Riddaren av det Klapprande Durkslaget

Posted on | by Victoria | 21 Comments on Riddaren av det Klapprande Durkslaget

Ni vet han som älskar att handla? Oavsett om det är på Gekås eller på Kina-Geek (Geek är samma som Wish, men jag har ingen aning om anledningen till att det finns två olika namn och två olika appar – det är i alla fall samma saker som säljs).

Ibland köper han riktigt bra saker och ibland köper han helt omdömeslöst. Som när det landar en maskeraddräkt i form av en stor Kalle Urban Kalle med inbyggd fläkt så inte kulorna och själva toppen skall rasa ihop. Tack och lov kissade katten på den så jag kunde slänga den utan knotande make. (Hade inte hon kissat på den hade jag antagligen gjort det själv.)

Det här ber jag om ursäkt över att jag inte direktrapporterade när han, lite stolt över fiffigt inköp, kom hem förra veckan. Jag tog kort på honom direkt, men glömde berätta. Hur jag nu kunde glömma det?

“Kolla vilken skitbra grej jag köpte!”, deklamerade maken förtjust medan han plockade upp något stort och rött ur en påse.

“Det är som en helt vanlig skål. Som om vi gör sallad (VI??), så skär vi bara upp allt och slänger i skålen. Sen när man är klar med allt fäller man upp den HÄR och sköljer av allt samtidigt”, fortsatte maken entusiastiskt medan han fällde upp den DÄR för att visa. Och det enda jag såg framför mig var en hjälm. Så jag tog ifrån honom skålen och tryckte ner den över skallen på honom.


(Ursäkta romantiskt filter, jag försökte kompensera för grynig bild pga dåligt ljus.)

Sedan fällde jag ner den där och plåtade honom en gång till.


“We are the Knights who say NI!”

När jag har börjat acceptera skålhjälmen som något slags durkslag är den säkert superduperbra, men just nu är det alldeles för mycket Monty Python över den. Medan jag då googlade riddarhjälm för att se om en dylik skulle fungera som hjälmskål istället för skålhjälm hittade jag mer än så.

Men givetvis kan man vända på steken.


Den kan ha varit silverfärgad på originalbilden och jag kan ha färgat den röd för autenticitetens skull. Men det ser ju alla att det där är en skål? Maken har säkert kvar någon guldfärg från tiden med betonglejonen om han känner behov av multifunktionell skål.

Inte nog med det. Jag hittade även virkbeskrivning.


Konstigt nog inte sprejade med silverfärg?

Det är ju annars det lättaste sättet att se om en riddarrulle har låg eller hög budget. Mycket pengar, riddarna har riktig ringbrynja och rustning. Lite pengar, brynjan är rätstickad och silversprejad. Lägst budget måste ju vara om de även har virkad hjälm.

Det är däremot högst oklart om den virkade varianten fungerar som något slags durkslag? Det känns fullt möjligt, men kanske inte lika bra som salladsskål. Själv blir jag orimligt sugen på att virka och kanske ha som tehuva. 

Om den är effektiv som durkslag borde mer vara en garnfråga?

Ifall man även undrar om jag har sömnsvårigheter inatt är svaret ja. Det finns väl ingen tid på dygnet så ypperlig för funderingar över dumheter som mitt i natten, ackompanjerad av snarkningar från två hundar och en make?

Men skålen ter sig mindre dum för varje bokstav jag skriver och alla kommer få tehuva i julklapp.

Trevlig helg då?

Och “skål”!

Konsten att trötta ut sin snällaste doktor på mindre än en vecka – och så lite fäschon

Posted on | by Victoria | 18 Comments on Konsten att trötta ut sin snällaste doktor på mindre än en vecka – och så lite fäschon

I förrgår var en sån himla toppendag. Allt var bra. Humöret och flaggan i topp, lydiga och vattenkammade hundar och GUNILLA. Lika gränslöst bat shit crazy som vanligt. Och däremellan fick jag paket av Johanna. Ingela och Johanna har inget fult i butiken, men det här var ab fab med både strössel och topping. Sådär så att jag ville ha innehållet i sängen. Det avstyrdes tyvärr, för att maken talade mig tillrätta. 


True story, trots att det låter konstigt. Men. *suckljud för dramatik och medhåll till maken* Vi har ju fortfarande älskade lurvskallar, annars hade jag troligen inte lyssnat på honom. Om jag inte hade insett vettlösheten själv. Jag vill gärna tro att jag hade gjort det. 

Den här var det jag ville sova med.


Ignorera utseendet i övrigt. Särskilt Kristina Lugn-håret. Det där rosa som skulle gå ur efter en tvätt har fortfarande inte gått ur. Dessutom har jag svår sömnbrist och extremt ont på fotot. Inget som hindrade mig från att gulla med jackan dock.

Den där toppendagen gjorde ju såklart en trippel Mollbergare rakt ner i skiten redan igår.

Men humor i det hela såklart, eller snarare, hur är det möjligt?

Alls vet ju att jag var hos underbar läkare i torsdags, men efter det har jag inte återkopplat oron över återbesöket. Minns inte ens om jag berättade att enda anledningen till att jag kunde gå dit i torsdags var att hon var så bra redan i somras när högeraxeln hade pajat att jag vågade lista om mig från Göteborg. Det var stort för jag är feg.

Men ni vet ju att jag oroade mig över att gå dit i måndags. Allt föll på plats under måndagens besök, det var inga problem för mig att slippa åka till hufvudstaden enbart för recept och sedan pratade vi i en timma. Om alla mina fel och brister och hon bara fortsatte vara underbar och hålla handen. Hon tackade till och med för förtroendet. Vi skall fortsätta träffas, ofta till en början, för att ta ett fel i taget. För det finns ju såklart fler, som inte riktigt har platsat under smärtkliniken. Fibro och nervskador tar hon bara över as is när jag vill och berättade att hon hade behandlat många smärtpatienter pga specialistbrist och min pensionistspecialist i Sthlm som räddade mig får lov att gå i pension på heltid. Inte bara en sten från mina axlar där.

Nästa steg är att lösa mina gräsliga vallningar och ansiktssvettningar. Efter dusch och smink tar det fem minuter innan mascaran hänger under hakan. Oftast. Som om jag hade sprungit en mil utan annan påverkan. Har ni möjligen tips också??

När jag gick därifrån i måndags gjorde jag det trygg i förvissning om att vara räddad och med precis en sådan relation till doktor som sägs vara utdöende och ungefär lika lätt att hitta som en enhörning. Så glad var min avskedsfras något i stil med “mig blir du ALDRIG av med”.

Vi har en ny tid om tre veckor. Jag ville tydligen inte vänta, för igår började jag kissa blod och taggtråd. Taggtråden har jag varit med om innan, men aldrig kissat blod. Jag ringde 1177 som hänvisade mig till vårdcentral och vem satt på akuttiderna igår tror ni?

Vad är oddsen? Och det kändes en smula pinsamt. Sådär att man känner sig nödd och tvungen att tala om att jag inte ämnar ligga på hennes brits med nya åkommor var och varannan dag. Det är i alla fall inte min förhoppning.

Hem igen med antibiotika och tranbärskapslar.

Men visste ni det här som jag lärde mig idag?

Om man är över 40 och kommer till doktorn med blod i urinen och ganska förhöjd snabbsänka (heter det så?) då skickas man hasta pronto till närmsta urolog. Inom en vecka. För att kolla urinblåsan och utesluta tumörer och röntga njurar. Det gjorde mig glatt (och lite bekymrad) överraskad. Men de gör inte detta för att de tror på cancer, det har blivit en policy av något slag efter att man fyller dubbla Systembolag. DET var glädjande. Hittar man och räddar en människas liv är ju sådana regler fantastiska. 

Nu vill jag ha tips på sysselsättning som inte involverar blogginlägg som får mig att låta som minst 107 år.

Gnällröven tackar på förhand.


“My preciousssssss…”

Sa jag att det är en dunjacka också? Herregud, förra året köpte jag min första varma vinterjacka på över tio år. Nu har jag två. Som är varma och sensationellt snygga.

Apropå inlägget om Hunnebostrand

Posted on | by Victoria | 10 Comments on Apropå inlägget om Hunnebostrand

Där fick jag några kommentarer om hur opraktiskt det egentligen är med griffeltavla i taket. Kritor i sängen, måste uppdateras manuellt och precis DÅ kände jag mig som cirka 137 år. Fel, mer som om jag kanske var sju år för 137 år sedan såklart. Vadmalskjolen på, hätta på huvudet och är på väg ner till typ Ollivanders för att köpa just griffeltavla, Abacus, kautschuk och Gud vet vad mer. Kanske en unikabox eftersom jag ändå blandar hej vilt bland tidsepokerna.

Igår var det även Keynote hos Apple, företaget som antagligen hade haft vinstmarginaler bara på vår egna konsumtion. iPhone 8 alltså. Det är nu jag alltid säger att det är onödigt, enbart för att upptäcka att den nya har något jag inte förstår hur jag kunnat leva utan. Men mest längtar jag faktiskt efter nästa systemuppdatering. Kameran kommer bli ÄNNU bättre då. Men jag kan väl lika gärna ha en Lucidakamera i min unikabox. En appföregångare från tidigt 1800-tal.

Lösningen på sovproblemet är ju så nära, men trots det var griffeltavla min första idé. (Vänta bara, snart återuppfinner jag hjulet.)

En telefon med GPS-app i taket såklart. Eller en padda. Den verkar storleksmässigt mer lik den där nedrans griffeltavlan. Stor röd prick som kan uppgraderas med sirener som, likt Hesa Fredrik, vrålar geografisk position varje morgon. Fiffigt värre.

Nåja. Vi är ju vrickade på riktigt ändå. Det sa mamma igår.

För vi fortsätter envist att öva på husbil medan vi har ett torp utanför köksfönstret. Beroende på hur vi parkerat.


Ett torp där man framför allt kan gå på toa utan så många restriktioner. När ömma modern ringde igår för att säga att hon ville hälsa på oss på fredag svarade jag, “inga problem, men ni får bo i huset för vi bor faktiskt i bilen”.

Godmorgon, jag är en träskalle. Nu skall jag läsa specifikationerna på den nya iPhonen och kanske titta lite på liveeventet.

Det enda skitdåliga är att den modellen inte kommer finnas i rosa.

Va??!!

Puss från vilken hund?

Nu!

Posted on | by Victoria | 46 Comments on Nu!

Är det HÖG tid och lite försenat till och med på grund av lite inbördeskrig mellan Nord och Syd.

This husbil aint big enough for the both of us. 

Ibland.

Och det var Hunnebostrand.

Jag är oerhört begåvad på rim.

Vem är den nya de presenterar nu?

Nu har den stora förvirringen rullat in

Posted on | by Victoria | 11 Comments on Nu har den stora förvirringen rullat in

För vi fortsätter ju övningsköra med hundar för att lära både oss och dem att åka båt med hjul på. Det har visat sig vara klokt, eftersom Liten inte älskar enrummaren när den åker omkring, bara när den står still. Då blir han som en alldeles tyst staty (till skillnad från alla andra statyer som pratar?). Stor är däremot fortfarande kungen av framsätet. Han älskar det och sitter bara och tittar ner på vanliga bilar lite smådrygt, herregud, han skäller inte ens på andra hundar från sin piedestal.

Han kan få leva lyckligt ovetande om att hans plats ryker snabbare än han kan ge skall i moll så fort Liten accepterar bilen och blir som vanligt igen. Extra spännande blev det under körning igår när lurvskallarna rök ihop så hårtussarna yrde. Det visade sig att Stors säkerhetsbälte preciiiiiis räckte till kanten på soffan där Liten satt med mig. Och att Stor kände distinkt doft av gud vet vad ur ändalykten på Liten som han prompt skulle försöka nosa på. Statyn morrade sådär tyst som han brukar, något som Stor respektlöst ignorerade.

Fullt krig med säkerhetsbälten på. Då vet vi det. Inte så rofyllt på mindre väg i Sverige, får absolut inte lov att hända på Autobahn.

Här ankrade vi i förrgår och det var vackert.


Om man nu skall rangordna ställplatserna vi provat hade den här fantastisk placering mitt i hamnen, men intet mer än en grusplan med mastuppläggning för de som jobbade med sina båtar. Toaletterna var inte särskilt imponerande, oklart hur ofta de städades, men fantastiska promenadstråk för hundarna på små stigar i skogen. Det hade vi varken i Varberg eller i Bua, men där var toaletter och dusch riktigt fina. Eftersom jag är en hönsmamma vinner promenadstigarna.

Vädret däremot kan man ju ha en del åsikter om, det regnar ju satans perkele oavbrutet. Nattetid är det mysigt med smatter på taket, dagtid är det inte lika underhållande att hitta en högtryckslucka för att valla vattenhundar som avskyr vatten som kommer uppifrån.

Men vi lyckades tajma en dylik lucka och kunde gå på snirkliga stigar med utsikt igår.


Medvetet har jag inte skrivit var vi befann oss. För att jag är nyfiken på om någon känner igen sig.

Och nu har den där förvirringen satt in. Med besked. Inte nog med ilandsproblemet att vi skaffat oss ytterligare ett ställe att bo på, mer att vi åker iväg en natt, sedan hem igen och även hemma övningssover vi i bilen.

Igår morse och framför allt imorse hade jag ingen som helst aning om var jag befann mig.

Det slutade med att jag fick fråga maken om han möjligen visste var han hade parkerat våra sängar. Jodå, det visste han, vi var hemma på gårdsplanen. Det tog minst tio minuter av funderingar och att försöka gå bakåt i tiden innan jag bestämde mig för att tro på honom. Det och att jag kikade ut lite genom fönstret.

Om jag har tyckt att det har varit konstigt tidigare med att inte veta var jag är, då gör det absolut inte saken enklare när sängarna går att köra iväg.

Jag funderar över att skaffa en griffeltavla och sätta den i taket över sängen och skriva geografisk placering vid sänggående. Då får man ju svaret så fort man slår upp sina ljusblå.

Ni som husbilar eller husvagnar omkring, HUR vet ni var ni är när ni vaknar?

Båten är lättare. Det är svårare att undvika att se ut genom någon ventil och dessutom brukar tilläggningarna vara mer minnesvärda. På gott och ont.

Det är med andra ord alldeles för lätt att parkera en husbil 😉