Hej från sjukstugan.

Som jag har levt på kommentarerna. Filmen på de ursöta jyckarna, beställningen av torsk med könshår och Morfin-Linn på sjukhuset ihop med allt annat. Tror jag skall börja med öppen blogg så ni kan ta över helt när jag klappar ihop. Även om det inte händer så ofta så hade det ju onekligen varit praktiskt 😉

Nu har i alla fall jag tagit mig tillbaka till de levandes skara. Maken däremot har en fot i graven. Typ.

Han fick gå till läkaren en gång till. Första gången orkade de tydligen inte lyssna så noga på vad exakt som var fel, han fick bara hostmedicin som knockade honom och så var det bra med det. Efter ytterligare en vecka med vad som lät som en upprörd mage i halsen gick han tillbaka.

Det visade sig att han har en elak form av luftrörsinflammation (inflammation alltså?), även kallad något med “xxxx bronkit” (nej jag lägger fortfarande inte saker på minnet när det är medicinska termer). Den typen av bronkit man får om man är storrökare och han röker faktiskt inte alls. Sen hade han usel syresättning med, antagligen på grund av gurglandet och hostandet.

Han fick kortisonchockbehandling, mera hostmedicin och blev hemskickad med orden “du kommer nog ha ont i luftrör/hals/lungor i kanske tre till sex månader och hosta ungefär lika länge”.

Nu lever jag med en man som hostar så kan kräks samtidigt som ljudet i halsen lever sitt eget liv.

Sällan har jag varit så glad över mina lurar som stänger ute ALLT ljud nattetid.

Annars då? Jomen allt här hemma har begått tekniskt myteri. Jag har lämnat in kameran (tack och lov hade inte garantin gått ut – den varade i två år), sen pajade den sprillans nya datorn helt och hållet, telefonen (som är max ett halvår gammal) klappade ihop, min reservtelefon gick in i någon slags loop och startar om sig hela tiden för den orkar inte starta och gps-trackern som jag köpte till hundarna har kollapsat.

Inte nog med att jag har legat i migrän, hosta, ögoninflammation som kliar värre än en miljard myggbett, jag har även något slags elektromagnetiskt fält i kroppen som slår ut all elektronik.

Ja, det kliar SATAN. På ena ögat. Nej jag är inte allergiskt mot något. Det var inte ens deklarationsallergi. Och det blir bara värre medan jag blir snyggare.

Just det, det går även inte att få in ettan och tvåan på TV:n så jag har inte sett varken Rapport eller Aktuellt på flera veckor.

Det skulle kunna ha utbrutit ett tredje världskrig utan att jag hade en aning om det.

Men det har det väl inte va?

Det enda konstruktiva jag har gjort är att jag har klippt och målat naglarna.

Mmm…jag HAR världens snyggaste vigselring. Jag vet.

Och så har jag kollat på hundarna som har spenderat veckan i en böghög och inte kunnat skilja på vem som är vem eftersom båda är klippta numera. Trots att en är helsvart och den andre har vita ben. Lite pantad matte.

Liten är inte helnöjd med tillvaron. Hans frisyrbyte utlöste en lite överdriven kärlek från Stor. Han får inte vara ifred. Varje vaken sekund måste Stor slicka Liten överallt, jucka på honom, lukta på honom och flåsa. Meningen jag aldrig trodde jag skulle säga kom ur truten på mig idag när jag sa till Stor:

– Jamen du FÅR slicka honom på snoppen bara du är lite jävla försiktig.

Av allt konstigt jag har sagt i mitt liv så kan jag lova att jag inte har sagt något liknande. Till någon.

Nu har jag en backlogg med saker att visa och berätta. Jag har ju en polare som köpte saker till mig i Kina som jag inte har visat. Andra små betydelselösa vardagshändelser som försiggår trots att man ligger utslagen.

Och på söndag drar vi till Stockholm.

VI drar till Stockholm alltså.

Den kräkhostande maken skall faktiskt få följa med den här gången.

Det här kan gå hur som helst. Men dra åt skogen vad skönt det skall bli med ett miljöombyte.