Jomen jag gick och lade mig igår, rätt tidigt, för jag var supahdupahtrötter.

Men. Nu var det så att jag skulle spendera en natt i huset i Göteborg, alldeles ensam.

Så här var det. Jag åkte ju till Stockholm i fredags, men alla djuren, inklusive maken stannade i Strömstad. Jag var tvungen att dra till Göteborg tidigt måndag morgon för läkarbesök nummer ett vid elva och på tisdagen skulle jag på läkarbesök nummer två (avdelningen jag litar inte på vården längre så jag skaffar mig två åsikter om samma felkonstruktion).

Det betydde att jag landade i det väldigt väldigt tomma huset under eftermiddagen igår (hur ankomsten såg ut har vi ju redan gått igenom). Jösses vad det var tyst, verkligen öronbedövande tyst. De enda djuren på plats var dammråttorna och dammälgarna.

Någonstans då insåg jag att det var första gången någonsin, på alla 20 år sedan jag köpte huset, som jag skulle sova en natt helt ensam. Utan varken människor eller djur. Helt sant, det har verkligen aldrig hänt.

Snacka om att man är vanemänniska. Varje gång jag gick till köket väntade jag först på att katten skulle dunsa ner på köksbordet för att fjäska till sig lite mumsmat och efter mina måltider satt jag och väntade på att hundarna skulle komma och fördiska tallriken och ta mina smörgåskanter. Och inte ett enda tippetitapp-ljud från hund- och kattassar.

Jag var ju dödens trött efter mystisk dag, så sängen lockade mer än vanligt. Tre timmar sömn och sen kotlettfrillor, raketforskare, läkare och kissbyxor kan ta kål på den mest härdade.

Tror ni jag somnade?

Inte en chans.

För det var för tyst och tomt. Inga hundar som dunsade på magen eller ens en katt som kom och kelade med ansiktet. De där dammråttorna är inte vidare sociala.

Klockan fyra i morse gav jag upp, gick ut i vardagsrummet och satte på TV:n, sen tillbaka till sängen. DÅ somnade jag. För då lurade jag min vrickade hjärna att någon var hemma.

Och givetvis längtade jag ihjäl mig efter både make, hundar och katt. Hade någon slags romantiserad bild av hur vi allihop skulle springa mot varandra i slowmotion (hur nu hundar springer i slowmotion?) och pussas/kramas medan soundtracket till “Merci – tack för att du finns reklamen” spelades. Gärna lite rosa fluff på det.

Idag åkte jag tillbaka till Strömstaden och det efterlängtade fluffet. Då visade det sig att maken hängde på en båtfirma så först fick jag åka dit och pussa på honom. Utan soundtrack men till doften av en septitank som hade läckt. Sen blev jag fullkomligt attackerad av två hundar som inte sprang i slowmotion alls. De var speedade och överlyckliga och pussades med tänderna.

Sen lade sig maken som vanligt framför TV:n med paddan i handen och lagom till att vi skulle kolla på halvåtta hos mig (från Strömstad) pajade TV:n och maken blev på sådär uruselt humör han bara kan bli när materiella ting inte gör som han vill.

Nu är han i källaren och jag sitter med en huvudvärk från helvetet i ren tröttma efter att ha sovit totalt sex timmar på två nätter.

Det är en fin idé i teorin att man är ifrån varandra och längtar och tror att man skall bli nykär, men i praktiken känns det som att vi inte har varit ifrån varandra mer än tio minuter.

Jag hade en vision av att ligga med sammanflätade händer och välartade hundar.

Så blev det inte. Och just nu känns det säkrast att han är på behörigt avstånd i källaren.

Men det är tanken som räknas va?

PS: IDAG SLÄPPTES VERONICA MARS-BOKEN SOM ÄR EN FRISTÅENDE FORTSÄTTNING PÅ FILMEN = dagens höjdpunkt. Man får se mörkret från den ljusa sidan. Kollapsar jag inte i sängen idag så kollapsar jag aldrig.