Okay hufvudstaden, nu kommer jag!

Piletten är bokad. Packningen är i Göteborg och jag är i Strömstad. Logistiken är…inte så himla imponerande kan man säga.

MEN, jag har inte ångest över packningen den här gången. Vilket antagligen är största anledningen till att jag inte har tjatat så himla mycket om helgens kommande soffhäng.

Jag drog lärdom förra gången, det blir alltså ingen amerikakoffert med allt jag äger. Det blir OnePiece, reskläder och ett ombyte. Jamen ungefär så och inget mer.

Och dator, iPad och iPad och allt det där andra tekniska FÖRSTÅS men det är ju givet. Plus zombieapokalypshandväskan med innehåll.

Sen har maken fixat lite presenter till Mona. Men vad det är får vi se imorgon eftermiddag.

Idag kör jag nostalgitripp deluxe.

Svärfar knackade på dörren i förmiddags och släpade ut mig till Återbruket eftersom jag har pipit om att jag inte har något skrivbord här. Liten lägenhet kräver litet skrivbord = inte lätt att hitta, inte för att jag direkt har letat dock.

Klev in på Återbruket, såg mig omkring i två minuter och sen såg jag DET. Änglaspel i öronen, regnbågar och enhörningar. En nostalgitripp som heter duga. Det här fick flytta med hem.

bild(10)

En gammal skolbänk med lock!

Gissa om jag har suttit och klappat på det idag. Och redan lagt ner pennskrin, block och lite annat.

Det är orimligt underhållande att sitta vid det och lyfta på locket.

Att det sen bara kostade 100 spänn är en ren bonus.

Och sen är det en jäkla tur att datorer numera är väldigt små.

Jag älskar mitt nya skrivbord.

// Victoria tillbaka i fjärde klass

Att drömma eller inte drömma

Näe, jag drömde inte om brinnande spisar, däremot drömde jag att jag städade och viskade. Ingen felstavning. Jag menar viskade. Har ju en tendens att viska saker i sömnen och vakna av det.

Inatt städade jag flyttkartonger med oöppnade räkningar och fotoalbum med bilder av gammal pojkvän. Och så var jag heligt förbannad på familjemedlemmen som tvingade mig att städa. Jösses som jag gapade och skrek på personen i fråga.

Sen vaknade jag av att jag skrämde livet ur mig själv genom att viskande upprepa:

-Var hon dement? Men VAR hon dement?

Jag antar att det är en förbättring i jämförelse med vad jag drömde för ett par veckor sen, för då gasade jag ihjäl personen i drömmen. Natten efter ihjälgasningen blev jag tvingad att slå ihjäl en zombie med en spade.

Ja. Jag inser att det låter som att jag inte är helt frisk i huvudet.

Men jag vet inte riktigt var man söker hjälp för nattviskningar och knepiga drömmar.

Det känns inte riktigt som en vanlig åkomma?

Dagens skräck och månadens naglar

Med hund lär man så länge man lever. Och då menar jag att hundarna inte lär sig ett skit, men jag lär mig deras nya hyss – för OJ så de skrämde skiten ur mig.

Jag skulle assistera en kund. Och för att uttrycka mig milt, det är inte min favoritkund. För att uttrycka mig mer sanningsenligt, kunden har garanterat spenderat hela sin tid från födsel till nutid med att bli tappad på huvudet. Flera gånger varje dag. Jag brukar inte skriva om jobbet just alls, men i det här fallet är det berättigat, eftersom kunden bad mig om ett par timmar av min tid. Det var akut för att kund(fanstyget) skulle jobba med just den här saken nästa vecka.

Om man ber om tid, jag kommer dit och annan anställd upplyser om att kunden inte finns på plats för att hen är på, sedan länge, planerad jobbresa hela veckan, då har man inte alla indianer i kanoten va?

I alla fall, det var anledningen till att jag visade mig ute bland folk iklädd annat än OnePiece idag med, och jag var hemifrån ett par timmar.

När jag kom hem till det, som alltid, hundsäkrade hemmet är spänningen alltid olidlig när jag öppnar ytterdörren. Den stora frågan: Vad har de (Liten) rivit ner idag?

Från ytterdörren går man rakt in i köket, och resten av lägenheten är avstängd med kompostgaller, för att minimera antalet sattyg Liten kan hitta på. Idag klev jag in i ett bastukök som luktade…bränt?

Då fick mammahjärtat en liten liten infarkt, för spisen såg ut så här.

bild 1(9)

Med omisskännliga spår av hundtassar. Och plattan hade nog varit på i ett par timmar eftersom det var sisådär 40 grader varmt i köket.

Nu gick det ju tack och lov bra, men på spisen stod en kartong (nej det skall inte stå kartonger på spisen, men jag hade ställt undan den där för att precis ALLT måste stå långt från klåfingriga, långa och sattygshittepåande hundtassar). Hjärtat har fortfarande lite hicka vid tanken på att han lika gärna kunde ha satt på plattan där kartongen stod. Tur i oturen gjorde han inte det.

Nu blir det till att barnsäkra spisen.

Efter ett helt liv med hund finns det en första gång för allt och det här var första gången någon av mina jyckar har satt på spisen. Prisad vare Gud i höjden så var jag inte borta längre och så var det “rätt” platta han hade satt på.

Om jag skall överleva Liten så måste jag göra något slags panic room som jag kan låsa in honom i när han/de är ensamma för den hunden förkortar sin mammas liv med flera år varenda dag. MAKEN till listighet är sällan skådad.

Som motvikt får ni månadens naglar.

bild 2(8)

Japp. Jag är sjukt nöjd tackar som frågar.

Nu måste jag nog gå och lägga mig efter en natt med för lite sömn och en skräckupplevelse som bonus.

Gamla tanter klarar inte hur mycket som helst.

En natt till ensam med killarna med hår på bröstet. Som inte snarkar.

Hallelujah!

Gräsänkan och gräsänklingarna

I går morse vaknade jag av att maken stod över mig och skulle säga hejdå innan han drog på “Grabbarna på Fagerhult”. När jag är nyvaken är jag inte så vidare värst snabbtänkt så jag fattade absolut inget alls.

Min första reaktion när han böjde sig över mig var “vad ÄR det för snuskgubbe som står och hänger över mig?”.

Min andra reaktion var “men herregud, täcket har åkt ner under brösten”!

Min tredje reaktion var att fnysa honom rätt i ansiktet och snabbt dra upp täcket över brösten så inte okända hängande snuskgubbar skulle få gratiskika på mina meloner (mandariner).

Då vet man hur man reagerar om det skulle komma en okänd karl in i sovrummet med andra ord?

Rimligt. Verkligen.

Efter det försvann dagen. När klockan blev sisådär sju insåg jag att jag var hungrig, att jag inte hade snus och nästan försmäktade ihjäl och att enda lösningen faktiskt var att åka till mataffären istället för att knata iväg och köpa hämtmat.

Jag HATAR mataffärer. Men när man behöver både mat, frukost för morgonen efter, middag och snus så har man inget val. Och jag var inte direkt dödssugen på att laga mat bara till mig själv. Det ekade så tomt att jag inte ens kunde sno hundarnas torrfoder, för det behövdes också inhandlas.

Behöver jag ens påpeka hur opraktiskt det är att gå i mataffär när man är svinhungrig och inte alls vet vad man vill ha?

Jag köpte alltså allt och lite till. Plus två skvallerblaskor.

Men, jag sprang förbi en hylla med färdigmat och jag gillar inte färdigmat egentligen. Jag gillar inte ens halvfabrikat, fast just de här rätterna såg rackarns goda ut så jag chansade på den här:

bild 2(7)

Eftersom jag a) aldrig handlar och b) OM jag handlar så köper jag aldrig färdigmat så hade jag inte sett de här innan.

Jag läste instruktionerna sådär lagom intresserat, tre minuter i micron, hacka inte hål i plasten.

Sen gick jag omkring och gjorde andra saker i tre minuter och helt plötsligt drog en jävla siren igång inne i micron. Jag menar verkligen siren. Typ polisbil eller brandbil. Som skrämde skiten ur mig såklart, eftersom min första tanke var att något hade exploderat, imploderat eller brann.

Men näe, det var bara maten. Om jag inte hade slutat läsa efter “tre minuter i micron” så hade jag sett att det stod något i stil med “micron behöver inte vaktas för det kommer en signal när det är klart”.

Man tackar. En SIGNAL?

Vad jag ville komma till var att när jag hade slutat vara livrädd för att öppna micron så var det riktigt löjligt gott. Sådär gott att jag lätt hade kunnat bli serverad samma rätt på restaurang utan att reagera.

Ett litet steg för mänskligheten och ett stort för Victoria. En god färdigrätt (jag tycker att allt färdigt smakar skumgummi i vanliga fall, oavsett om det är soppa eller pizza).

Rekommenderas varmt.

Sen läste jag skvallerblaskor och så var det dags att sova med mina håriga pojkar.

bild 1(8)

Det enda lilla problemet var att när jag kom in i sovrummet låg den ena på min kudde och den andra låg och stirrade på mig precis som “jaha och var tror DU att du skall ligga då, du STÖR”.

Men jag ormade ner mig i sängen, pysslade om mina smurfar och somnade.

UTAN hörlurar.

Alltså det går inte att förstå hur ljuvligt det är att ligga i ett tyst sovrum.

Att en viss herre väckte mig medelst ynkliga “jag måste bajsa NU” ylande klockan tre är ju en annan femma.

För om jag vaknar på natten har jag sjukt svårt att somna om och ligger oftast vaken alldeles för länge och är därmed beyond trött på morgonen.

Prisad vare Gud i höjden för streamingtjänster i form av film, ljudböcker och allt möjligt annat.

Men de timmarna jag sov, då sov jag åtminstone väldigt gott.

Jag flydde (slag)fältet och jag är fäschon

Maken skall fira dagarna tre på torpet i skogen och köra ytterligare en “Grabbarna på Fagerhult” med sin bästis motorsågen och sin andra bästis norrbaggen. Jag vill inte veta vad de gör, men gissningsvis involverar det öl, skjutning av oskyldiga lerduvor, sågande i träd och mycket eldande.

Kan inte påstå att jag är så himla ledsen över att inte veta eller vara med. Såvitt jag vet kanske de bedriver någon slags bordellverksamhet. Vilket inte vore det enda lilla rara röda huset i skogen här i krokarna som faktiskt döljer en dylik verksamhet.

Så jag tog tillfället i akt att göra en Fantomen, gå på stadens gator i alldeles vanliga kläder. Det var helt klart vårkänsla.

Först tittade jag på solen och havet och konstaterade att båten låg kvar utan att ha frusit sönder.

bild 1(7)

Solen lyser starkare än gatlampan. Och som bonus blev det en liten extrasol precis ovanför vår båt. Gissa om jag blev sugen på båtåkning när jag stod och beundrade det stora gula klotet på himlen och talade om för det hur mycket jag hade längtat och saknat ljuset.

Sen råkade jag gå och köpa ett par skor. Det är alldeles för lätt att råka köpa just skor. Och handväskor. Givetvis slank jag in i väskaffären med, för att köpa en necessär.

Just det, maken kände sig tvungen att rätta mig, den han köpte igår kostade inte 40 kronor. Det visade sig att han inte hade ödslat mer än 29 kronor på mig. Man tackar.

I väskaffären råkade jag göra ett lite ogenomtänkt väskköp. Jag köpte en fannypack. Ni vet en sån där midjeväska som alla tyska turister har? För den var lite rar. Men den kommer jag inte visa för då blir jag utmobbad. Maken har redan skrattat sig harmynt åt den.

Och så köpte jag en skitstor necessär. Äntligen. Nu är det slut på prylar överallt.

Efter det knatade jag förbi kamrats affär för att säga hej, och där blev jag kvar och hejade i över en timma. Vet inte riktigt vart tiden tog vägen, men det var väldigt trevligt att prata strunt och skit. En klart underskattad sysselsättning.

På väg hem stannade jag på favoritreston för att köpa med mig min senaste älsklingsrätt, quesadillas med parmaskinka och fetaost. Under tiden drack jag en cola och kontrollerade så köket uppförde sig.

bild 2(6)

Det gjorde de.

Raka spåret hem, kasta av sig jeansen för att skutta ner i min oh so sexy teddyfleece. Enbart för att komma på att jag hade glömt visa skorna för maken. Som, hör och häpna, tyckte att de var snygga (eller så vågade han inte säga något annat eftersom han ligger lite brunt till för tillfället).

skor

Som sagt. Jag ÄR fäschon.

Teddyfleece, pumps och tysk midjeväska. En svårslagen kombination.

Men ändå en rätt bra måndag. Eftermiddagssol och kvällshopping är inget jag är bortskämd med.

Och näe, jag vet fortfarande inte vad jag skall tatuera, jag vet bara att jag vill.

En vacker dag kanske jag visar mina tatueringar och berättar vad de står för. Somliga här tror ju att jag har SJ-loggan tatuerad på axeln och att det står “…Värnamo…” på underarmen.

Vad har ni gjort?