kommentera hennes inlägg. Hennes blogg, hennes ventil. Där hon får lov att vara förträffligheten personifierad. Med gloria och allt.
I min värld bekräftade hon precis varenda ord jag skrev, men är på ytan så oerhört vän och vänlig.
Vill ni läsa det finns det här.
Ett tips till butiken. Lägg mindre krut på en kund som redan slutat handla, och mer på de som faktiskt fortfarande handlar. Rent spontant känns det som ett smartare drag rent affärsmässigt.
Och så frågar jag er, känner ni er bittrare av att läsa den här bloggen som är skriven av mig som tydligen besitter denna oerhört oattraktiva egenskapen? (Jag är ju svinattraktiv, särskilt idag?)
Med det sagt återgår den här bloggen till sin normala profilering.
Att vara bitter och elak. Och förträfflig. Hehe.